Inrikes.

2019-12-13 12:30
  • Bild: Shutterstock / Skärmdump
  • Helena Cewers.
    Helena Cewers.
  • Don Kulick. Foto: Mikael Wallerstedt
    Don Kulick.
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Så framställdes den svenska sexköpslagen som en flopp

Den har lyfts fram av Sverige som ett föredöme för resten av världen. Men kanske just därför har sexköpslagen också varit föremål för en så polariserad debatt.

I över 15 år har påståenden om att lagen allvarligt ska ha försämrat situationen för sexsäljare i Sverige cirkulerat i olika texter. Den har förvandlats till ett slagträ i den internationella kampanjen för att avkriminalisera sexköp och koppleri, inom bland annat FN-organet UNAIDS.

ETC nystar upp historien om hur ett litet stycke i en gammal polisrapport genom tveksam källanvändning, började leva ett eget liv i viktiga internationella publikationer.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Nyhetsmagasinet ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Nyhetsmagasinet ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Året var 2001. Det hade gått två år sedan sexköpslagen trätt i kraft i Sverige och sedan dess tillämpning i Malmö hade hamnat i knät på Christer Thulin. Nu åkte han alltså runt i sin polisbil i Malmöstadsdelen Värnhem tillsammans med två andra kollegor med uppdraget att få fast sexköpare.

I två år hade han arbetat på Celsiusgatan och – tack vare sina arbetskamrater, socionomerna och en barnmorska, i den så kallade ”Prostitutionsgruppen” – lärt känna kvinnorna som brukade gå ner dit på kvällarna för att tjäna ihop pengar. Snart hade en förtrolig relation utvecklats dem emellan.

– Vi var nere på gatan tre kvällar i veckan. Och alla tjejer kände oss, de kände igen våra bilar. De sökte sig till oss. Vi gav dem en trygghet. De visste att för det mesta hängde vi efter sexköparna och det minskade risken att bli misshandlad. Det gjorde också till exempel att de kunde de dra ut på tiden med sina kunder, för att få sina pengar och slippa utföra tjänsten när vi väl var framme.

– Jag blev förvånad över att de kunde bli så glada av att vi avbrutit ett sexköp.

Förtroendet till Christer Thulin och hans poliskollegor ledde så småningom till att flera av kvinnorna polisanmälde sina kunder hos dem när de blivit särskilt utsatta.

– De gick ju inte in på polisstationen och gjorde en anmälan, men de kunde göra den hos oss. De kunde sitta och värma sig i bilen och röka en cigarett och berätta vad som hade hänt. De fick berätta och de fick en trygghet av att vi var därnere. Så de var ju aldrig negativa gentemot oss. De lärde sig att de hade lagen på sin sida. De lämnade sina vittnesmål och ljög sällan eller aldrig för oss.

– Det var ju därför vi fick så många sexköpare fällda i Malmö, det gick på löpande band, medan man i Stockholm och Göteborg bara fick ett fåtal. Men det hade de aldrig varit möjligt om inte tjejerna ställt upp för oss. Utan tjejernas vittnesmål så hade det blivit svårt att fälla dem. En tjej kom till och med till tingsrätten och vittnade och det trodde jag aldrig skulle hända, men det hände, minns Christer Thulin om de första åren i Malmö med sexköpslagen och menar att en av förklaringarna var att polisen i Malmö, till skillnad från i andra städer, arbetade öppet på gatan, att de inte gömde sig för kvinnorna som sålde sex, inte beslagtog deras kondomer och vägrade att gå med på åklagarens initiala krav om att sexakterna skulle filmas, då de uppfattade det som en kränkning av kvinnorna och deras kunder.


