Med opinionssiffror lägre än vid det historiskt dåliga riksdagsvalet 2018 har Socialdemokraterna lite att sätta emot de borgerliga. En högerregering är högst möjlig efter valet nästa höst – men en sådan kräver stöd från Sverigedemokraterna. Vore det farligt för demokratin att samregera med de forna nynazisterna, eller kan SD tvingas dämpa sina radikala sidor för att samarbeta med andra, demokratiska partier?

Erfarenheterna från övriga Europa är motsägelsefulla. I vissa fall har högerpopulistiska partiers framgångar dämpats av att de befunnit sig vid den verkliga makten. Populismens paradgren är som bekant att stå utanför och peka finger. Och ju fler partier som anammar originalets idéer, främst om minskad invandring och ”tuffare tag” mot de invandrare som redan befinner sig här, desto mindre unika framstår de ursprungliga banerförarna. Det kan försvaga deras väljarstöd.

När dessa partier sitter i en regering kan de också utkrävas ansvar för den förda politiken – och tvingas erkänna att många av deras politiska förslag var alltför utopiska för att genomföras i praktiken.

På andra håll har man inte lyckats bli av med extremhögern när den väl kommit till makten. Främlingsfientliga idéer har normaliserats, en extrem retorik blivit vardag. Efter en sådan period är det svårt att vrida tillbaka klockan. Vissa värderingar kan få fäste för lång tid framöver. Hur skulle scenariot se ut i Sverige, där SD redan påverkar politiken såväl som samhällsdebatten? Vi pratade med några av landets ledande politiska experter om var Sverigedemokraterna befinner sig idag och hur deras framtid kan tänkas se ut.

Konflikten med andra partier

Jenny Madestam, statsvetare vid Södertörns högskola och flitig inrikespolitisk kommentator i bland annat Expressen, konstaterar att Sverigedemokraterna helt klart har förflyttat hela spelplanen i svensk politik, och påverkat hela dess diskurs.

När nya politiska partier gör entré på arenan försöker övriga partier manövrera så att det nya ”äts upp”, förklarar hon. Bland annat genom att infoga nykomlingens huvudfrågor i sina egna politiska program.

– Just det har hänt i förhållande till Sverigedemokraterna. Initialt har SD stärkts, och de övriga partierna var delvis lite tagna på sängen. Men efter hand har de imiterat SD och då också gynnats. Kristdemokraterna men delvis även Moderaterna är exempel på detta.

Men att konkurrera med originalet är inte nödvändigtvis ett framgångsrecept. Risken är att man framstår som en blek kopia. Och hittills verkar inget parti lyckas stoppa eller konkurrera ut Sverigedemokraterna, menar Jenny Madestam.

– Troligen hänger det ihop med att SD:s frågor delvis går i klinch med väljarnas bild av de övriga etablerade partierna. När de imiterar SD framstår det inte som helt trovärdigt.

Vad vill då Sverigedemokraterna själva? Bland det viktigaste för dem är att deras centrala frågor, som invandring och kriminalitet, befinner sig högst upp på dagordningen, säger Madestam.

– Men det är också viktigt att det finns partier att skapa konflikt med i frågorna om migration, integration och lag och ordning. Ju fler som anammar deras hållning, desto svårare att skapa bilden av sig själv som unik. Konflikten är viktig.

Samtidigt, fortsätter hon, vill Sverige­demokraterna ingenting hellre än att bli en del av etablissemanget och normaliseras i väljarnas och övriga partiers ögon. Bara då har de ju chans att bjudas in till samarbete och vinna konkret politiskt inflytande.

– Det är alltså ett dilemma: att vara unik och i konflikt med övriga partier – men på samma gång få till stånd samarbeten och ha närhet till övriga partier.

Finns det någon gräns där invandringsfrågan blir så ”allmän” att väljarna inte längre förknippar restriktiva idéer – kanske inte ens främlingsfientlighet – med just SD?

– Ja, förmodligen. Vi ser idag hur den avvikande åsikten har blivit att vara för invandring. Inget parti bortsett från Vänsterpartiet vågar öppet stå för en generös flyktingpolitik. Även Miljöpartiet är försiktiga med att tala om generösa invandringsvillkor.

