Samtalet.

2018-01-13 14:26
  • Dina och Jovan Rajs träffades på ett sommarkollo i mitten av 50-talet för barn och ungdomar som överlevt Förintelsen. Bild: Emma Sundelin
    Dina och Jovan Rajs träffades på ett sommarkollo i mitten av 50-talet för barn och ungdomar som överlevt Förintelsen.
  • Dina och Jovan Rajs flyttade till Sverige 1968. Flyttlasset gick först till Linköping, men i dag bor de sedan flera år tillbaka i Stockholm. Bild: Emma Sundelin
    Dina och Jovan Rajs flyttade till Sverige 1968. Flyttlasset gick först till Linköping, men i dag bor de sedan flera år tillbaka i Stockholm.
  • Dina och Jovan föreläser på skolor om sina upplevelser under Förintelsen och har även gett ut flera böcker om desamma. I fjol satte Boulevardteatern upp en pjäs om deras liv, ”Dina och Jovan”. Bild: Emma Sundelin
    Dina och Jovan föreläser på skolor om sina upplevelser under Förintelsen och har även gett ut flera böcker om desamma. I fjol satte Boulevardteatern upp en pjäs om deras liv, ”Dina och Jovan”.
  • Kvinnliga fångar i Bergen-Belsen, det koncentrationsläger som Jovan Rajs först fördes till. Bilden är tagen 23 april 1945, efter att brittiska trupper befriat lägret. Bild: TT
    Kvinnliga fångar i Bergen-Belsen, det koncentrationsläger som Jovan Rajs först fördes till. Bilden är tagen 23 april 1945, efter att brittiska trupper befriat lägret.

”Roten till det onda är generalisering”

ETC träffar bokaktuella Dina och Jovan Rajs som överlevde Förintelsen.

Dina Rajs mamma lägger två tabletter på bordet. Hennes kinder är våta, och hon säger till sin sexåriga dotter att de ska ta dem snabbt och samtidigt, ”Men vi är ju inte sjuka”, invänder flickan, men hon höjer ändå vattenglaset när modern gör det. Plötsligt hörs någon ropa nere i trappuppgången, men den här gången skriker grannen att de har hämtat en judisk familj. Det var inte Dina och hennes mamma som de ungerska fascisterna, pilkorsarna, i Budapest letade efter den här gången. När mamman faller ihop i gråt springer Dina till toaletten och spolar ner de dödligt giftiga tabletterna.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


– Jag minns det så starkt att jag skulle kunna rita var jag och mamma var i rummet och hela lägenheten. Varenda detalj, säger Dina Rajs, som hunnit fylla 79 år.

I soffan bredvid sitter maken Jovan Rajs, även han förintelseöverlevande. En hög nytryckta böcker med titeln ”Att återvända till livet” ligger framför paret på vardagsrumsbordet i Södermalmslägenheten. Det är deras gemensamma bok, som tar avstamp i en fråga som en elev ställde på en av deras skolföreläsningar: ”Hur blev ni hela?”.

Nu, lite mer än tre år senare, berättar de att svaret ligger i sådant som rötter, att veta sin identitet och att ha varandra – någon som förstår. Boken är dels för barnen de möter under sina föreläsningar. De som själva flytt från krig, har föräldrar som skilt sig eller på andra sätt har ”ryggsäckar som inte ska underskattas”. Som de tre muslimska flickorna som sprang ikapp makarna efter ett skolbesök. ”Tack att du berättat, nu vågar jag också berätta om mig”, sa en av dem till Dina Rajs och skickade sedan även ett födelsedagskort till henne.

– Vi vill visa att man kan leva efter traumatiska händelser. Jag hoppas att boken ska ge perspektiv. Jag tror att även de som befinner sig i mörker nu av något skäl kan se att man kan simma ut. Det kan bli ljust, säger Dina Rajs.

