− Det är skalgrusbankar, förklarar Anders Ridderström, medlem i Naturskyddsföreningens ängsgrupp och engagerad slåtterförespråkare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
För ett antal tusen år sedan låg havet inte långt härifrån, och skaldjur sköljdes upp hit och hamnade i marken. Hit kom bönderna sedan genom åren för att ta kalk. Fortfarande kan man se ett och annat snäckskal dyka upp mellan blomstänglarna på ängen i Skändla.
Just kalkrik, och näringsfattig, mark är hemligheten för att få till en artrik äng. Slår man gräset med lie och tar bort det slagna gräset ganska direkt, får man bort näringen som gör att vissa gräs tar över och tränger bort gamla ängssorter. I magrare marker kan arter som brudbröd, åkervädd, gulmåra och rödklint få plats att växa.
Beroendeframkallande
Naturskyddsföreningen har skött ängen i Skändla i drygt 40 år. I fjol gick Louise Walletun slåtterkurs i Slottsskogen och blev biten direkt. Hon är numera passionerad medlem av ängsgruppen, som har hand om ängen i Skändla.
− Jag är väldigt blomintresserad sedan lång tid tillbaka. Min pappa har en slåtteräng i Stigtomta utanför Nyköping där jag kommer ifrån, men jag hade själv inte lärt mig slå med lie tidigare. Men det är helt beroendeframkallande. Så meditativt!
Hon tar vant fram lien, drar några tag i gräset.
− Det är helt oslagbart att slå med lie, förutom att det är bra för den biologiska mångfalden och är helt fossilfritt så är det bra träning. Man slipper bullret från trimmers och annat, och gör man det tillsammans som vi gör i ängsgruppen är det väldigt socialt också.
Louise Walletun är, vid sidan om sitt jobb som it-konsult, stadsodlare. Tillsammans med sin sambo lånar hon en bit mark av Göteborgs kommun i Frölunda, där de odlar framför allt olika bladgrönt som de sedan säljer via Rekoringen till både privatpersoner och restauranger i stan. Hon skulle gärna ta med sig lien och slå lite runt odlingsbäddarna.
Ängens återkomst
I Skändla spanar Anders och Louise vidare efter olika arter.
− Åh, här är bannemig en bastardsvärmare! Anders Ridderström och pekar efter något ganska stort, svart som far iväg över ängen.
En röd- och svartmönstrad insekt, vanlig under hans barndom men sedan dess alltmer sällsynt. Utom på slåtterängar. Anders Ridderström har gjort det till sin mission att propagera för ängens återkomst. Och framför allt lieslåtter. Tidigare i sommar var han med och slog i Botaniska trädgården, som har börjat ett långsiktigt arbete med att låta en slåtteräng få ta plats på ägorna. Han skulle gärna se ett större intresse från Göteborgs stad att upplåta grönområden för ängar.
− Vi i Naturskyddsföreningen hade långt gångna diskussioner med Slottsskogen om att anlägga en äng där, säger han.
− Tänk vilken kulturgärning! Vi kunde hävda ängen, slå och räfsa. Göteborgarna skulle få en vacker äng att njuta av mitt i stan, humlor, bin och fjärilar skulle samlas...
Men diskussionerna har hittills inte lett till handling. Anders Ridderström väntar fortfarande på besked från Slottsskogen om varför.
Kräver mer långsiktighet
Det finns ambitioner från kommunalt håll att låta ängsblommor ta plats i stadsmiljön. I stadens grönstrategi, som antogs av park- och naturnämnden 2014, står att ”skötseln av Göteborgs markområden ska gynna biologisk mångfald”, och att bostadsnära parker och natur ”successivt ska inventeras och utvecklas för att öka variationen i växt- och djurliv”.
I år har ängar anlagts på tre platser i stan; en i Kungsparken i Allén, en i Frihamnen och en i Hammarkullen. Där har man frösått olika ängsblommor och tanken är att ängen ska stå i full blom lagom till EM i Ridsport som hålls i Göteborg i augusti.
Men Anders Ridderström och Louise Walletun tycker inte att ettåriga ängar räcker.
− Att hävda en äng tar tid, och vill man få tillbaka den biologiska mångfalden in i staden så räcker det inte att göra en ettårig insats, man måste se det mer långsiktigt, säger Anders Ridderström.
