Valåret är igång och med den politikers tradition att battla varandra från varje upptänklig plattform, från tidningsspalter, Twitter, teveintervjuer, reklam­pelare. Löften och miljarder flyger fram och tillbaka. Med rynkade pannor förkunnar partitoppar att endast de har den rätta medicinen mot den gängkriminalitet som dominerar rubrikerna.

”Sverige ska bli ett tryggt land”, förklarade inrikesminister Mikael Damberg (S) på en pressträff i mitten av september där hans departementschef justitieminister Morgan Johansson (S) lovade 2,5 miljarder kronor till brottsbekämpning år 2022 och totalt sju miljarder ”över tid”.

”Småpotatis”, fnös M:s rätts­politiske talesperson Johan ­Forssell som kommentar i en intervju i Svenska Dagbladet och lade till att M vill ge pengar till tusen fler kameror än regeringen. Ett par veckor senare kom den formella höjningen: 2,3 miljarder kronor mer än regeringen för 2022 och ytterligare nästan sex ­miljarder mer för åren 2023–2024.

Med pengarna kom också ett ”trygghetslöfte” för 2022:

”Vi säger nej till familjeveckan och använder istället de resurserna till att stärka lag och ordning. De resurser som blir över kommer vi använda för att bekämpa utanförskap och långtidsarbetslöshet. Så vill vi få ordning på Sverige.”

Totalt lovar M 10,7 miljarder för åren 2022–2024: 10,1 miljarder till polis, åklagare och övriga myndigheter inom rättsväsendet och 575 miljoner till förebyggande arbete. Regeringens satsning på det sistnämnda ligger på ungefär samma nivå: 100 miljoner till våldspreventiv förstärkning och 484 miljoner i subventioner till LVU-placering.

Tråden är så röd den kan bli. Mycket till piska och mindre till morot från såväl höger som vänster.

Prislapp på Encorochatmålet

Att gängkriminalitet kostar behöver ingen tvivla på. Ta Encrochatmålet vid Södertörns tingsrätt. Den 14 juli i år dömdes 27 av 31 åtalade personer knutna till Vårbynätverket till totalt 147 års fängelse för en lång rad grova brott, bland dem försök till mord, vapenbrott, narkotikabrott, människorov, rån, försök till utpressning, allmänfarlig ödeläggelse och penningtvätt.

En exakt nota för hela målet är svår att ge, men det går att göra sig ett hum om prislapp. De 31 åtalades 7 476 dagar i häkte á 3 200 kronor dygnet landar på 23,9 miljoner kronor. Statens ­kostnader för offentliga försvarare: nästan 21,5 miljoner. Och totala tiden bakom galler – till samma dygnspris som häktningstiden, avräknat dagarna i häkte och inräknat den villkorliga frigivningen efter två tredjedelar av strafftiden – kommer att sluta på 102,6 miljoner.

Summa: 148 miljoner kronor – 5,5 miljoner kronor per dömd person.

Kvar att bokföra finns kostnaderna för rättegången och säkerhetsarrangemangen kring den på Bergsgatan 50 på Kungsholmen i Stockholm, utredningsarbetet och berörda brottsoffers lidande – det sistnämnda förstås närmast omöjligt att kvantifiera.

Miljardbelopp varje år

Vad gängkriminaliteten totalt kostar samhället är ännu svårare att räkna ut. Det har inte hindrat nationalekonomerna Ingvar ­Nilsson och Eva Lundmark-­Nilsson från att försöka, som i 2012 års rapport ”Vänd dem inte ryggen”. Där satte de en prislapp på olika händelser och variabler – ”ett par hundra olika” – kopplade till gängkriminaliteten, till ­exempel samhällets försörjning av individer i utanförskap, förlorade produktionsvärden, sjukvårdsräkningar, långvariga kognitiva eller somatiska skador hos brottsoffer, öronmärkta ­polisiära insatser, förstörd egendom och sociala insatser.

Ekonomernas slutsats är att en kriminell person som ­befinner sig i en gängmiljö under en 15-årsperiod kan komma att skapa samhällskostnader på ­cirka 23 miljoner kronor. ­Multiplicera med de ungefär 1 500 individer som enligt polisens senaste kartläggning av gängkriminaliteten i Stockholm kan kopplas till kriminella nätverk så landar du på 34,5 miljarder kronor. Det ger en uppskattad kostnad för samhället på 2,3 miljarder kronor om året. Och det bara i Stockholm.

