Sis-tjejernas kravlista: Slut på nakentvång

Fem inrapporterade övergrepp i månaden. Så illa är det ställt på Statens institutionsstyrelse, Sis, enligt en rapport från Barnrättsbyrån och Childhood. Linn Skånberg, 27, har med sitt upprop Sistjejer fått in drygt 300 vittnesmål om övergrepp på myndigheten. Nu träffar organisationen Elisabet Åbjörnsson Hollmark, generaldirektör för Sis, för att överlämna en kravlista.

– Vi har med oss ett superbra team, säger Linn Skånberg.

– Förhoppningsvis finns det en akut åtgärdsplan. Gör det inte det så är det väldigt oroväckande, då är det ju nästan som att de godkänner att situationen fortsätter vara så illa.

Förbud mot nakenvisitation

Sex krav har de med sig. För det första, anser de, måste Sis reglera hur manlig personal interagerar med placerade flickor och utöka möjligheterna för intagna att prata med kvinnlig personal. De kräver också förbud mot isolering, vård i enskildhet och nakenvisitation.

En granskning från Sveriges Radio visar att flickor oftare nakenvisiteras och isoleras än pojkar. Många vittnar om att nakenvisitationer inför män är traumatiska, särskilt i kombination med en bakgrund av sexuella övergrepp – vilket många Sis-placerade flickor har. Vad gäller isolering av barn har Sverige kritiserats av flera internationella instanser, bland annat FN:s barnrättskommitté och Europarådets kommitté mot tortyr.

Akut kompetensbrist

Sistjejer kräver också att en oberoende larmfunktion införs och att anhöriga ges möjligheten att bo på avdelningarna. Därutöver måste kompetensen höjas hos personalen, anser de. Kritiken om kompetensbrist backas upp av Peter Andersson, lektor i socialt arbete och legitimerad psykoterapeut, som har forskat om Sis-hem. Till Dagens ETC sa han i juli:

– Sis ska vara en myndighet som tar hand om de allra mest utsatta ungdomarna, en spetsmyndighet. Det är det inte. Det är långt ifrån alla som jobbar där som har en passande utbildning.

Linn Skånberg är både förväntansfull och beslutsam inför mötet.

– Det är så klart kul att vi som en väldigt ny förening får komma dit. Samtidigt är det lite nervöst. När man tänker på all skit som har hänt, allt man har varit med om, och allt alla andra har varit med om så är det allvarligt. Det är ett stort ansvar att framföra allas trauman och övergrepp.

Känner du press av att föra så mångas talan?

– Ja, det kan man nog säga, man vill att det ska bli rätt.

Samtidigt stärks hon av projektet, som har fört samman många individer med liknande erfarenheter.

– Det är jättefint och jättehäftigt. Vi får en enormt mycket större kraft och möjlighet att påverka med hjälp av allas input, jämfört med om det bara skulle vara min.

Hur känner du inför mötet, är du optimistisk?

– Nej, jag är väldigt pessimistisk. Jag tror att de kommer säga att de inte har så stora befogenheter att kunna påverka eftersom de har ett så begränsat uppdrag. Samtidigt måste de ju ha något ansvar. De kan starta utredningar och de har makt att agera.