Trött på alla lärare som tjatade och som redan hade en förprogrammerad plan kring vad vi skulle lära oss, utan att ta hänsyn till vad vi elever ville lära oss. Det var alltid samma delar av världshistorien och oftast fick vi endast en viss del av den samhällsgeografiska kunskapen – centrerad till en viss del av världen – Europa.
Trött på kepsförbud och dylikt – jag menar vad hade min keps med inlärningsprocesser och kunskapsinhämtning att göra?
Trött på musiklektionen där varje minut handlade om äldre vita mäns, med konstiga peruker, kompositioner från 1700-talet.
Nu tror ni säkert att jag som ung befann mig i någon form av ”insomnia” med tanke på den trötthet som jag konstant var inkapslad i. Men NEJ – har aldrig upplevt några sömnsvårigheter. Min trötthet och framför allt min skoltrötthet var i mångt och mycket kopplad till den pedagogik som var och fortfarande är grundbjälken i en del av vår skolundervisning i dag.
Kalla det för katederundervisning, pekpinnepedagogik, envägskommunikation, ”Jag pratar och du lyssnar”-fasoner eller monologstimmen – undervisningssättet funkade inte under min skoltid och funkar fortfarande inte för många barn och ungdomar i dag.
Jag hade dock en lärare som hade en helt annan syn på pedagogik och inlärningsprocesser. Johan hette han.
Redan som en 11-årig kille hade jag blivit en del av hiphop-kulturen och började snabbt rappa och skriva texter.
Hiphop var rörelsen vars röster var de som annars inte fick komma till tals.
Johan hade studerat hiphopens historia. En dag kallade han in mig till musiksalen efter skoltid. Jag blev smått nervös och tänkte att nu har jag säkert gjort något fel igen. Väl framme i musiksalen så kastade Johan fram två skivor på bordet där vi satt. En skiva med Beethoven och en annan skiva med Nas (en av mina favoritrappare).
Imponerad som bara den så skriker jag i extas: ”Jooooohaaaaaann – lyssnar du på Nas – king är du!!!”
Johan bad mig att lyssna på låt nummer sju på Nas skiva. Jag sätter på låten och börjar slänga skallen fram och tillbaka (hiphopparnas karaktäristiska sätt att digga till skön musik).
Plötsligt pausar Johan låten, byter skiva och ber mig att lyssna på låt nummer elva på Beethovens skiva. Panikslagen som bara den så sätter jag på mig hörlurarna och låter sekunderna ticka. Det gick ungefär tre sekunder och plötsligt skriker jag till Johan: ”Så feeeeeettttt låt Johan – Beethoven har bightat (bighta betyder att ”sno”) Nas.” Johans replik blev följande: ”Nej Behrang – det är Nas som har bightat Beethoven.” Johans påstående kom som en chock för mig. När jag efter ett tag insåg att vad han replikerade med var sanningen så blev jag såld.
Dagen efter började jag att lyssna på klassisk musik bara för att hitta något från Mozart, Beethoven, Bach och company att ”sampla” (hiphop är uppbyggd på samplingar där man återanvänder sekvenser från gammal musik) för att i sin tur kunna skapa min nya ”Nas”-hit.
Ett år går och jag avslutar 8:an med ett MVG i musik – ett ämne som jag knappast brydde mig om innan Johan kom in i bilden.
Det Johan stod för var vad jag kallar ”smygpedagogik” – att smyga in all typ av kunskap kopplat till ett eller flera intressen som en elev har eller bär med sig. Genom att han var införstådd med hiphopens samplingsinriktning kunde han snabbt koppla det till delmoment i kursplanen som han var tvungen att lära ut för att jag skulle kunna bli godkänd i musik. Tänk om fler i skolan kunde använda sig av ”smygpeda-gogiken”.