Normalisering eller radikalisering

Jenny Madestam tror inte att SD automatiskt måste bli mer och mer extrema för att behålla sina väljare, även om andra partier redan har börjat anamma deras linje.

– Nej, tvärtom vill Sverigedemokraterna och dess väljare att partiet ska normaliseras. Samtidigt är det definitivt en utmaning för dem att visa vad som utmärker SD, när alla tycks eniga med dem. Det som riskerar att ske är så att säga att SD ”regerar bort sig själva”. De blir onödiga, eftersom deras politik har anammats. En relevant fråga här är om SD som parti skulle se det som en seger: Att partiet blir irrelevant som en följd av att det fått igenom sin politik?

En teori som ofta luftas i den offentliga debatten, inte minst bland borgerliga politiker och skribenter, är att extrema partier neutraliseras om de bara får komma in i värmen, istället för att utstå spott och spe. Om Sverigedemokraterna kommer till makten i valet 2022, kan vi då vänta oss ett mindre radikalt, mer kompromissande och mer demokratiskt sinnat parti?

– Det är svårt att svara på, men om detta bygger på samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna kommer det att krävas en hel del kompromissande. M och KD, inte minst om Liberalerna också ska med, har dessutom ett stort behov av att SD framstår som rumsrena. De kan inte samarbeta med ett extremistiskt eller odemokratiskt parti. Det vore att utmana sina egna väljares tålamod, säger Jenny Madestam.

”SD kan absolut radikaliseras”

Jens Rydgren är professor i sociologi vid Stockholms universitet och inriktad på politisk sociologi. Han har länge forskat om främlingsfientlighet, nationalism och framväxten av högerradikala partier. Hade han väntat sig att Sverigedemokraterna skulle nå så här långt?

– SD är ju speciellt på grund av sin högerextrema historia, men om man bortser från den och tittar på hur radikala högerpartier utvecklas generellt, så var det inte osannolikt att de förr eller senare skulle kunna få en roll som ett slags stödparti till en borgerlig regering, svarar Jens Rydgren. Det finns många exempel på det runt om i Europa, inte minst i våra skandinaviska grannländer.

Nu när partiet har kommit över den kritiska kullen, att deras bakgrund inte är stigmatiserande – var ser du SD om 10 år? Kommer de att bli mer radikala igen?

– De kan absolut radikaliseras; det finns ju en del frågor som tonades ner en tid men som nu börjar återkomma, svarar Jens Rydgren. Till exempel frågan om återvandring, ”repatriering”, och hur den ska administreras.

För många av partiets väljare handlar det inte bara om att stoppa invandringen, utan om ett motstånd mot de invandrade människor som redan befinner sig här, påminner Jens Rydgren. Hösten 2019 återlanserade SD frågan om repatriering, en klassiskt nynazistisk idé från partiets skinnskalletid på 1990-talet. Idén baseras på den rasideologiska tanken att endast etniskt vita personer med rötter i Sverige hör hemma i landet. Oavsett om invandrarna har arbete, familj och uppehälle i Sverige sedan många år tillbaka är de alltså att betrakta som främmande element.

– Detta misstänker jag är en fråga som M, KD och L inte önskar ska dyka upp i valrörelsen, eftersom en sådan radikal fråga kan synliggöra interna splittringar inom dessa partier och skapa krav på att tydligare markera mot SD eller att dra upp ”röda linjer” inför eventuella förhandlingar med dem, säger Jens Rydgren.

Bjuda in eller hålla borta

En av de mest omdebatterade frågorna kring främlingsfientliga krafter är hur övriga partier bör agera för att inte SD och deras gelikar ska påverka områden där de har antidemokratiska idéer. Isolera eller bjuda in? Dilemmat är uppenbart: att inte respektera väljarnas röster är odemokratiskt, samtidigt som det är högerextremt att arbeta för rasistiska idéer som repatriering.

Tyvärr är den diskussionen nu i senaste laget för SD, menar Jens Rydgren:

– Det hade varit lättare att bromsa dem under deras framväxt. Nu finns de här, de är stora och de är en del av det politiska samtalet. Givet det tilltrasslade parlamentariska läget, där det har varit allt besvärligare att få majoritet för traditionella blockpolitiska regeringsalternativ, har det också blivit svårare att hålla dem isolerade.

ill Moderaterna få regeringsmakten är någon form av samarbete med Sverige­demokraterna ett av ganska få alternativ, konstaterar Rydgren.