Interaktiv karta: Här kan du själv undersöka källorna som vi granskat


En ödesmättad liten rapport

Ja, två år efter att sexköpslagen hade trätt i kraft var det fortfarande inte helt klart hur lagen skulle tillämpas. Så Rikspolisstyrelsen gav Polismyndigheten i Skåne i uppdrag att kartlägga lagens tillämpning och utveckla metoder och rekommendationer för hur polisen skulle gå tillväga i praktiken. Resultatet blev rapporten ”Lag (1998:408) om förbud mot köp av sexuella tjänster Metodutveckling avseende åtgärder mot prostitution”, som publicerades 2001. Den 28 sidor långa rapporten som poliserna Anders Nord och Tomas Rosenberg fylldes med lagtolkningar och juridiska analyser av möjliga spaningsmetoder för polisen innehöll på sin sista sida även ett kort stycke om gatuprostitutionen i Malmö som rapportförfattarna förmodligen aldrig hade föreställt sig skulle ge deras rapport en sådan fenomenal internationell genomslagskraft:

"De prostituerade som finns kvar i gatuprostitutionen har fått en hårdare tillvaro. Detta beror dels på det ökade heroinflödet, men också på den minskade kundtillströmningen. Denna hårdare konkurrens medför att de prostituerade tar ut lägre priser, är beredda att ta fler kunder samt accepterar att utföra tjänsten utan skydd. Från sjukvården finns farhågor om en stark utveckling i negativ riktning för de prostituerades hälsa och den ökade risken för spridning av veneriska sjukdomar."

Dessa uppgifter om situationen på Malmös prostitutionsstråk 2001 skulle nämligen leva vidare i många år, långt efter att kvinnorna som Christer Thulin träffade på Celsiusgatan hade lämnat såväl gatan som prostitutionen. De skulle föras vidare och födas på nytt i en uppsjö av skrifter världen över som skulle komma att få mycket stor betydelse i den internationella debatten om den svenska sexköpslagen och om kriminaliseringen av sexköp i största allmänhet, men där den ursprungliga källan mycket sällan var direkt citerad och därför så småningom fallit i glömska, liksom kontexten som den åsyftade. Uppgifterna i Malmörapporten skulle indirekt bli ett av de viktigaste slagträn mot Sveriges sexköpslag, ett ämne som snabbt visade sig vara politiskt sprängstoff av högsta dignitet.

Påståendena från FN-utsedd kommission

”Den ’svenska approachen’  som kriminaliserar kunden och inte arbetaren är hyllad som en mindre bestraffande och mer genuskänslig juridisk strategi för att begränsa och slutligen eliminera sexarbete. (...) Sedan den trädde i kraft 1999, har lagen inte förbättrat – utan den har faktiskt försämrat – sexarbetarnas liv.”

Ovan anförda tämligen kategoriska påstående återfinns i Globala kommissionen för HIV och lagens slutrapport från juli 2012: ”HIV and the Law: Risks, Rights & Health”, hädanefter kallad HIV-rapporten.. Kommissionen utsågs av FN:s utvecklingsorgan UNDP som en oberoende expertpanel, bland annat med syftet att utveckla ”evidensinformerade” rekommendationer ”för effektiva HIV-åtgärder som skyddar och främjar de mänskliga rättigheterna för personer med HIV och för de som är mest sårbara för HIV.”

Under kapitlet ”Sexarbetare” i rapporten från 2012 kan man läsa att förbudet av sexköp ”har lett till allvarliga konsekvenser för (sex)arbeterna.” Där hittar man även en faktaruta om den svenska sexköpslagen, under rubriken ”Göra ett offer av ’offret’”, som används som exempel för att illustrera hur det kan gå i länder där man kriminaliserar sexköp och inte de som säljer sex. Förutom ovan nämnda citat står det bland annat att ”lagens effekter så här långt” dels är att prostitutionen ”gått än mer under jorden” och dels att det svenska Rikspolisstyrelsen (State Criminal Department) ”varnar att sexindustrin nu möjligen är mer våldsam. Särskilt oroväckande är handeln med utländska kvinnor, som ofta faller helt under hallickars kontroll.” Vidare får man bland annat veta att Sveriges kommuner och landsting säger att resurserna för socialt arbete är knapra ”då pengarna har riktats mot polisiärt arbete” och att ” arbetarna betraktar inte sig själva som offer och är nästan alltid ovilliga att vittna mot sina kunder.”

