Det var rubriken på en mejlväxling mellan Alex Alvina Chamberland och Anna Svensson som ledde till att de började skriva på en bok sommaren 2010. Fem år senare kom ”Allt som är mitt – Våldtäkt, stigmatisering och upprättelse” (Bokförlaget ETC). 

Chamberland och Svensson skrev den eftersom de inte upplevde att deras erfarenheter av att ha blivit våldtagna, och deras berättelser om det, fick plats i den trånga svenska debatten som utmålade våldtäkt som något som förstörde livet för alla som utsattes. 

– När jag började berätta min historia så fick jag höra ”du mår inte bra och beviset för att du inte mår bra är att du säger att du mår bra – för du kan omöjligt må bra”, säger Anna Svensson.

Chamberland och Svensson menar att sexuella övergrepp är ett allvarligt samhällsproblem, men de vill öppna för fler sätt att prata om det och ge utrymme för många olika slags erfarenheter och berättelser. Till viss del har metoo-uppropen, som startade efter boken, förändrat det. Men det juridiska fokuset i Sverige ställer fortfarande till det, säger Anna Svensson. 

– När någon till exempel frias på grund av otillräcklig bevisbörda blir folk arga och säger ”hur kan det här inte vara våldtäkt”. Då låter man juridiken bestämma om det var en våldtäkt eller inte. Men det är klart det fortfarande är en våldtäkt, det är fortfarande någon som har blivit utsatt.

Svensson och Chamberland menar att den svenska debatten har kommit att fokusera på att få till fler fällande domar, när den egentliga målsättningen borde vara att det ska ske färre våldtäkter. För att nå dit menar de att Sverige behöver bygga upp reparation och transformerande alternativ till rättssystemet. Om fokuset låg mer på att minska antalet övergrepp skulle också mer göras för att hjälpa de som utsätts, tror Anna Svensson.

– Om vi är överens om att våldtäkt är ett fruktansvärt brott, då vill vi väl hjälpa dem som blivit utsatta – så att de kan må bra igen, ha ett liv, skaffa barn om det är det man vill, säger hon.

– Man missar de dimensionerna när man fokuserar på straffen hela tiden, det är inte det som är det viktiga.

Fler fällande domar

En annan sak som förändrats sedan de gav ut boken är att Sverige fått en samtyckeslag. Sedan den 1 juli 2018 kan någon dömas för våldtäkt om den inte fått aktivt samtycke, medan det tidigare krävdes våld, hot eller en särskilt utsatt situation. Den nya lagen strävade efter att förändra samhällsnormer och är en del av arbetet med att skapa mer av en samtyckeskultur i Sverige. Men lagen gjorde också att antalet fällande domar ökade med 75 procent, från 190 domar år 2017 till 333 domar två år senare. Det har beskrivits som en viktig framgång av företrädare för den breda rörelse som tryckte på för en samtyckeslag.

Inför att lagen infördes kritiserade bland annat Advokatsamfundet, Lagrådet och flera remissinstanser förslaget, inte minst för att den kunde äventyra rättssäkerheten. I en rapport från Brottsförebyggande rådet från 2020 bekräftas denna farhåga av försvarsadvokater som intervjuats. Mer än hälften av försvarsadvokaterna menade att förmågan att uttrycka sig väl har stor betydelse för vem som frias och vem som fälls. Ytterligare en fjärdedel av försvarsadvokaterna menade att detta problem fanns redan innan samtyckeslagen. Samtidigt kom förra året en rapport från Lunds universitet som visade att nästan hälften av de som dömdes för våldtäkt under 2000–2015 var utlandsfödda. Det har debatterats om det kan förklaras utifrån vissa invandrarkulturer, eller om det kan förklaras utifrån socioekonomiska faktorer. En aspekt som fått mindre uppmärksamhet i debatten är det skeva urvalet. Eftersom en ytterst liten del av våldtäkter anmäls, och att en ytterst liten del av dessa leder till fällande dom, kan statistiken säga mer om vilka som anmäls och döms, än vilka som begår våldtäkter. 

– Det kan vara så att man är mer benägen att anmäla något man blivit utsatt för, om brottet utförts av någon man känner sig mer främmande för, och som har låg social status, sade Stina Holmberg, forskningsråd på Brå, till Aftonbladet i samband med att rapporten släpptes.

– Hade denna statistik kommit ut i USA hade min första tanke varit att överrepresentationen av utlandsfödda handlar om rasism, säger den amerikanske advokaten Leigh Goodmark, som företrätt kvinnor som utsatts för våld i nära relationer i 25 år.

– Vem du anmäler och dina uppfattningar om dem är djupt sammanflätat med rasism.

