BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det var ett bra ställe. Lite avskilt, och staketet runt omkring gjorde att man fick vara ifred från andra människor.
Vi står i en liten park nära Södra stationsområdet. John Arthur Ekebert guidar oss runt på sin vandring "Hemlös på Söder". Med en lång erfarenhet av livet som hemlös missbrukare på stadens gator vet John Arthur onekligen vad han pratar om. Han känner de flesta av "gatufolket", som han själv kallar människorna som lever på gatorna i Stockholm.
– Jag har varit hemlös till och från sedan jag var 20 bast, och nu fyller jag 60 snart. Så det är 40 år, men då har jag haft hem under vissa perioder, säger John Arthur.
Värst att inte komma in någonstans
Han berättar om var han har sovit. På härbärgen, källare, portar, hos kompisar, i bilar och i tält. Allt man kan tänka sig.
– Det värsta är när man inte kommer in någonstans på natten. Man går och känner på portar, hoppas att något ska vara öppet. Och så kommer man in i en port till slut, men då kan det vara svinkallt på marmorgolvet. Man får luta sig mot ett element om man har tur.
Vandringen arrangeras av Stockholms stadsmuseum och John Arthur Ekebert, som även är krönikör här i ETC Stockholm, har gått den mellan fem och tio gånger om året sedan starten sommaren 2014. Men just denna vandring är speciell. I stället för en nyfiken allmänhet är det Stockholms stads socialborgarråd Åsa Lindhagen (MP) som har bjudits in att gå med. Hon och den lilla staben av pressekreterare lyssnar noga och ställer hela tiden intresserade frågor kring hur det är att leva som hemlös och hur situationen för de mest utsatta i staden ska kunna förbättras.
– Du sade att det är svårt att bo på härbärgen utan att vara påverkad, varför är det så? undrar Åsa Lindhagen.
– Det går inte att vara där utan att vara påverkad av droger eller alkohol, något som stänger av och bedövar all skit, svarar John Arthur Ekebert.
"Tappat all moral"
När vi stannar utanför akutboendet Grimman på Maria Prästgårdsgata berättar han om hur det fungerar att bo på ett härbärge av den här typen. Om kön för att bli insläppt, om att sätta sig och äta med folk du kanske aldrig har träffat förut och sedan sova i samma rum som dem.
– De man äter och sover med ska ju vara kärnfamiljen. De som man känner trygghet och ömhet med. Men så vaknar man på morgonen och telefonen som legat under kudden är stulen, av dem jag har ätit och sovit med. De har tappat all moral och är så nere i skiten. Och efter ett tag i den världen blir man själv likadan, säger han.
– Men jag har fan i mej aldrig gett upp. Jag har alltid tänkt att det kommer att ordna sig till slut.
Omkring 3 000 personer är hemlösa i Stockholm i dag. Enligt den senaste räkningen av Stockholms stad i september 2014 var det 2 651 människor som definierades som hemlösa, men då räknas bara de som är skrivna i staden. Hundratals EU-medborgare och papperslösa tillkommer.
151 av dem är skrivna på Södermalm, vilket är mer än dubbelt så många som i någon av de andra tre stadsdelsförvaltningarna i innerstaden. Störst antal är dock de 502 som inte är skrivna någonstans och därför tillhör den egna enheten för hemlösa.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men antalet hemlösa har minskat de senaste åren, från 3 363 personer 2004 till dagens knappa 2 700.
Stockholm använder sig av den så kallade boendetrappan som arbetsmodell. Den innebär att personen tränar sig på att bo och efter hand kvalificerar sig till ett eget kontrakt, oftast via en tränings- eller försökslägenhet, förenat med krav som kan handla om drogfrihet eller boendestödsträffar. Sedan 2010 finns projektet Bostad först, som utgår från grundtanken att en egen bostad är en mänsklig rättighet som inte ska villkoras av exempelvis medverkan i behandling. I stället erbjuds man frivilligt stöd i den egna bostaden. John Arthur Ekebert hyllar projektet, vilket gör Miljöpartiets lilla grupp glada. Men allt är inte positivt. Bland barnfamiljer ökar antalet hemlösa. I april 2015 fanns 301 barnfamiljer med sammanlagt 635 barn utan ett fast boende i Stockholm.
I somras gick den rödgrönrosa majoriteten i Stadshuset ut med en satsning på 30 miljoner kronor extra till de mest utsatta grupperna i staden. Det rör sig om uteliggare, kvinnor, barnfamiljer och pensionärer.
– Jag blir alltid djupt berörd av människor som lever i utsatthet och särskilt när det handlar om barn. Där kan vi inte bara stå bredvid. Många familjer bor på vandrarhem eller hotell i dag och det är ingen bra boendelösning för barn. Det måste vi göra något åt, säger Åsa Lindhagen.
Intressen som har levt kvar
Vandringen fortsätter genom Södermalms gator och parker. Totalt gör vi tio stopp på olika platser där det finns historier att berätta ur John Arthurs händelserika liv från missbruk och hemlöshet, till uppdrag som skribent, fotograf, bloggare, guide och författare. Sedan den 1 juni bor han i en försökslägenhet i Bagarmossen, som han är väldigt nöjd med. Där har han även fått möjlighet att ta till vara sitt intresse för blommor.
– Många polare har ju tappat sina intressen, men mina intressen har levt kvar. Jag har alltid varit intresserad av växter och blommor och kunnat njuta av det. Nu har jag köpt några stycken hem. Om jag ser någon billig för 20–30 spänn i en blomsteraffär. Och så pysslar jag med dem. Jag har köpt vattenkanna och såna grejer, säger John Arthur.
– Jag är otroligt imponerad av hela den resan som du har gjort, säger Åsa Lindhagen.
John Arthur ser stolt ut och passar på att ställa en fråga:
– Hur är det att vara socialborgarråd då?
Åsa Lindhagen svarar:
– Jag är jättetacksam över att få göra det här, men samtidigt är det ett väldigt stort ansvar. Det gäller att leverera.
Vill få med privata fastighetsägare
När vi avslutar vandringen vid Zinkensdamms IP berättar John Arthur om hans önskemål till staden.
– Jag vill få med de privata fastighetsägarna mer. Att de ska fördela några procent av sitt boendebestånd till utsatta grupper till exempel.
– Det är ett jättebra förslag. Jag tror att det finns ett stort intresse för näringslivet att ta mer samhällsengagemang, säger Åsa Lindhagen och avslutar:
– Det har varit väldigt lärorikt och intressant att följa med på vandringen. Det ger mycket nya perspektiv, och vi måste hela tiden få in mer kunskap. Bara för att siffrorna går åt rätt håll så kan vi ju inte slå oss till ro.
