Historien om det lilla biometribolaget Fingerprint Cards, som blivit världsledande inom fingeravtrycksläsning, har länge kantats av skandaler. Återkommande har företaget kritiserats för att ha ”kokat böckerna”, alltså gett alltför ljusa framtidsprognoser. Antalet misstänkta insiderbrott, där personer med insyn i bolaget handlat med aktier inför att bra eller dåliga nyheter släpps har också varit uppseendeväckande många.

Och ovanpå det har företaget haft en vd, Johan Carlström, som kommunicerat vilt på Twitter och gått till attack mot journalister, även sedan han placerats vid sidlinjen misstänkt för grovt insiderbrott. Rättegången mot honom har flera gånger skjutits upp och ser nu ut att bli av först under nästa år.

Patricia Hedelius, aktuell med boken ”Girighetens tid. Om det hänsynslösa maktspelet i finansbranschen och konsten att sälja framtiden”, menar att porträttet av Fingerprint också blir ett porträtt av finansbranschen, en värld där gråzoner utnyttjas maximalt för egen ­vinning.

– I mitt dagliga arbete ser man väldigt många olika tendenser, men i Fingerprint får man väldigt mycket av det här samlat i samma bolag. Fingerprint är som en kuliss för många företeelser som faktiskt sker på börsen.

– Och sedan däremellan har du den här affärsidén som faktiskt slår igenom, under ett år fick de göra positiva vinstvarningar flera gånger. Försäljningen gick från ett par hundra miljoner kronor till flera miljarder. I princip i varje mobiltelefon som inte är en Apple eller Samsung sitter Fingerprints läsare. Så något liknande har vi inte heller sett.

– Det är ju ett teknikunder, sedan är det också ett häpnadsväckande magplask när det gäller insiderhandel och andra saker. Men det kommer fortsatt att vara ett intressant bolag.

Utöver insiderhistorierna berättar boken om maktkamper, förtal, fulspel, strategiska planer för att öka inflytande. Bland annat historien om ett försök att köpa ut bolaget från börsen som stoppades av att de mindre aktieägarna gick samman.

– Mycket av det här tror jag pågår i små och stora bolag dagligdags. Storleken och tempot i bolaget har gjort att mycket har hunnit hända. Och ovanpå det har du sättet att gå ut och dementera sin omgivning och idiotförklara folk som kommer med kritik, främst journalister. De var tidiga i den trend som vi ser nu mer dagligdags.

– En katalysator är absolut Johan Carlström som kom in som vd 2009. Han är extremt energisk och jobbar hårt mot sina uppsatta mål. Samtidigt har han ett sätt att hantera kritik som tidigare var ganska ovanligt. Han går till frontalattack mot journalister.

– Nu har det gått längre, vi har Donald Trump och det sättet att hantera media och kritik. Plötsligt har Johan Carlström fått sällskap.

Elon Musk tänkte jag på när jag läste…

– Ja, exakt.

Du har döpt boken till ”Girighetens tid”, varför?

– Det går lite som en röd tråd, man blir lätt fartblind. Som småsparare eller stor aktieägare. Det går fort när det går bra och det går även fort när det går dåligt. Det triggar fram något som liknar ett spelberoende. Man vill ha mer. Och det där har förändrats. Folk hymlar inte lika mycket om det längre. Man låtsas inte längre att man gör något för att det är bra för bolaget eller så. Utan man gör det som är bra för ens egen plånbok och det är idag mer okej.

Patricia Hedelius riktar även udden mot granskande myndigheterna, Finansinspektionen och Ekobrottsmyndigheten.

– Vi har det här exemplet med en visselblåsare på en stor bank som misstänker att hans arbetsgivare och dess kunder inte flaggar på rätt sätt när det gäller att spekulera i kursfall i Fingerprint. Han använder sig av en mellanhand för att leverera den informationen till Finansinspektionen och då hamnar Finansinspektionen inför valet att betrakta honom som en visselblåsare eller som en läcka, som har läckt information från banken.

Finansinspektionen valde att betrakta visselblåsaren som en läcka och meddelade banken som avskedade personen.

– Detta kunde de göra eftersom han använde sig av en mellanhand. Nu har synsättet på visselblåsare ändrats, de har skärpt upp det och visselblåsare är idag bättre skyddade än vad den här personen var. Så det är lite utagerat.

Men vad vann de på att göra så?