”Att återvända till livet” berättar om tiden efter kriget. Men prologen, den inleds då andra världskriget når dåvarande Jugoslavien, 1941. Då är Dina Rajs knappt tre år gammal. Pappan förs till Tyskland som krigsfånge och Dina och hennes mamma flyr till Ungern där de lever som gömda på fem olika adresser under krigsåren. De intar måltiderna i ensamhet, med pappans fotografi framför sig på bordet. Det är också i början av dessa år som Dina förlorar sitt namn. En dag säger mamman gråtandes att hon heter Maria och att de är kristna. Hon får en halskedja med ett kors. Dina Rajs förstår inte, men hör på mammans ovanligt hårda tonläge att det är viktigt och faller in i hennes gråt. Men så kollar Dina på dockan hon precis fått i present och får en idé.

– Jag sa att dockan kan heta Dina. ”Dina kan dockan inte heta”, sa mamma, ”för det är ett judiskt namn och sådana namn kan vi inte ha här i Ungern”.

De uniformerade männen dyker ständigt upp. Dina ser dem på skolgården, hör dem banka på dörren där de för tillfället bor. Männen ställer samma frågor om och om igen. Skriker. Lindar hennes mörka lockar runt sina fingrar. En dag skjuter en pilkorsare precis bredvid mammans öra så hon svimmar av rädsla på lägenhetsgolvet och Dina tror för ett ögonblick att hon är död. Men aldrig att hon säger något. Hon är Maria nu.

Vad Dina då inte vet är att hon och mamman är på flykt från det som är hennes framtida make Jovan Rajs verklighet. I december 1944, några månader efter att några tyska nazister frågat ut Dina Rajs på skolgården, förs den då elva år gamla Jovan till Bergen-Belsen i Tyskland – det koncentrationsläger där Anne Frank dog.

Jovan Rajs kliver ur godsvagnen i kortbyxor, en polotröja med korta ärmar, en tunn kavaj och ett par slitna sommarskor. Så går han klädd under det dryga halvår han är i lägret. Lössen letar sig in i tyget och Jovan har köldskador på sina tår. När han drabbas av svår diarré räddar en medfånge hans liv med sårpulver som får magen att krampa. På Bergen-Belsen finns ingen gaskammare. Döden kommer i form av sjukdomar, hunger och kyla.

Jovan Rajs tittar ömsint på sin hustru under tiden han berättar. Efter över 60 år ihop går även deras egen överlevnad att skämta om.

– Du hade kunnat sitta här med någon som var mycket trevligare och bättre.

– Vad han är barnslig, han vill ha en komplimang. ”Tack så mycket att jag får sitta här med dig”.

Ett stillsamt skratt hörs, som ska upprepas under intervjun – liksom meningen som Jovan Rajs så ofta återkommer till. Den om att det är något alldeles unikt att hela Dinas närmaste familj överlevde Förintelsen. Så var det inte i Jovans fall.

Jovan Rajs är åtta år då kriget når Jugoslavien, den yngsta av två bröder. Pappan är den första att försvinna. Han vinkar till Jovan från ett öppet lastbilsflak, tätt packad bland andra judiska män. Han ser glad ut – där och då tror alla att han är på väg till ett efterlängtat jobb på landsbygden, minns Jovan.

Därefter kallar man till sig alla kvinnor och barn i Belgrad, och beordrar dem att ska lämna in sina nycklar. Ingen vet vad som väntar, men Jovans mamma lämnar kvar honom hos sin syster och hennes serbiske man, innan hon tar sig till uppsamlingsplatsen tillsammans med sin andra son och flera andra släktingar.

Senare, efter krigets slut, ska Jovan Rajs få veta att mamman, brodern och de andra dödats i en mobil gaskammare och att pappan aldrig kom till något jobb ute på landet. Tyska soldater sköt ihjäl stadens alla judiska män.