Från FN till Amnesty

Den innehåller rekommendationer för att motverka spridningen av HIV och främja HIV-positiva personers mänskliga rättigheter. Bland rekommendationerna i slutet av sexarbetarkapitlet kan man läsa följande:

”Länder måste: Avskaffa lagar som förbjuder samtyckande vuxna att köpa eller sälja sex, liksom lagar som på annat sätt förbjuder kommersiell sex, som exempelvis lagar mot ”omoraliska” inkomster, ”att leva på inkomsterna” från prostitution eller bordellverksamhet.”

Rapporten, som har beskrivits som en ”milstolpe” av exempelvis UNAIDS (FN:s samlade program mot HIV/AIDS, vars rådgivande styrelse också har drivit frågan om en långtgående avkriminaliseringen av sexindustrin), var en av en handfull rapporter på internationell nivå som skulle komma att driva frågan om att avkriminalisera alla aspekter av sexindustrin, inte bara sexköp utan även koppleri och att ändra på FN:s Protokoll för förebyggande, förbud och straff för människohandel från 2000.

Ett och ett halvt år efter att HIV-rapporten släpptes läcktes ett dokument från Amnesty International som skulle skapa rabalder över hela världen. Det var ett förslag på organisationens rekommenderade politik på området ”sexarbete”. I det läckta dokumentet anges rapporten från Globala kommissionen för HIV och lagen från 2012 som en viktig källa för ställningstagandet att prostitutionsindustrin bör avkriminaliseras, inklusive sexköp och bordellverksamhet, alltså koppleri. Det dröjde ett par år, men 2016 gjorde den internationella människorättsorganisationen denna politik till sin.

Till källorna

Men vilken vetenskaplig evidens är slutsatserna om den svenska sexköpslagen i HIV-rapporten baserade på? För att ta reda på det får man vända sig till de finstilta källhänvisningarna till alla påståenden om den svenska sexköpslagen och dess effekter. Då finner man totalt 12 olika källor.

Att hitta något som liknar solid evidens för de tämligen kategoriska påståendena visar sig vara som att leta runt i en snårig och dunkel djungel.

Fem av källorna, alltså nästan hälften, är att betrakta som anekdotiska. Det handlar närmare bestämt om:

– en nyhetsartikel från amerikanska tidningen Christian Science Monitor

– en fyrasidig broschyr från en kanadensisk aktivistgrupp vid namn FIRST Decriminalize Sex Work Now!”

– en fyrasidig broschyr från en kanadensisk NGO vid namn Canadian HIV/AIDS Legal Network

– ett blogginlägg

– ett tal från en sexarbetare, Rosinha Sambo, som hon höll 2001 på en sexarbetarkonferens i Taipei.

Till sin tidningsartikeln undersökte inte journalisten Tom Sullivan från Christian Science Monitor själv prostitutionsmiljön i Sverige. Hans artikel gick inte heller ut på att intervjua svenska prostituerade om deras erfarenheter av sexköpslagen, utan hans nyhetsartikel bygger på intervjuer med olika aktörer som poliser, politiker, socialarbetare och två välkända kritiker av sexköpslagen: historikern Susanne Dodillet och Pye Jakobsson, grundare av sexarbetarföreningen Rose Alliance som är motståndare till sexköpslagen.

Varken den kanadensiska aktivistgruppen eller den kanadensiska NGO:n har samlat in egna uppgifter om situationen för personer som säljer sex i Sverige. Blogginlägget som används som källa har skrivits av antropologen Laura Augustin, ännu en mycket känd sexköpslagsmotståndare i Sverige, men det är mycket svårt att förstå varför det står angivet som källa då inlägget över huvud taget inte undersöker effekterna av sexköpslagen i Sverige. Det är i stället en metodologisk kommentar på ett utkast av en akademisk artikel om lagstiftning och människohandel skriven av två ekonomer.

