– Jag kom till Paris för fem dagar sedan, berättar en av killarna. Jag sover i parken vid La Chapelle.
Han ser tärd ut, kläderna är slitna och smutsiga, och han berättar att han fick gå i över nio timmar för att passera gränsen mellan Tyskland och Frankrike till fots.
Han heter Mujtaba och är 18 år. Efter nästan tre år i Sverige fick han sitt slutgiltiga avslag från Migrationsverket och skulle utvisas till Afghanistan – ett land han aldrig varit i då han är uppvuxen i Iran. Mujtaba säger att han väntade 14 månader och 26 dagar på sitt första beslut från Migrationsverket – inte 15 månader – och tillhör därför inte den grupp som kan bli hjälpta av den nya gymnasielagen. Han såg därmed ingen annan utväg än att fly vidare. Mujtaba berättar att han ska söka asyl i Frankrike men om det inte går så är planen att ta sig vidare till England eller Spanien. Kvar i Stockholm finns familjehemmet som Mujtaba bodde i. De har fortfarande kontakt och han säger att han saknar dem mycket. Ibland vaknar han på natten och tror att han fortfarande är kvar där på sitt rum. Men det är bara för en kort stund, innan han känner kylan och den hårda marken under sig.
”Jag hade hopp om framtiden”
Dörrarna mot den stenlagda innergården står öppna. En ungdom som kommer till kyrkan för första gången ser sig osäkert omkring. Sex veckor har gått sedan Samir en varm augustimorgon packade sin ryggsäck med det mest nödvändiga och lämnade Uppsala.
– Jag sa inte hej då till någon, inte ens till min gode man eller boendepersonal. Jag kunde inte, säger han och blinkar bort tårarna.
– Jag sa bara till en person att jag skulle åka, min bästa kompis. Vi delade en pizza och jag sa att jag måste åka men att jag hoppas att vi kan ses igen. Han är som min bror. Det var mycket svårt.
Samir berättar att han kom till Sverige hösten 2015. Han är född i Afghanistan men efter att mamman dött i cancer och pappan dödats av talibaner flydde Samir till Quetta i Pakistan, tillsammans med sin syster. Quetta präglas av våld, explosioner och attentat riktade mot framför allt hazarer – den minoritetsgrupp som Samir tillhör – och vid 15 års ålder bestämde sig Samir för att fly vidare.
Flykten gick, som för så många andra, med smugglare via Iran och sedan över bergen till Turkiet. Därefter med gummibåt över Medelhavet och till fots genom stora delar av Europa. Det var en mycket svår flykt och när Samir några månader senare nådde Sverige och så småningom hamnade i Uppsala, bar han på minnen från många svåra upplevelser både från hemlandet och flykten.
– Men i Sverige träffade jag fantastiska människor som kunde hjälpa mig, berättar han. Åren i Sverige är de bästa i mitt liv. Där fick jag utbildning och jag hade hopp om framtiden.
Ett Dublinärende
I kyrkans lokaler bjuds på en gemenskap med andra som också pratar svenska och som gärna berättar om sina minnen från Sverige. Olika dialekter klingar mellan väggarna. Ungdomarna som söker sig hit har bott i olika delar av Sverige. En kille som heter Rahmat berättar att han fortfarande har mycket kontakt med familjehemmet i Kristianstad.
– De ringer ofta och de hjälper mig med pengar. Men de blir ledsna när jag berättar hur jag har det här. Att jag sover utomhus i en park.
Rahmat hann precis få besked om att han kommit in på samhällsvetenskapligt program på gymnasiet, innan han var tvungen att fly vidare.
En annan kille sjunker ner i soffan med en kopp kaffe och börjar prata. Det hörs att han har bott i Dalarna. Det är Reza som har varit i Frankrike i snart ett år, efter två år i Sverige. Här är han papperslös och utan både pengar och boende.
– Jag går hit ibland för att det gör mig glad att träffa andra som pratar svenska, berättar han.
Han säger att han undviker att röra sig i andra områden i Paris; att han har upplevt allt för mycket problem under sin tid i parken vid La Chapelle och nu i stället sover på en annan plats men han vill inte berätta var.
– Det är lite speciellt, förstår du.
När vi blir ensamma en stund frågar jag om han blir utnyttjad där han bor. Han ser sig om i rummet och säger att han kan berätta mer en annan gång. Reza lämnade Sverige efter att ha fått avslag och flydde vidare till Tyskland där han blev tagen av polisen flera gånger men tillslut lyckades ta sig vidare till Frankrike. Men eftersom hans fingeravtryck kunnat spåras både till Sverige och Tyskland har han ingen möjlighet att få stanna i Frankrike, utan är ett så kallat Dublinärende. I väntan på att kunna söka asyl igen om 18 månader lever han som papperslös.
– Det är klart att det är svårt, säger han. Men jag har inget annat alternativ.
Bodde fem år i Sverige
I ett hörn sitter Sajad och laddar sin mobil medan han följer en fotbollsmatch på den. Han har varit i Frankrike i drygt ett år efter fem år i Sverige. Han kommer ofta till kyrkan. På nätterna sover han i tält tillsammans med några kompisar.
