Samtalet

Sissela Nordling Blanco: ”Jag började gråta på jobbet”

Publicerad 26 december, 2016

"Det är väldigt annorlunda att jobba här, än att jobba utifrån på sin fritid", säger Sissela Nordling Blanco. Bild: Bild: Annie Hellquist

Dagens ETC

Hon vill vara en aktivist i stadshuset. Men hur behåller man glöden bland budgetförhandlingar och policydokument? ETC möter Sissela Nordling Blanco för ett samtal om höger-vänsterskalan, hur en feministisk politik kan bli mer än bara ord i styrdokument och om utbrändheten som tvingade henne att stanna hemma i ett år.

Annie Hellquist

Text

Jag får en besöksbricka av en trött vakt och pressekreteraren Zandra hämtar upp mig. Vi åker fyra våningar upp Stockholms stadshus och kliver ur hissen i en korridor som är nedsläckt och ekar tom. Feministiskt initiativ verkar nästan vara ensamma på våningen med sitt kansli.

Jag ska möta gruppledaren i Stockholm för Sveriges yngsta parti, feministiskt dessutom, som på kort tid etablerat sig i styret i flera av landets kommuner, bland annat här i huvudstaden. Det är ju rätt så mäktigt och jag borde vara mer nyfiken. För vad händer när ett feministiskt parti tar plats vid maktens bord? Men den politik som känns spännande när den utspelar sig på gatan, det visionära och samhällsförändrande, är svårare att få syn på i kompromissernas och de små stegens politik som det lokalpolitiska arbetet ofrånkomligen innebär för ett litet parti.