Akademiska texter utan empiriska studier

Bland de övriga källorna hittar man sju mer seriösa kandidater, varav sex är skrivna av akademiker som sysslar med forskning. Bland dem finns:

– Tre akademiska artiklar som publicerats i kollegialt faktagranskade forskningstidsskrifter (alltså där en annan forskare som är specialiserad på samma ämne granskar att den akademiska artikeln håller måttet och att studien är utförd enligt gängse vetenskapliga metoder).

– Ett utkast till en akademisk artikel som presenterats på en forskarkonferens, skriven av Jay Levy.

– En text som historikern Susanne Dodillet och dåvarande doktoranden i antropologi, Petra Östergren presenterade på en workshop i Haag.

– En akademisk artikel av en viss Ann Jordan från American universitetet i Washington, som publicerats på nätet, inte i en vetenskaplig tidskrift.

– En förstudie till den slutliga HIV-rapporten från den Globala Kommissionen för HIV och lagen, som skrevs 2011 av Ashwini Sukthankar, direktör för NGO:n International Commission for Labour Rights i New York.

Andra studieobjekt

Den första kollegialt faktagranskade akademiska artikeln är skriven av forskaren Arthur Gold, 2001 och heter ”The Criminalisation of Buying Sex: the Politics of Prostitution in Sweden”. Det är en vetenskaplig artikel men har inte undersökt effekterna av sexköpslagens införande, utan debatten i medierna i Riksdagen och i övriga samhället som föregick lagens ikraftträdande 1999.

Den andra referentgranskade akademiska publikationen med titeln ”Sex work and the law” publicerades i tidskriften Sex Health 2005 och skrevs av forskarna Christine Harcourt, Basil Donovan och Sandra Eggers. Men forskarna har inte gjort någon empirisk undersökning i Sverige. De har undersökt olika juridiska ramverk för prostitution i Australien.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Den tredje kollegialt granskade forskningsartikeln får vi anledning till att återkomma till (se sidotexten Han gav ”Malmörapporten” vingar).

Utkastet som dåvarande doktoranden Jay Levy från Cambridge University presenterade av sin forskningsartikel för det Brittiska kriminologiska sällskapets årliga konferens 2011, gör inte anspråk på att utvärdera sexköpslagens effekter i samhället utan är, enligt egen utsago, ”en diskussion över hur diskursen och lagstiftningen har påverkat de sociala insatserna” riktade till personer i prostitution. Studien undersöker inte sexköpslagens direkta effekter, förutom att på ett ställe påstå (utan att ange någon källa) att ”det har funnits uppgifter om att polis har anmält sexarbetare på hotell och andra lokaler, vilket gjort att de nekats inträde”. I HIV-rapporten används dock Levys text som underlag för att påståendena om att sexköpslagen lett till en mer våldsam miljö, att den har fått allvarliga konsekvenser för och förvärrat sexarbetarnas liv i Sverige, att prostitutionen gåt mer under jord och att utländska kvinnor ofta faller i händerna på hallickar. Levy presenterar endast dubbeltydiga resultat om en förflyttning av prostitutionen till andra arenor, men det är inget han själv har studerat i sin text.

Alla vägar leder till Malmö

Men snart börjar sökandet efter ursprungskällorna till påståendena om våldsammare villkor för personer som säljer sex i Sverige och en försämring av dessa personers liv visa på ett mönster: Alla de resterande fyra källorna leder i sin tur, direkt eller indirekt (alltså genom andra källor som hänvisar dit), till rapporten som Rikspolisstyrelsen bad Anders Nord och Tomas Rosenberg att skriva i Malmö två år efter införandet av sexköpslagen, alltså hela elva år innan HIV-rapporten publicerades.