Perfekta förövaren

Alex Alvina Chamberland håller med, och menar också att det är en debatt som måste tas, om man inte vill ge Sverigedemokraterna tolkningsföreträdet över vilka som våldtar och vad som ska göras åt dem. 

– Det här är också något vi undersökte i vår bok, och som jag saknar i den svenska diskussionen om samtycke. Det är klart att när man ses som den ”perfekta förövaren”, så är det lättare för offret att anmäla för den känner också att den kommer tas mer på allvar, säger hon.

– Samma sak gäller om man är det ”perfekta offret”, ofta en vit svensk cis-kvinna, då är det kanske mer sannolikt att man faktiskt anmäler, för man har större tilltro till systemet och till att polis och rättssystemet kommer att lyssna på en.

I värsta fall leder det svenska rättssystemet alltså till att personer som är utlandsfödda, och/eller som har sämre förmåga att uttrycka sig verbalt i rättssalen, döms oftare och hårdare än andra. 

Frågan är också vad som egentligen förändras när någon sätts i fängelse, menar advokaten Leigh Goodmark. Om det vi vill försöka göra är att förändra beteendet så behöver vi använda metoder som gör det. Att låsa in människor är inte en metod som fungerar i USA, säger hon.

– Tiden i fängelse kan vara riktigt fruktansvärd, som den är på de flesta fängelser i USA, eller så kan den vara mindre fruktansvärd – som den är i skandinaviska länder. Men det är fortfarande bara ett sätt att säga till folk: ta time-out. Och sedan kommer de ut, och inget har förändrats.

Rättssystemet undviker att undersöka orsakerna till våldtäkt, menar Leigh Goodmark.

– Det finns en orsak till att människor är våldsamma. Vi måsta ingripa där, i orsakerna till varför folk gör vad de gör, snarare än att bara säga: det här är hemska människor, de måste låsas in. 

Gammal kunskap om att hantera våld

”Mamma, när du växte upp, ringde ni någonsin polisen?”

”Jag kan inte minnas någon gång när vi gjorde det.”

”Vad gjorde ni om något våldsamt hände?”

När Ejeris Dixons mamma växte upp i New Orleans i mitten av 1900-talet hade de goda skäl att vara rädda för polisen och vita tjänstemän, som umgicks i samma kretsar som Ku Klux Klan. 

Ejeris Dixon, som har jobbat med transformerande rättvisa i olika former sedan 2005, berättar i boken ”Beyond Survival – Strategies and Stories from the Transformative Justice Movement” om dialogen med sin mamma för att förklara varför utsatta grupper än idag kan ha goda skäl att inte kontakta polisen om de utsätts för våld i hemmet eller sexuella övergrepp. Men Dixon vill också påminna om att människor själva kan ta ansvar för våldet i sin omgivning. 

”Vad gjorde ni om något våldsamt hände?” frågar hon sin mamma.

”Det berodde på situationen. Ofta skickade vi efter farbröder, bröder, fäder eller andra familjemedlemmar som var involverade för att avbryta våldet. Men det var en gång, det var en familj som bodde längre upp i kvarteret, där mannen attackerade sin fru. Folk fick nog, så några män i lokalsamhället som hade status – en präst, en lärare, en läkare, och andra – beslutade sig för att ingripa. De besökte huset och lät mannen veta att de inte accepterade hans beteende och att det måste upphöra.”

Tanken att människor i alla tider har haft kunskap om hur de ska hantera våld och övergrepp i sina samhällen är en grundpelare i reparativ och transformerande rättvisa. I och med rättssystemet har vi fått ytterligare ett redskap att hantera dessa problem, men när staten får för stor plats i våra liv kan det innebära problem. Det menar den amerikanske advokaten Leigh Goodmark.

– När vi ger våra problem till rättstaten förlorar vi vår förmåga att tillsammans engagera oss i konstruktiva sätt att hantera våld och övergrepp, säger hon.

– Reparativ och transformerande rättvisa handlar om att ge gemenskaper redskap att själva lösa situationer när någon utsätts för skada.

Offrets behov i fokus

Reparativ och transformerande rättvisa görs på många olika sätt över världen – förra veckan berättade ETC om exempel från Nya Zeeland, Australien och USA – men gemensamt är att de sätter offrets behov först, och att en reparativ process byggs utifrån de behoven. Det skiljer sig från principerna i rättssystemet, där ett övergrepp blir en fråga mellan staten och den misstänkte förövaren, och där den som utsatts har ett litet inflytande över processen. 

Med ett utbyggt system av reparativ rättvisa skulle många fler av de sexuella övergrepp som sker varje dag kunna tas om hand. Det menar Jane Bolitho, som leder Te Ngāpara Centre for Restorative Practice i Nya Zeeland och är en av världens tyngsta auktoriteter på reparativ rättvisa.