Följdfrågan är självklar: Varför lyssnade man inte på Sakir Demirel?

Såg samhället monteras ner

År 2012 arbetade han som socialchef i Rinkeby-Kista. Från Anna König Jerlmyr (M), då­varande socialborgarråd, numera finansborgarråd, i Stockholms stadshus, fick han i uppdrag att sammanställa sina intryck av stadsdelen och dess utmaningar, något han som socialchef var väl lämpad för, inte minst tack vare sina tre decennier i området.

– När jag kom dit 1980 var det ett dynamiskt samhälle. Men mer och mer av samhällets infrastruktur, bank, postkontor, stadsdelskontoret socialtjänsten, började med början i 90-talet flytta därifrån till Kista någon kilometer bort. Helt nybyggda och fräscha lokaler lämnades för att man ville centralisera, säger han idag, nio år efter att han tvingats lämna sitt uppdrag på grund av den nedslående bild av stadens insatser som till slut framfördes i rapporten, och tecknar bilden av en stadsdel och en befolkning som mer eller mindre lämnats åt sitt öde.

Larmade om utsatta barn

Vilket var precis vad som framkom i hans redogörelse. Som inleds så här:

”Denna skrivelse har tillkommit på grund av växande svårigheter för social omsorg att genomföra sitt uppdrag enligt lagens intentioner för de barn och ungdomar som är socialtjänstens målgrupp. Svårigheterna har accelererat de senaste åren. De har nu nått ett läge, där vi som tjänstemän inte längre kan omprioritera resurserna eller finna nya lösningar för att möta behoven inom nuvarande budgetramar.”

Det som följer är en 13 sidor lång larmrapport om hela stadsdelsområdet Rinkeby-Kista. Där beskrivs en befolkning som övervägande är född utomlands, under fattiga, ofta agrara förhållanden, med bristande skolunderbyggnad, ”små förutsättningar att integreras i det moderna Sverige” och mer eller mindre fast i fattigdom, sannolikt för lång tid framåt.

Nästan oavsett vilken variabel man tittade på – arbetslöshet, ekonomiskt bistånd, föräldrarnas utbildningsnivå, skolresultat, långvarigt försörjningsstöd, tonårsaborter, trångboddhet, psykisk ohälsa, dålig tandhälsa, misstro mot myndigheter – hade stadsdelen flammande röda siffror jämfört med övriga Stockholm.

Den kanske viktigaste varningen gällde de barn man inte längre hade tillräckliga resurser för att nå, att de i framtiden kunde bli aktuella som nya ärenden hos socialtjänsten.

Med tanke på hur gäng­kriminaliteten brett ut sig i ­Järvaområdet, dit Rinkeby och Kista tillhör, är det ingen hög­oddsare att många av dem som idag kan kopplas till något av ­Järvas mer eller mindre organiserade kriminella nätverk – Döds­patrullen och Shottaz är kanske de mest kända – förmodligen ­någon gång varit föremål för ­sociala insatser i stadsdelen.

En del av dem kanske inte hade hamnat där de är idag, djupt nedgrävda i kriminalitet, i fängelse, mördare eller mördade, om vädjan om resurser hade hör­sammats av de styrande i Stockholms stadshus. I stället, för att som nu skedde, kasta varningen i papperskorgen. Rapporten diariefördes till en början inte ens. Anna König Jerlmyr sade till media att hon aldrig beställt ­någon rapport och att frågorna som togs upp i den måste lösas lokalt.

Viktigt med tidiga insatser

En sådan lösning väntar fort­farande på att presenteras. Eller rättare sagt – på att genomföras.

– Människorna här är trötta på våldet, på att begrava sina barn, de vill göra allt de kan för att saker ska bli bättre, men frågan är hur? Hur ska man ta tag i detta? Det är en skuld på 15–20 år det handlar om.

Det säger Ahmed Abdirahman, vd och grundare för stiftelsen The Global Village som verkar för alla människors inkludering i det sociala livet. Han kom själv till Sverige 1998 som flykting från Somalia. Skulden han talar om är samhällets, att så lite gjorts trots återkommande varningar, inte bara Sakir Demirels, sedan decennier.