Gör man ett släktträd av källorna till HIV-rapportens påståenden om personer som säljer sex i Sverige för att illustrera referensvägarna kan man se att Malmö-rapporten i slutändan är ”föräldern”, ”farfadern” eller ”gammelmormor” till dessa. Och i många steg av analysen av ”referensförloppet” stöter man på fler allvarliga problem i hur källorna har använts för att dra slutsatser.

Ett exempel som illustrerar detta är Ann Jordans publikation från 2012, ”The Swedish Law to Criminalize Clients: A Failed Experiment in Social Engineering” (Den svenska lagen som kriminaliserar kunderna: Ett misslyckat experiment i social ingenjörskonst). Den bygger på sekundärkällor, alltså Ann Jordan har själv inte gjort någon empirisk studie över vilka konsekvenser den svenska sexköpslagen har haft. Forskaren påstår icke desto mindre att en av de negativa konsekvenserna av den är att ”kunder är (…) antagligen mindre benägna att tipsa polisen om fall av övergrepp av möjlig människohandel med sexarbetare”. Ingen källa har angivits för detta antagande. Men granskar man referenserna hon angivit i övriga delar av texten hittar man en rapport från Socialstyrelsen från 2008 (”Kännedom om prostitution 2007”) där denna farhåga uttrycks av några sexsäljare, men konstigt nog så pekar samma rapport samtidigt på motsatsen: ”Å andra sidan uppger exempelvis polisen i Göteborg att de får anonyma tips från sexköpare som misstänker människohandel”.

ETC ringde upp Människohandelsavdelningen hos polisen i Göteborg för att fråga om detta fortfarande stämmer. Kriminalinspektör Britt Svenberg svarade att de forfarande brukar får in anonyma tips där det är nästan uppenbart att den som ringer är en sexköpare. Men dessutom, menar hon att hon och hennes kollegor får oerhört mycket information i människohandelsärenden genom att personer delges misstanke om sexköp:

– Absolut får vi fått information från misstänkta sexköpare som har hjälpt oss i människohandelsfall. Till exempel hade vi ett fall som till slut dömdes som grovt koppleri där vi hade 18 misstänkta sexköpare. Den ena efter den andra fick komma in i rätten och antingen förneka eller erkänna. Jättemycket information kom den vägen.

Ett annat exempel på så kallad ”cherry picking” är att Jordan plockar ett citat från en bok av forskaren Daniela Danna där det står att ”i en polisrapport från 2005, klagade polisen på en minskning av informationen om människohandel med 19 procent”, men forskaren utelämnar resten av meningen som förklara varför: ”detta sägs bero på att många Östeuropeiska länder har blivit en del av EU och därför har gränskontrollerna österut minskat”.

Ann Jordans rapport nämner också en ”ökad risk för våld” och refererar till fem olika källor, varav bara en, ett blogginlägg refererar till intervjuer med sexarbetare. Övriga fyra refererar i sin tur till Malmörapporten eller en rapport från norska justitiedepartementet, som i sin tur hänvisar till Malmörapporten.

Tillbaka till Celsiusgatan

Men vilken var då situationen för gatuprostitutionen i Malmö 2001, när Anders Nord och Tomas Rosenberg skrev sin rapport, och vad kan den säga om sexköpslagens effekter?

– Alltså, de hade ingen kännedom egentligen om vad som hände därute på gatan. De var aldrig själva ute på gatorna och såg hur det såg ut. Jag ger inte mycket för deras rapport. Den var riktigt bristfällig.

