Sociala boenden utgör en allt större budgetpost för landets socialtjänster. En kostnadspost som snabbt har skjutit i höjden är den för akutboenden på exempelvis vandrarhem och hotell. ETC har frågat Sveriges tio största kommuner om deras kostnader under de senaste tio åren. Av de sex som svarat har samtliga utom en kommun tydligt ökade kostnader. I de fall som kostnaderna är uppdelade på akuta boenden och så kallade sociala lägenhetskontrakt är det också tydligt att akutboendekostnaderna ökat mest. ”Dyrt och dåligt”, säger Malmös kommunalråd Carina Nilsson om vissa av boendena. 

Det är också allt fler barnfamiljer, som familjen Mohamed, som hänvisas till enrumsboenden på hotell, vandrarhem eller liknande lösningar. 

Stockholms stad, som särredovisat antalet barnfamiljer i sin kartläggning över akutboenden, noterar en nästan fördubblad kostnad på tio år för den kategorin.  I Göteborg finns inte en sådan särredovisning, men man konstaterar att kostnaderna för sociala boenden generellt ökar. 

Ebba Hermelin är kurator på en skola i stadsdelen Angered i Göteborg, och berättar att omkring 70 familjer bara i denna stadsdel har tillfälliga akutboendelösningar genom socialtjänsten. 

– Det är förnedrande att varannan vecka behöva gå till en socialsekreterare för att få reda på om man får bo kvar. Om socialtjänsten beslutar att familjerna ska flytta får de helt plötsligt en lista med hotell som de får ringa runt till själva, ofta samma dag som de ska ut. 

Ebba Hermelin menar att det är stigmatiserande för barn att inte kunna göra många av de saker som deras jämnåriga får göra, bara på grund av boendesituationen. Relationer till kompisar, fritidsaktiviteter och möjligheten att göra läxor hemma blir lidande. 

– Tänk själv att vara placerad på ett hotell vid en motorväg mitt ute i ingenting, utan lekplats och ofta utan någon möjlighet att laga mat. Man kan tro att det är lyxigt, men det finns ingenting lyxigt i den situationen.

Ebba Hermelin menar att politikerna i Göteborg har förbisett behovet av hyresrätter, och ser nu en så utbredd bostadsbrist att akutboendena börjar bli den permanenta lösningen för allt fler.

– En bättre lösning vore att socialtjänsten står för ett fast hyreskontrakt. Men ska det vara så här så borde man i alla fall placera familjerna så att de hamnar nära sin skola, säger hon.  

Också i Malmö har man lagt märke till att allt fler barnfamiljer behöver boende akut.

– Det kan handla om allt möjligt, som personer som behöver bostad efter en skilsmässa eller som bara har haft andrahandskontrakt tidigare. 

– Men kostnadsökningen handlar nog i vårt fall ofta om personer som är asylsökande och som har valt det som kallas för ”eget boende”. Då har de försökt att bo tillsammans med släktingar en tid, men det har blivit för trångt och fungerar inte och så behöver de plötsligt någonstans att ta vägen, berättar kommunalrådet Carina Nilsson.

– Då måste kommunen snabbt hitta en plats, och då kan det i värsta fall bli både dyrt och dåligt. 

I Malmö har man utrett de hemlösa barnen utifrån ett barnperspektiv och kommit fram till att de visserligen är utsatta, men att de i de flesta fall har föräldrar som klarar av att ta ansvar för dem. Familjerna har ingen annan problematik än den rent ekonomiska aspekten, resonerar man. 

Men för att undkomma de sämre lösningarna har kommunen ändå numera hyr en fastighet med nitton lägenheter som är mer anpassade till barnfamiljer, både av kostnadsskäl och för att ha viss kontroll över boendets standard.

– Eftersom de här bostäderna ändå behövs så var det en rimlig lösning, men målet är att man bor där max tre månader, förklarar Carina Nilsson.

Socialstyrelsen har undersökt hur problemet ser ut nationellt. 

– Själva grundproblemet är ju bostadsbristen och att det har byggts så få hyresrätter, säger Annika Remaeus, projektledare som särskilt arbetar med boendefrågor. 

– Att akutboenden inte är bra för barn och man i största möjliga mån ska försöka låta bli att placera barn i de boendeformerna säger ju egentligen sig självt.

Annika Remaeus menar att marknadsstyrningen av bostadsmarknaden ligger bakom en del av bostadsbristen. 

Och det är inte bara ett ökat antal asylsökande som står för det ökade behovet. Det har blivit allt vanligare att hyresvärdar, både privata och allmännyttiga, ställer höga inkomstkrav på dem som vill teckna ett vanligt hyreskontrakt. Ofta kräver värden en månadsinkomst som är två-tre gånger så hög som hyran. Låginkomsttagare, personer som saknar fast tjänst, som går på a-kassa eller sjukpenning kan därför ofta få problem med förstahandskontrakt på den reguljära bostadsmarknaden. Det blir då ännu svårare för personer som går på försörjningsstöd.

I en del kommuner har social-tjänsten i stället satsat på att köpa upp bostadsrätter och hyra ut i andra hand till personer på försörjningsstöd, men också det kan vara problematiskt, enligt Annika Reamaeus, som inte tror att en storskalig satsning på den formen av sociala boenden kommer att lösa frågan:

– Den varianten finns och går ofta bra. Men i hyreslägenheter kan du så småningom få lov att överta kontraktet från socialtjänsten när situationen har stabiliserats. Men så blir det inte med bostadsrätter. Så då kan du plötsligt hamna i situationen att du måste leta lägenhet igen om din situation skulle förbättras. Det behöver byggas mer hyresrätter, för när det är ont om hyresrätter kan ju hyresvärdarna välja russinen ur kakan, och då väljer de gärna personer med högre inkomst.

Situationen gör landets socialtjänster allt mer pressade. Socialsekreterarna vittnar om en så stor arbetsbörda att många funderar på att byta jobb. 

Kristina Folkesson är social strateg på fackförbundet Vision, och hon säger att hon, oavsett var i landet hon åker, får höra av socialsekreterare att bostadsbristen är ett problem. Det gäller både stora och små orter. Många social-sekreterare upplever sig också som bakbundna i förhållande till sina klienter, eftersom de inte kan erbjuda det som behövs när det gäller boenden. Särskilt tydligt blir det för de socialsekreterare som har med barn att göra i sina ärenden. 

– Det finns en enorm vrede och sorg hos många socialsekreterare, som känner att de inte kan göra sitt jobb på det sätt som de är utbildade till och som de kan. 

Kristina Folkesson är noga med att poängtera att socialsekreterarna är professionella, men att arbetsbördan kan bidra till att de helt enkelt inte klarar att lösa alla uppgifter. Och då kan det hända att barnperspektivet och barnens behov kommer i kläm.

– Det händer att jag stöter på socialsekreterare som upplever en sådan överbelastning i arbetet att de ibland låter bli att ställa viktiga frågor, för att de vet att arbetsbördan blir helt övermäktig om de får ett visst svar. En sådan fråga kan vara ”finns det barn i boendet?” eller ”vad har barnen för behov?”

Fotnot: ETC har försökt att nå Marina Johansson (S), kommunalråd i Göteborg med ansvar för bland annat sociala frågor, utan att lyckas.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.