– En del ropar efter en samlingsregering där M, S och de andra skulle samlas, men då skulle SD vara det enda oppositionspartiet, möjligtvis också Vänsterpartiet, vilket troligen inte skulle minska deras väljarstöd. Så det tror jag inte vore någon bra strategi över tid.

Trend: Ökad fragmentisering

Marie Demker är professor i stats­vetenskap och dekan för humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet. Hon är specialiserad på europeisk politik, inte minst nationalistiska partier. Sett ur ett europeiskt perspektiv, finns det egentligen någon gräns för hur stora partier av Sverigedemokraternas typ kan bli?

– I praktiken beror det på i vilket partisystem de konkurrerar, säger Marie Demker. I de flesta västeuropeiska system finns ett stort höger- och ett stort vänsterparti, ofta också något grönt parti, något radikalt vänsterparti och något liberalt parti. Då krävs att något annat parti imploderar om man ska få mer än typ 15–20 procent.

– Men särskilt i nya demokratier, där partisystemet inte har någon djupare historia, kan nationalistiska, höger­populistiska och högerextrema partier nå helt andra nivåer. Där saknas en långvarig demokratisk tradition av flera olika partier utspridda längs med höger-vänsterskalan för folket att välja bland. En dominerande kraft ses inte automatiskt som någonting negativt. Även i de västeuropeiska länderna förändras partisystemet, men där går trenden istället mot en ökad fragmentisering, säger Marie Demker. Det vill säga fler och mindre partier, snarare än mot att två eller bara ett enda parti blir det dominerande.

Kan Sverigedemokraterna bli långvariga i ledande position, till och med vid makten, om de blir del av en svensk regering 2022?

– ”Kan” är ett svårt ord. Kan, kan de alltid, svarar Marie Demker. Frågan är om det är sannolikt. I de fall vi kan se på bakåt så har denna typ av partier sällan klarat något längre regeringsinnehav. Antingen har de lämnat koalitioner, splittrats, eller hamnat i läge för nyval.

Men partier mognar och förändras, påpekar Demker. Även om SD tog plats i riksdagen år 2010, kom de in i över hälften av landets kommuner redan 2006. I valet nästa höst har de alltså över femton års bred erfarenhet av politik i praktiken. Sannolik­heten för att de ska erövra makten ensamma ökar med tiden.

– Viktigast är dock att nationalkonservativa partier hittills inte fått makten någonstans i Västeuropa utan att de ingått allianser med andra mitten-höger-partier. Så det är vad de andra partierna gör som är centralt, säger Marie Demker.

Så stoppas högernationalister

Vilket agerande från övriga partier har varit mest effektivt i Europa för att sätta punkt för högernationalistiska partiers framfart, går enligt Marie Demker inte att ge något generellt svar på, då fallen är få.

– Tiden är en viktig faktor och de nationalkonservativa har haft stora framgångar i flera länder, trots olika försök att hindra dem. Om du med din fråga menar ”att långsiktigt krympa deras väljarkår” så är det belgiska exemplet intressant, där en så kallad cordon sanitaire (ett gemensamt ställningstagande om att hålla främlingsfientliga borta från makten, reds. anm.) hindrade Vlaams Blok/Belang. Men där istället andra partier, mer moderata, tog upp ett nationalkonservativt budskap.

Allianser mellan mitten-gröna/vänster, till exempel i Finland och Sverige, majoritetsvalsystem, som i Frankrike och Storbritannien, samt stora koalitioner som i tysk inrikespolitik har alla haft viss effekt, säger Marie Demker. Men påpekar i nästa andetag att några säkra recept inte finns.

– Man ska också komma ihåg att flera av de nationalkonservativa partierna inte önskar sig regeringsmakt i praktiken, utan påtryckarmakt. Vilket gör situationen än mer komplicerad.