Det är Christer Thulin, den pensionerade polisen från Malmö som talar igen, denna gång om Anders Nord och Tomas Rosenberg. Det var nämligen han och hans arbetskamrat på prostitutionsgruppen barnmorskan Helena Cewers, som var deras källor till uppgifterna i Rikspolisstyrelsens rapport om att klimatet hade blivit hårdare på gatan. Christer Thulin menar att rapporten var mycket mager och ensidig i den mening att den inte tog upp de olika positiva effekter som sexköpslagen samtidigt förde med sig för kvinnorna som prostituerade sig på Celsiusgatan. Men han bekräftar att situationen för kvinnorna som gick på Celsiusgatan var mycket tuff. På den tiden hade man börjat märka ett ökat flöde av heroin i staden och polisen och socialtjänsten uppskattade att en majoritet av kvinnorna som sålde sex på gatorna i Malmö missbrukade just den drogen.

– Över 80 procent av dem var heroinmissbrukare, resten psykiskt sjuka eller hade ett annat beroende, minns Christer Thulin.

På den tiden hade dessa kvinnor mycket svårt för att få adekvat behandling för sitt missbruk och prostituerade sig för att kunna finansiera det.

Men när sexköpslagen kom och polisen patrullerade gatan började allt färre män att köra ner till Celsiusgatan.

– Torsktrafiken gick ner ganska kraftigt, minns Christer Thulin. Det blev en oerhört stor förändring på gatan. 1999 kunde vi se 20-25 bilar per kväll. Efter två-tre år var det kvällar där det inte fanns en torsk och inga tjejer heller.

– Under en period blev det tuffare för dem, det sa de. De fick ta fler kunder helt enkelt. Och de här varningsklockorna fick de nog negligera ibland, att de åkte med mot bättre vetande kanske, men jag tror att det blev under en övergångsperiod.

Barnmorskan Helena Cewers minns också att klimatet hårdnade på gatan.

– Det var så att våldet ökade, det ökade markant. När lagen trädde i kraft så försvann många av kunderna. De som stannade kvar var de taskiga och de som förnedrade kvinnorna. När det var gott om kunder så varnade kvinnorna varandra för dessa kunder. När lagen kom och konkurrensen blev större så hoppade man in i bilar som man aldrig skulle hoppat in i annars. Kompisskapet försvann, man blev plötsligt konkurrent om kunderna, minns Helena Cewers som på den tiden var med i prostitutionsgruppen.

– När man inför en sån här lag ska man också införa vård. Det var det misstaget som Sverige gjorde. På den tiden fick man stå i kö i två-tre år för att få tillgång till metadonet.

I Malmörapporten från 2001 eftersöktes en ”större social insats”:

”Enligt vår bedömning är orsaken till att en stor del av de gatuprostituerade prostituerar sig är (sic) att de är narkotikamissbrukare och att de måste finansiera sitt missbruk på detta sätt. Mot denna bakgrund bör en än större social insats utföras.”

Några år senare, 2005, kom den för de heroinmissbrukande kvinnorna, efter att bland annat Helena Cewers vädjat om den. Regeringens sköt till resurser för att starta upp en öppenvårdsmottagning i Malmö för kvinnor involverade i prostitution och med ett heroinmissbruk. Det kallades Navet och erbjöd dessa kvinnor sociala stödinsatser, men framförallt underhållsbehandling med metadon eller Subutex.

– Den dag de blev intagna i det programmet lämnade de gatan. De är fattiga, men ändå går de inte ner på ”streetan”. Ska man införa den här lagen, så ska man se vad kan man börja med för stödinsatser. Sen kan man införa förbud mot sexköp, för då kan det hjälpa, hävdar Helena Cewers.

När ETC frågar henne om vad hon tycker om att uppgifterna som hon lämnade 2001 om situationen för kvinnorna på Celsiusgatan fortfarande används över 15 år femton år senare för att argumentera att sexköpslagen har försämrat livet för personer som säljer sex i Sverige och för att argumentera för att avkriminalisera både sexköp och koppleri, blir hon upprörd:

– De har ju tagit ett litet russin ur en hel kaka! Jag kan ju bara prata om de erfarenheter jag har av prostituerade narkomaner. Det behöver inte betyda att det är våldsammare i hela prostitutionsindustrin. Det har jag ingen aning om. Men då blev det så.