– När vi inte har fler alternativ innebär det ofta att kvinnor inte får stöd att hantera skadan de utsatts för. Konsekvenserna kan vara enorma och kan pågå hela livet, säger Jane Bolitho.

– Många offer ville bara veta saker som ”var det jag som var måltavlan, stalkade du mig”. Kvinnor kan få en röst i huvudet som säger att det handlar om dem själva. Det blir internaliserat, de får som en film om incidenten som rullar om och om igen i deras huvud och de får verkligen kämpa med att gå vidare.

I en reparativ process kan offret få en röst och en bekräftelse på att någon tror dem, säger Jane Bolitho.

– Det kan också ge en möjlighet att säga vad de vill direkt till personen som utsatt dem, allt blir mycket mer personligt.

När det gäller vad offer vill att en reparativ process ska leda till kan det handla om att de aldrig mer vill se förövaren, eller att de inte vill vara i kontakt. Är de medföräldrar kan offret säga till exempel: ”Jag vill aldrig se dig igen. Om du vill ha kontakt med barnen så skulle vi kunna göra såhär”, berättar Jane Bolitho.

– Det blir som ett sätt att navigera i svåra frågor. Överenskommelserna skrivs ner. Om det sedan hålls, det är en annan svår fråga, medger hon.

Alternativ till rättsystemet

Sofie Andersson utsattes för incest när hon växte upp, och upplever sig sviken av den nära omgivningen, myndigheter och vården – både under de många år som övergreppen skedde och i efterhand. Idag är hon drygt 30 år gammal, och förtvivlad.

– Jag ser på medan livet passerar, utan att kunna agera eller uppleva hur det känns att leva och inte bara kämpa i ett extremt läge, dygnet runt, alla dagar i veckan, år efter år. Nu har ett decennium passerat av komplex traumatisering (C-PTSD), säger Sofie Andersson.

Hon följde vad som hände i metoo-uppropen 2017, men kunde inte själv dela sin historia.

– För vissa av oss var vår berättelse för ful för att återge.

Hon berättar att hon anmälde förövaren som ett sätt att ta sitt ansvar. 

– Förövaren har full tillgång till barn och barnbarn, med min anmälan har jag gjort vad jag kan. Jag blir också en del av statistiken. 

Utredningen lades ner. Men att få förövaren i fängelse var inte målet, berättar Sofie Andersson.

– Upprättelse eller en fällande dom reparerar inte mitt nervsystem. För mig känns det också meningsfullt att historien inte behöver upprepas, att ingen annan ska bli utsatt som jag blev.

Sofie Andersson har funderat mycket över omgivningens ansvar, och hur samhället borde hantera offer och förövare för sexuella övergrepp. Hon menar att den transformerande rättviserörelsen i USA lägger för stort fokus på de samhälleliga orättvisorna, och att det riskerar att ta bort förövarens personliga ansvar. Hon är också tveksam till metoden inom reparativ rättvisa där offer och förövare förs samman, eftersom de har olika behov.

– Förövaren behöver bära sin skuld, den utsatta behöver stöd och läkning.

– Att bli utsatt för ett sexualbrott är heller inte något personligt eller något som behöver redas ut, vem som helst kan bli utsatt. Detta är ju en självklarhet när vi talar om andra brott.

– Däremot håller jag med om att det är bra med en gemensam sanning. Det tar bort falsk skuld och skam från den som utsatts. Det kan också leda till att man erkänner behovet av stöd och vård för de som utsätts.

Även om hon har synpunkter på de olika metoderna inom reparativ och transformerande rättvisa menar hon att det hade varit bra om Sverige utvecklade alternativ till rättssystemet.

– En fällande dom betyder inte att förövaren påbörjar en förändring, den läker inte konsekvenserna och förebygger inte heller att någon med riskbeteende begår ett första övergrepp.

Istället behöver vi som samhälle lära oss att ta ansvar, och vi behöver hitta ett sätt för förövaren att kunna ta ansvar, menar Sofie Andersson.

– Förövaren kräver bara tystnad, den utsatta kräver ett ställningstagande och en självrannsakan. Men den passiva tystnaden är också ett aktivt ställningstagande. Den som berättar blir ofta utesluten ur gemenskapen, eftersom den sanna vägen är den svåraste. Tyvärr så innebär också det här att cirkeln av våld aldrig bryts. Detta smärtsamma arv blir det vi lämnar vidare till nästa generation. Det spelar ingen roll att vi alla tycker att sexualbrott borde upphöra om vi inte vågar möta sanningen och agera därefter. Det innebär att vi alla måste möta vår egen skam, skuld och vårt ansvar. Det är den enda vägen framåt. 

Sofie Andersson heter egentligen något annat.