Redan för 25 år sedan ­publicerade Ingvar Carlssons regering ”Allas vårt ansvar”, en nationell handlingsplan för det brottsförebyggande arbetet där det betonades att benägenheten att begå brott ofta grundläggs tidigt i livet, som ett ”resultat av individuella egenskaper och social integration”.

Nyrekrytering till kriminalitet togs upp, liksom det viktigaste för att förhindra sådan: att så ­tidigt som möjligt uppmärksamma de signaler hos barn och i deras familjeförhållanden ”som före­bådar ökad risk för en allvarlig och långvarig kriminell utveckling”.

Ungt, trångt och svårt att prata

Sådana signaler finns i större överflöd idag än för 10-15 år sedan, den period som Sakir ­Demirel försökte sammanfatta i sin rapport, när dagens gängkriminella fortfarande gick på förskola eller i grundskolan.

– Det är inget fel på bostäderna och området, men man har samlat mer och mer människor som står utanför arbetsmarknaden här, ofta utrikesfödda, utomeuropéer, med lägre förankring i samhället. 42 procent av de boende i Rinkeby-Tensta är yngre än 25 år. Och man bor trångt. Då är de unga ute i stället. Föräldrarna vet inte alltid vad de gör. De har också svårt att kommunicera med varandra, barnen kan inte föräldrarnas hemspråk så bra, föräldrarna kan å sin sida inte svenska så bra, vilket skapar ett psykologiskt hinder mellan dem, säger Ahmed Abdirahman.

Han vill inte måla stadsdelen i alltför mörka färger. Mycket har blivit bättre. Arbetslösheten har sjunkit, det är fler som klarar grundskolan och de som ägnar sig åt brott är i praktiken en liten minoritet.

– Men ja, området ligger fortfarande långt från normen. Det är fortfarande alltför många barn som får se sina föräldrar gå hemma arbetslösa. Alla skjutningar har gjort människor mer försiktiga och oroliga. Centrum stänger tidigt, jalusier dras ned, allt blir mörkt och gatorna töms på alla utom ungdomarna som flyr trångbodda hem, säger han.

På papperet är receptet välbekant för att lyfta området och mota bort de kriminella som i antal utgör en försvinnande del av befolkningen.

Fler jobb – och fler poliser

– Man måste ge ungdomarna hopp, möjligheter, en väg framåt. Sverige är ett land av möjligheter. Vi har fri skola och vi har här i Rinkeby inom en radie av någon kilometer en massa yrkeshögskolor där man kan bli golvläggare eller mekaniker, men många vet inte att de finns, för att vi lever segregerat utan kontakt med näringslivet och stora delar av samhället. Det är så mycket i segregationen som sitter i huvudet. Många av våra unga här upplever inte att de är svenskar, trots att de är födda på ett svenskt sjukhus. Det gör något med dig psykologiskt om du inte upplever att du är en del av Sverige.

Förutom jobb och utbildning skulle han gärna se blandade boende­former. Och fler poliser. Och fler övervakningskameror. För vad hjälper det att lägga hundra miljoner på en fritidsgård om ingen sen vågar gå dit av rädsla för att träffa på fel människor. Men den polisiära kontrollen måste paras med fler yrken inom skola och socialtjänst.

– Det finns stora skillnader bland olika grupper i vad de behöver. Vissa har det svårare än andra. Vi ska inte särbehandla människor, men vi måste se var resurser gör mest nytta, säger Ahmed Abdirahman.

Med andra ord är det inte nödvändigtvis mer resurser som löser sociala problem. En viktigare sak är att veta hur resurser ska användas.

– Det behövs ett helhetstänk. Då måste vi följa upp, mäta utfall, rikta pengarna rätt och arbeta långsiktigt. Gängkriminaliteten kommer inte att gå över i morgon, det kommer kanske att ta 10-15 år. Vi måste ha en helhetsbild, jobba med familjerna, fritidsledarna, skolan, lärarna och polisiära åtgärder för att komma dit och inte bara lägga några miljoner extra på skolan och hoppas att det ska lösa sig. Jag önskar att alla politiska partier kunde jobba gemensamt och långsiktigt i stället för att som idag leta efter varandras fel.

Handlar inte om pengar

Trots att Sakir Demirel i sin rapport över läget i Rinkeby varnade just för att socialtjänsten saknade resurser håller han i sak med om att det inte är där skon klämmer som hårdast.