Samtidigt som Jovan Rajs familj utplånas lever han som gömd. Först hos mostern och hennes familj, och när det blir för farligt skickar de honom till en släkting i Ungern. När Tyskland tar kontroll över landet 1944 förs Jovan Rajs först till ett ghetto i Szeged och sedan vidare med godståg till tvångsarbete i Österrike. Han är yngst av slavarbetarna på tegelbruket, men förhållandena är under omständigheterna bra och de vuxna skojar med honom. Om kvällarna hör han krigsfångarnas sång.

– Jag tyckte att det var jätteroligt, jag fattade ingenting. Det var svårast för de vuxna som fattade. Det låter idiotiskt, men jag trivdes, säger Jovan Rajs.

Sedan följer tiden i Bergen-Belsen och våren 1944 går godståget vidare till Theresienstadt. Under förflyttningen till koncentrationslägret norr om Prag använder nazisterna dem som mänskliga sköldar mot de allierade.

– Det är väldigt otäckt. Först skjuter de min pappa. Sedan gasar de ihjäl min mamma och mig använder de som levande sköld. Jag kan bara svära och jag borde inte svära nu. Jag minns de lågt flygande attackplanen.

Theresienstadt är ett ”mönsterläger”, dit bland annat flertalet kulturpersonligheter och intellektuella förs. Internationella Röda Korset har tillträde till koncentrationslägret och inför ett sådant besök beordrar nazisterna flera fångar att sätta upp en barnopera. När föreställningen är över och Röda Korset har skrivit en rapport och lämnat lägret förs operans deltagare till Auschwitz och dess gaskammare.

Jovan Rajs sitter i Theresienstadt i knappt tre veckor. Trots att kriget nu gått mot sitt slut och Adolf Hitler är död fortsätter nazisterna att dagligen ta lägrets judar till skogen där man skjuter ihjäl dem. Men så den 8 maj ser Jovan genom ett fönster att sovjetiska soldater är på väg för att befria dem. Runt om i Nazityskland har miljontals människor tagits från olika läger och nu uppstår flera logistiska och ekonomiska problem, hur ska exempelvis transporten gå till?

Jovan blir kvar i Theresienstadt en månad till. När Röda Korset kommer till lägret blir maten bättre, men förhållandena är fortfarande svåra. De sovjetiska soldaterna är ständigt på jakt efter flickor att våldta, minns han.

– Vi satt på sängen och och lade en filt på en flicka och lutade oss mot henne. ”Här finns inga ”’djevushki’”.

– Folk tror att när vi befriades att det bara var fest och att alla sjöng. Jag själv hade svåra frostskador och kunde inte gå.

Till slut kan Jovan återvända hem. En släkting har bytt ett spritmagasin han hittat mot ett godståg med ryssarna. Hemma, det är nu hos mosterns familj i Petrovgrad, som gömde honom i början av kriget. Innan Förintelsen bodde det 1 278 judar i staden. Jovan Rajs är en av 38 överlevande. Men när han återvänder till den skola han tidigare gått på är det som att inget hänt. Jovans försök att berätta om sina upplevelser viftas bort av klasskamrater och lärare.

– Det handlar inte om att de var hatiska – långt ifrån, men folk visste inte mycket om vad som hänt med dessa försvunna judar. Man hamnar så småningom i ett vakuum, jag blev isolerad och deprimerad.

Jovan Rajs försöker springa och simma bort ”det psykologiska koncentrationsläger” han befinner sig i. Han följer rapporteringen från Nürnbergsrättegången, först med tankar om hämnd – en dag ska han själv bli kommendant på ett dödsläger för tyskar. Dagdrömmen försvinner så småningom. Han ska inte bli som dem.

Nyhetsbevakningen blandas med Charles Dickens, Victor Hugos och Mark Twains litterära världar där hjältarna liksom honom är föräldralösa. Men verkligheten innehåller varken skeppsbrott eller heroiskt stupande i krig. Jovan ser ingen anledning att leva i den värld som nu bara äcklar honom.

”Mina föräldrar dödades på ett annat sätt, som om de vore slaktboskap eller skadeinsekter”, skriver han i ”Att återvända till livet”.