– Finansinspektionen har relationer till bankerna de arbetar med. Det är en form av korruption. Vi pratar inte om pengar, mer om vad man kan vinna längre fram. Har man möjlighet att få ett jobb hos en storbank senare? Det är det enda jag kan se, de stod inför två alternativ.

Vilka strukturella problem pekar den här historien på?

– Med ett ökat antal bolag som är börsnoterade, blir det allt mer svårövervakat och vi i media har också pressade budgetar och blir färre. Det kommer att vara svårt att hålla reda på när insiderlagstiftningen följs och när den inte följs. Det ser inte ut att bli bättre på Finansinspektionen eller Ekobrottsmyndigheten, de har ju inte heller resurserna. Risken ökar för småsparare och icke-proffsen. Man borde se över det här med regleringen. Ökad självreglering skulle kunna vara ett krav för att börsnoteras, minska antalet möjliga handelsdagar ännu mer. Om inte annat för att slippa förklara sig.

Vem har egentligen intresse av sanningen i de här fallen? Säg att du har blivit lurad att köpa aktier till ett högre pris på grund av att någon med insiderinformation sålde precis innan en dålig nyhet skulle komma ut. Om insiderhandeln uppdagas riskerar ju aktiekursen att falla ännu mer. Blir det inte en paradox?

– Det har du ju helt rätt i. En del av ursprunget till att vissa skriverier kommer ut är ju att det har blivit en maktkamp. Min uppfattning är att man gör en avvägning där. Sedan är det kanske många inom Fingerprint som tvekar att prata med media eftersom media varit så kritiska till bolaget. Men man skyddar också sina investeringar.

Har det varit svårt att få folk att prata?

– Vissa var sugna på att prata, för att man vill ha någon form av revansch. Man har velat bredda och ge sin version av Fingerprint och de personer som varit ledande karaktärer, bland andra Johan Carlström.

Tror du att boken kommer påverka aktiekursen?

– Jag tror inte den kommer att påverka nämnvärt. Man säljer ju in framtiden, det som har hänt till dags dato är inte det man handlar aktier på.

Att Johan Carlström i våras kunde kliva in som ordförande i bolaget trots att han har ett åtal hängande över sig. Vad säger det?

– Det säger väldigt mycket. Han fick ju kliva ner som vd 2014, men i och med att bland annat Ola Rollén satt kvar som vd för Hexagon trots att han var misstänkt för insiderbrott, så har man satt en ny standard. (Ola Rollén friades senare av Oslo tingsrätt från misstankarna, reds anm.)

Har det blivit mindre viktigt att vara oklanderlig och sköta sig prickfritt?

– Ja, det har det faktiskt blivit. Vi har statliga pensions­fonder som äger aktier i Hexagon, det visar på att det inte är så kontroversiellt längre. Hexagon är Första AP-fondens sjätte största innehav. Det är många som är med och ­legitimerar det. Tittar man på ägarbilden i Hexagon, så är det de som har bäddat för Johan Carlströms ­comeback.

– Sedan är det inte vi som ska döma, det är ju domstolarna. Om nu rättegången hela tiden skjuts upp, som i det här fallet, hamnar du ju i ett slags limbo om du inte kan jobba under tiden. Titta på förundersökningen och åtalet i Telia, det har hållit på i sex år. Det är sex år som de här personerna inte kan jobba eller göra karriärer. Sedan är det ett av Sveriges största mutmål någonsin, så det är klart att det får ta tid.

Vad tror du om sannolikheten för en fällande dom mot Johan Carlström?

– Jag är osäker på om rättegången ens blir av, när det hela tiden drar ut på tiden. De var tre åtalade ­samtidigt, de andra två har dömts. Det finns en möjlighet att Johan Carlström blir fälld, eftersom det finns detaljer i åtalet mot honom som liknar de andra två fallen.

I slutet av boken citerar du en uppgiven Leif GW Persson som säger: ”I dystra stunder tror jag att man ska släppa insiderhandeln fri, så att aktörerna på marknaden blir klara över konsekvenserna. Till slut förlorar marknaden trovärdighet och då är det kört.”

– Har du mycket resurser, som till exempel Rollén och Carlström, så har du råd att anlita de bästa experterna och det är svårt för rättssystemet att hänga med.

– Åklagarna kanske inte får de resurser och den expertis som behövs för att arbeta med finansiell brottslighet, de slår hela tiden ur ett underläge. Man undergräver förtroendet för den här typen av lagstiftning om man aldrig lyckas få någon dömd. Jag tog med Leif GW Persson för att peka på just det. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.