– Det går bra på sommaren när det är varmt. Men det blir svårt på vintern.
Han rycker på axlarna när jag frågar om han tror sig ha en chans att kunna stanna i Frankrike.
– Det tar tid, säger han. Mitt liv försvinner. Jag kan inte jobba, inte studera – ingenting!
Samir har hämtat lite mer kaffe och sneglar mot bokhyllorna längs församlingssalens kortsida, där rader av böcker med svenska titlar trängs. Han tar fram en barnbok och bläddrar lite i den, ler åt bilderna och de välbekanta orden.
– Jag kan ingen franska, säger han och sjunker åter ner i soffan. Franska är svårt. Det skrivs på ett sätt och låter på ett helt annat!
Samir trycker fingertopparna mot tinningarna. Sen släpper han ner händerna i knät och suckar.
– Jag älskade Sverige, säger han. Jag älskade Uppsala. Där hade jag skola. Jag hade ett eget rum på boendet. Jag hade vänner och en god man. Men jag hade ingen chans att få stanna. Migrationsverket skulle utvisa mig till Afghanistan och jag kan inte klara mig där.
Blev av med allt i parken
Samir fick sitt slutgiltiga avslag strax innan 18-årsdagen. Eftersom han bedömdes som minderårig av Migrationsverket omfattas han inte av den så kallade gymnasielagen.
– Jag uppfyller alla de andra kraven men jag är för ung för att få stanna. Därför var jag tvungen att fly vidare.
Samir sa till boendepersonalen att han skulle hälsa på en kompis några dagar. Han ville inte avslöja sig genom att ta med för mycket saker. Kvar på rummet låg de fina betygen från grundskolan och antagningsbeskedet till Elprogrammet på gymnasiet. Efter att först ha tagit sig till Danmark fastnade han hos den tyska gränspolisen som tog hans fingeravtryck och hänvisade honom till ett boende i väntan på vidare utredning. Men Samir åkte aldrig dit. I stället tog han sig vidare till Frankrike. Han hade fått tips av en kompis om att man för 1 000 kronor kunde smugglas till Paris inträngd i en bil.
– Det var jag och några kvinnor från ett afrikanskt land. Efter nästan tolv timmar blev vi avsläppta i en park. Mannen som hade kört oss sa att det var Paris men jag trodde honom inte. Överallt var det fattiga människor som sprang efter mat och vatten.
Samir och kvinnorna hade blivit avsläppta vid en park i La Chapelle i norra Paris. Där kom han att tillbringa sin första tid, sovandes utomhus tillsammans med många andra ungdomar från Afghanistan, Somalia och Eritrea.
– Andra natten blev jag av med allt jag ägde, förutom kläderna jag sov i. Någon tog min ryggsäck där jag hade allt: kläder, pengar och telefon. Fjärde natten blev en äldre man från Afghanistan knivmördad. Ingen brydde sig. På morgonen kom en ambulans och hämtade kroppen. Jag var mycket rädd där i parken.
Följer nyheterna på SVT
Efter tre veckor lyckades Samir boka tid för ett möte på Frankrikes motsvarighet till Migrationsverket. Det var med nervösa steg som han gick dit och ansökte om asyl. Han fick också lämna sitt fingeravtryck.
Sökmotorerna hittade inte några spår av tidigare fingeravtryck och Samir blev ett så kallat normalärende i den franska asylprocessen. Som ”normal” placerades han på ett flyktingboende i södra Paris, där 150 män i olika åldrar sover i en gymnastiksal och delar på två toaletter.
– Vi ligger direkt på golvet, med väskan som huvudkudde. Det är trångt och stökigt. Men allt är bättre än att sova ute i parken.
Samir begraver ansiktet i händerna flera gånger under vårt samtal.
– Jag saknar Sverige så mycket, suckar han tungt. Där fick jag utbilda mig. Jag längtade efter att få börja jobba. Här kan jag inte göra någonting, bara vänta. Och jag känner mig mycket ensam.
Det troliga scenariot är att Samir efter ett par månaders väntan får tid för asylintervju och sedan flyttas till ett mindre boende någonstans i Frankrike i väntan på vidare utredning. Han säger att detta är hans sista chans och att han hoppas få stanna.
– Men i mina drömmar kommer jag tillbaka till Sverige och avslutar min utbildning. Jag hade bra betyg. Och jag följer varje dag nyheterna på SVT.
Samir får ibland frågor från andra ensamkommande ungdomar som behöver fly vidare från Sverige och därför undrar hur det är i Frankrike. Han svarar dem alltid att det är svårare än man tror.
– Men jag hade inget val, jag hade ingen chans att få stanna. Vad skulle jag göra? Vad ska de göra?
Fotnot: Några dagar efter att dessa intervjuer gjordes meddelar Rahmat att han har fått sängplats på ett boende med 300 personer men att de inte får vara där dagtid. Han skickar också några bilder som är med i detta reportage.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