– En intressant fråga att ställa sig är: Varför gick tjejerna ifrån gatan så fort de fick metadon och Subutex? Det mest intressanta var att ingen gick ner och tjänade lite extrapengar på ”streetan” efter att de fick gå på metadonprogrammet, trots att de var så fattiga.

Varför tror du att de inte gjorde det längre?

– För att de tyckte att det var så äckligt och jävla jobbigt. Så de är hellre fattiga än att de går ner där.

Tror du att de har gått över i prostitution i andra former?

– Nej, jag höll kontakten med de här tjejerna och har fortfarande kontakt med en del av dem. Och, vad jag känner till, har ingen av dessa gått över till någon annan form av prostitution.

Bristen på riktiga studier – ett problem

Rapporten som den Globala kommissionen för HIV och lagen publicerade 2012 är bara ett exempel på en minst sagt slarvig och selektiv behandling av källor. Gräver man ner sig i de rapporter, inklusive kollegialt faktagranskade vetenskapliga artiklar om den svenska sexköpslagen upptäcker man snart stora metodbrister där till exempel anekdotisk fakta jämförs med systematiska studier. Men det är just bristen på tillräckligt många gedigna studier och systematisk kunskap som också lämnar fältet öppet för ideologiskt motiverade spekulationer. För under det rådande kunskapsläget verkar det vara väldigt svårt att med någon säkerhet kunna framhålla något angående de påståenden som diskuterats i denna artikel. Som professor Sven-Axel Månsson, Sveriges och en av världens främste prostitutionsforskare, påpekar i en vetenskaplig artikel från 2017 (”The History and Rationale of Swedish Prostitution Policies”) har några studier hittat kvinnor inom prostition som vittnat om ökat våld inom prostitutionen i Sverige och ökad stigmatisering, medan personer som säljer sex i andra studier hävdar att möjligheten att polisanmäla en kund utan att själv bli straffad fungerar som ett skydd.

Förbudet mot sexköp verkar vara en så polemisk fråga politiskt och ideologiskt att vetenskapliga kriterier som att problematisera metodproblem i sina egna studier och framhålla de potentiella bristerna i materialet man använder verkar glömmas bort i många fall. Och metodproblemen verkar ha spillt över på den vetenskapliga arenan. För också där hittar man ofta en rundgång, där man luras att tro att en studie baseras på flera olika empiriska källor. En publikation som ETC har undersökt i den här granskningen är en artikel som forskaren Jane Scoular publicerat i en vetenskaplig tidskrift 2010 om den svenska sexköpslagen (”Whats Law Got to Do With It?”). Men den baseras inte på någon egen empirisk studie över situationen i Sverige, ändå citerades den exempelvis 2017 i en översiktsstudie (alltså som går igenom den vetenskapliga kunskap som finns)  där inklusionskriteriet just var att studierna skulle vara empiriska. Författarna Charlotta Holmström och May-Len Skrilbrei låter Scoular dra slutsatsen att ”medan lagen (sexköpslagen reds. anm.) var tänkt att skydda och hjälpa kvinnor som säljer sex, verkar den faktiskt ha skapat sämre förhållanden, speciellt för de mest utsatta – kvinnor i gatuprostitution.”

Tjugo år efter att sexköpslagen infördes har mycket hänt i Sverige. Många av de kvinnorna som i dag står på våra gator och säljer sex är till exempel inte ens svenska medborgare och kommer därför inte ens på fråga när det gäller de flesta sociala insatser som skulle kunna sättas in. De kan även utvisas genom tillämpningen av Utlänningslagen. Att personer som säljer sex i Sverige fortfarande har det svårt och i många fall säkert svårare än tidigare är svårt att inte tänka sig. Om det beror på sexköpslagen  eller på något annat är en svårare fråga att reda ut. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Läs vidare på nästa sida: Han gav ”Malmö­rapporten” vingar