Samtidigt kan Dina Rajs mamma inte ta till sig av informationen om att hennes syster tagit livet av sig med gifttabletter, och efterlyser henne på de judiska tidningarnas annonssidor. Men en återförening har skett. Dinas pappa är tillbaka.

Första minnesbilden: En avmagrad man i militärkläder intill arméhusets trappa. Föräldrarna som slänger sig i varandras famn och Dina som först känner igen honom på smilgroparna som då uppstår. Men trots att familjen återförenats väntar en svår tid. De är fattiga, trångbodda, isolerade och likt Jovans familj pratar man inte om krigsåren. På skolan märker Dina hur annorlunda hon är.

– Jag hade ingen att anförtro mig åt. Efter kriget fanns det ingen barn– och ungdomspsykiatri.

Vändpunkten kommer på ett sommarkollo i kuststaden Rovinji 1955 för judiska barn och ungdomar som överlevt Förintelsen.

Ur ”Att återvända till livet”:

”Allra sist kommer en kille som går ensam. Han ser fundersam ut, iklädd vit kortärmad skjorta, olivgröna bomullsbyxor och bruna sandaler går han med släpande steg.”

Killen presenterar sig som Jovan. Han är då 22 år, Dina 17. Ett år senare går de på bio och utanför Dinas port frågar Jovan om hon vill bli hans flicka.

De får två döttrar och utbildar sig, hon till arkitekt och han till läkare för att så småningom bli professor i rättsmedicin vid Karolinska institutet. Flyttlasset till Sverige går 1968. Linköping ligger långt bort från den rondell där Jovan vinkade av sin pappa då han åkte mot sin egen avrättning och de andra platserna som dagligen påminner makarna om de smärtsamma förlusterna. I det nya landet verkar folk knappt känna till att Förintelsen ägt rum. Åren går och i samband med pensionen börjar paret åka runt på skolor för att berätta om sina upplevelser och ger ut böcker om desamma.

– Jovan säger ofta till skolungdomar att vi berättar, men fråga oss inte om vi förstår.

Dina Rajs tilläger:

– Man frågar också om likheten mellan situationen innan kriget och hur det är nu, men vi kan inte svara på den frågan för vi var barn då.

Men även makarna Rajs bär på frågor som de ännu inte fått svar på. Ungdomens tro på en framtid med evig fred är för länge sedan borta.

– Vi fattar inte varför fina svenska ungdomar blir nynazister. Vad har de för skäl att bli antisemiter? säger Dina Rajs.

Ingen av dem har blivit utsatta för antisemitism i Sverige, men de följer oroat utvecklingen i media och är kritiska till att Nordiska motståndsrörelsen släppts in i det offentliga rummet.

– Ungdomarna har frågat om vi är rädda för alla händelser som är nu med nynazism. Och då frågar jag dem; ”Är du rädd?”. ”Ja”. ”Då är vi lika rädda, för det här är inte roligt”. Vi kommer överens i skolorna att vi är lika rädda allihop, säger Dina Rajs.

Utvecklingen i bland annat Malmö, med attacker mot synagogor och antisemitiska slagord, beskriver de som ”förskräcklig”. Men Jovan Rajs poängterar att alla tyskar inte var nazister, precis som långt ifrån alla muslimer i Malmö är antisemiter.

– Roten till det onda är generalisering, konstaterar han.

Men det goda var alltid närvarande, även när mörkret var kompaktast. Jovan räknar till att 16 personer hjälpte honom under krigsåren, och 15 fanns där för Dina. De som gömde, polisen som inte anmälde Jovan som ”utländsk jude” när han passerade gränsen in i Ungern och hushållerskan som lyfte upp Dina, pussade på henne och kallade henne sin dotter framför den ungerska polisen. Och alla de andra.

– Det är godhet och slump som resulterat i att vi sitter här, säger Jovan Rajs.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.