– Tänk dig att Sverige skulle anfallas militärt och att de olika vapengrenarna, armén, flottan, flygvapnet, inte kan samarbeta och samordna försvaret av landet – för att alla vill göra på sitt sätt och inte lyssnar på andras kunskap. Så funkar det förebyggande och sociala arbetet i Stockholm. Det strösslas pengar över stadsdelar efter varje val, men sam­ordningen funkar dåligt och man följer inte upp effekter så man vet inte om pengarna gör nytta. Och sen kommer ett nytt val, ny politisk ledning och nya direktiv från stadshuset. Det finns ingen långsiktighet, säger Sakir Demirel.

Han pekar på ännu ett grundläggande problem: socialtjänst­lagen. Den må vara kanske världens bästa på att i teorin ta hand om, skydda och hjälpa de svaga. Men den är inte utformad för att lösa strukturella, sociala problem.

– Det här handlar om människor som inte kan det svenska samhället, som inte har förtroende för myndigheter, som inte känner till sina rättigheter eller vilken hjälp de kan få. Och har de egna problem har de också svårare att fokusera på sina ungdomar. De söker alltså inte hjälp i tid, samtidigt som skolan inte kan fånga upp och ge stöd till alla. Någon kanske placeras på LVU-hem, men där finns inte alltid rätt kompetens. Socialtjänstlagen är för oflexibel för att ta hand om de problem som finns i dessa områden.

”Borde jobbat hårdare”

Karin Svanberg, enhetschef på Brå, avdelningen för brotts­förebyggande arbete, känner igen de flesta ovan nämnda hindren, inte minst lagens otillräcklighet när det gäller dem som finns i glappet mellan socialtjänstens och rättsväsendets ansvar.

– Om man tar utvecklingen på Järvafältet sedan 00-talet så borde man ha jobbat hårdare med killarna som begår brott som predicerar en kriminell karriär, så kallade strategiska brott, som rån och narkotikabrott, brott där man passerat en viss gräns.

Hon beskriver kampen mot kriminalitet som fylld med åtgärder att ta till, men att samhället hittills bara varit bra på att använda sig av dem i början av spektrat och de i slutet.

– Det som saknas är en upptrappning hela vägen från att skolan jobbar demokratistärkande till hårda insatser från polisen. Och däremellan måste man vara intensiv i sina insatser, inte bara göra som vanligt – ett samtal med polis och socialtjänst och så är det klart. Det som i forskning visat ge effekt är återkommande insatser med en grundad, terapeutisk tanke, från flera håll, under längre tid, med fokus på personens problem från flera olika vinklar, säger hon.

Tidig terapi billigare än LVU

Att sätta en satsad förebyggande miljon igår mot en sparad sådan idag via mindre brottslighet låter sig enligt Karin Svanberg inte ­göras så enkelt. Det kontra­faktiska är ett hinder, att veta hur utvecklingen hade blivit om man hade gjort det som aldrig gjordes.

– Men visst, en terapeutisk insats tidigt i livet kostar ju mindre än ett LVU-hem senare, särskilt om inte LVU-placeringen leder någon vart. Jag tycker egentligen att det är lite cyniskt att prata i termer av vad man hade kunnat spara. Samtidigt är det helt klart så att vi nu är i ett läge med gängkriminalitet och skjutningar där vi inte har råd att spara någonting och att vi har stora kostnader vi inte hade haft om vi arbetat bättre förebyggande tidigare.

Utifrån vad som görs idag, tror du vi kommer att ha löst problemen med gängkriminalitet om 10-15 år?

– Om man tar reda på vad som funkar i ett område, jobbar utifrån lokala förutsättningar och inte satsar på en universallösning som inte finns, samverkar intensivt, kanske lägger till en pengapåse, då kan det nog gå.

Men tror du att man kommer att lyckas?

– Det kommer att krävas jättemycket. Man måste jobba hårdare. Men jag hoppas det. Det är otroligt viktigt att det inte blir en polariserad debatt kring det här. Det tror jag bara kommer att sätta käppar i hjulet. Det här måste lösas bortanför partipolitik, med väl underbyggda, strategiska lösningar. Men just nu känns det lite svårt, med valår och allt. Det bekymrar mig.