Tänkbara framtidsscenarior

Oräkneliga skandaler som involverar sverigedemokratiska företrädare har inte haft några konsekvenser för partiets spikraka kurva uppåt i opinionen. Inte ens efter riksdagsinträdet, då ansvarsutkrävandet ökade och de inte längre kunde betraktas som ”underdogs”. Ageranden och utsagor som hade inneburit katastrof för andra partier har gång på gång runnit av SD. Frågan blir därmed vad som skulle kunna rubba deras starka position bland svenska folket. Vi frågar Jens Rydgren om han tror att Sverigedemokraterna någonsin kan halka ned under 10 procent igen?

– Allt är möjligt, svarar han. Vi vet inte hur SD skulle hantera motgångar. De gick ner litegrann under coronapandemin, i övrigt har de i princip gått uppåt och framåt i en kontinuerlig rörelse. Skulle SD plötsligt börja backa, skulle det kunna bli mer konflikter inom partiet.

SD:s Jimmie Åkesson är idag den svenska partiledare som suttit längst på sin post, 16 år. Mellan åren 2000 och 2005 var han ordförande för Sverigedemokratisk Ungdom (SDU, numera Ungsvenskarna) och våren 2005 valdes han till partiledare. Men förr eller senare kommer Jimmie Åkesson att sluta och ett nytt namn ta vid.

– Den processen behöver inte gå smärtfritt, säger Jens Rydgren. Olika falanger inom partiet kan ha olika idéer om hur partiet ska styras och vem som är bäst lämpad som ny ledare.

– En tredje möjlighet, om man tittar på erfarenheterna från olika håll i Europa, är att de här partierna kan tappa en hel del i väljarstöd om de hamnar i regeringsställning, där de plötsligt står ansvariga för impopulära regeringsbeslut.

Bland andra tänkbara negativa scenarier för SD finns att Sverige drabbas av en allvarlig klimatkatastrof, som i Tyskland och Grekland under den gångna sommaren:

– Inte för att någon önskar sig det, säger Jens Rydgren. Men SD är inte bra på de frågorna. De slits mellan en del av sina aktivister som är klimatskeptiker, och väljare som är oroliga över att det är deras skog och mark som förstörs. Personligen tror jag att det var delvis därför SD tappade lite under sommarmånaderna 2018, när Sverige drabbades av stora skogsbränder.

När ekonomisk-politiska frågor står i förgrunden brukar det gå lite sämre för den här sortens partier, fortsätter Jens Rydgren. Skulle det uppstå större åsiktsskillnader och konflikter kring ekonomisk-politiska frågor i svensk politik, då skulle utrymmet för SD:s favoritfrågor troligen minska.

– Men samtidigt finns det ju andra fenomen som inte faller inom det området och som ändå måste få diskuteras. Och där ingår invandring. 

Främlingsfientlig retorik är inte ny

Marie Demker har studerat hur den svenska samhällsdebatten påverkats över tid av rasistiska idéer. Bedömer hon att debatten är mer eller mindre främlingsfientlig idag jämfört med före SD:s stora genombrott?

– Jag menar att debatten var minst lika främlingsfientlig sett till kvalitet i början av 1990-talet, svarar Demker. Däremot skulle jag säga att agendan med lag och ordning, integration och migration så högt upp gör att debatten lätt handlar om till exempel enkla samband mellan invandring och brottslighet.

Forskning visar att medierna ofta gestaltar invandring på ett negativt vis, konstaterar hon. Det handlar också om vilka sektioner av medierna som skriver om frågorna:

– Opinionsjournalistiken har idag fått en framskjuten roll i många medier. Och debatten på sociala medier, som förs i huvud­sak utan redaktör, smittar gärna av sig på mediala public service­flaggskepp som Aktuellt eller P1 Morgon.

Marie Demker säger att det är självklart att SD som landets tredje största parti påverkar debattens innehåll.

– Särskilt genom att relationen till Moderaterna och Kristdemokraterna varit central i flera regeringsbildningsprocesser.

Marie Demker understryker dock att den mediala bilden av en samhällsfråga inte behöver spegla de verkliga förhållandena. Vi väljer gärna den nyhets­konsumtion som stryker oss medhårs.

– Enskilda tenderar att tro att deras hat mot till exempel flyktingar delas av fler än vad som faktiskt är fallet när debatten är hård mot den gruppen. Den kopplingen gäller det mesta i livet – vi hör det vi vill höra. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.