Samtalet.

2019-11-30 13:45
  • Foto: Pontus Lundahl/TT
  • Foto: Annie Hellquist
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Robert Nyberg: ”Bilderna har gått från att vara absurda till att bli verklighet”

Hans bilder syns återkommande i facktidningar, tunnelbanekampanjer, i demonstrationståg och på flygblad. Men satirdoldisen Robert Nybergs eget ansikte är mindre känt.

I ett samtal med ETC berättar han om konsten att vara ständigt relevant.

Det är få som har missat hans underfundiga satirteckningar. På var och varannan välfärdsarbetsplats pryds kylskåp och anslagstavlor av de runda vykorten från Kommunals kampanj, ett samarbete som inleddes 1993. Bilderna, som ofta består av en ruta och ett replikskifte, skär rakt in i samtidens välfärdsdemontering och har gjort så i decennier.

”Blir det inte lite väl många barn per personal?” frågar en slipsklädd herre i en av teckningarna.

”Personal?” svarar ekonomen på andra sidan bordet.

Hans bilder syns återkommande i facktidningar som Dagens Arbete, Fastighetsfolket, Publikt, samt i Aftonbladet. De har också synts i tunnelbanekampanjer, på plakat i demonstrationståg och på flygblad. Men hans eget ansikte är mindre känt. Robert Nyberg är på samma gång en av Sveriges mest spridda och folkkära satiriker och en av Sveriges mest anonyma.

– Jag brukar dela ut de runda vykorten på Bokmässan och tala om att det är Kommunals medlemmar som betalar. Ingen känner igen mig, men alla känner igen bilderna. Det är väldigt skönt att bilderna får vara mer kända en personen bakom i dessa tider, säger han när ETC hälsar på.

Han bor högst upp i ett allmännyttigt hyreshus i Farsta, granne med den lägenhet där han bodde som barn, efter att familjen flyttat från ett ”hyresreservat omgivet av golfbanor” i Danderyd, till den då nybyggda förorten. Innan miljonprogramsområdet växte fram var Farsta en landsbygdsmiljö, där det bara fanns en liten byskola.

Lägenheten är full av hans mammas, Birgit Ståhl-Nybergs, målningar som just har visats i en större utställning. Birgit Ståhl-Nyberg målade samhällskritiskt och vardagsnära och hon ligger bland annat bakom utsmyckningen av Akalla tunnelbanestation. Hon gick hastigt bort i en hjärnblödning 1982, vid 53 års ålder.

Vi stannar vid en av tavlorna, föreställande tre a-lagare på en bänk i Farsta centrum.

– Jag delade inte alls den här bilden av Farsta, men nu kan jag ändå förstå att mamma såg det så. Jag ser den på ett annat sätt nu.

Föräldragenerationen i Farsta var en produkt av folkomflyttningssverige, en stor del av den tidens invandrade arbetskraft hamnade i de nybyggda förorterna, utan att känna varandra. Det blev rotlöst. Men för barnen var det annorlunda.

– För mig är ju det här hembygd. Växer du upp på ett ställe så äger du ju det ställe, vi unga träffades ju i skolan.Vi rotade oss på ett annat sätt, men våra förändrar kände inte varandra.

Han berättar att folk var oroliga när familjen skulle flytta dit, Farsta hade dåligt rykte.

– Folk trodde att det skulle vara farligt. Jag brukar ta upp det när folk pratar om förorterna idag. Sen är ju skjutningarna en sak för sig. Men utsattheten är ju inte ny, och den har ju blivit värre. Mamma levde i en tid när hennes klass bara fick det bättre, sedan har det ju faktiskt gått bakåt. Min egen generation har ju misslyckas att lämna över något i de stora ekonomiska frågorna. Hon snurrar nog lite i graven

Även Robert Nybergs pappa, Hendrik Nyberg, som han beskriver som väldigt jämställd man, var konstnär. När vi ses har det bara gått några veckor sedan pappan gick bort.

– Han var mammas viktigaste arbetskamrat och han lagade maten och allt sånt där. Så har väl alla haft det, tänker man lätt, men så hör man från generationskamrater att så har det ju inte alls varit för de flesta. Många män i den generation har inte kunnat laga mat. Det har man märkt när de har blivit äldre och om deras fru gått bort först, så har de inte vardagen under kontroll.

Vi kommer också in på syskonen, som han pratar om med värme. Den tre år äldre brodern författaren och journalisten Mikael Nyberg och tvillingsystern Katarina, bildlärare som nu gått i pension.

– Jag hoppas hon får mer tid att måla nu, säger Robert Nyberg.

Tecknandet började tidigt. Syskonen och några kusiner hade en tidning kallad Härsan och tvärsans aktiebolag. Där de skrev och ritade serier.

– Den betydde jättemycket. Att publicera sig och få gensvar. Vi tvingade familjens vänner att köpa den. Först var den relativt opolitisk. När vi blev lite mer politiskt medvetna tyckte vi inte att den skulle heta aktiebolag längre, då hette den bara Ex. Vi stencilerade den. Sen blev det också mer politiska bilder för min del.

En annan viktig person i Robert Nybergs liv är Lena, hustrun, livskamraten och sedan 18 år tillbaka, också arbetskamraten.

– Från början arbetade hon med att digitalisera mina bilder, men sedan har det blivit att hon också deltar i idéarbetet. Så vi jobbar tillsammans.

Det måste vara kul att få hänga så mycket med sin partner.

– Ja, verkligen, det är en lyx att kunna jobba så. Jag är ju avsändaren, men jag är noga med att lyfta fram att hon har en viktig roll.

– På många sätt är Lena mycket mer bildmänniska än jag. Jag vet på riktigt inte hur saker ser ut. Jag fick googla hur de här elsparkcyklarna såg ut, säger han och pekar på en skiss på ritbordet, där en pensionär försöker ta sig fram bland alla elsparkcyklar på trottoaren. ”Tacka vet jag mördarsniglar”, säger pensionären. Bilden är till tidningen Fastighetsfolket, vars läsare är välbekanta med problemet elsparkcyklar.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Hur går det till när du gör en bild?

– Jag scannar av olika flöden och Facebook-bubblor. Jag har skribenter som jag litar på och följer. Vilgot (som går i Aftonbladet, reds. anm) ska vara relativt dagsaktuell. Sen är det bara att börja rita. Så fort man börjar händer så mycket. Det blir ett samspel mellan hur personerna på skisserna råkar se ut och vad man sedan kommer på för repliker.

– I en dialogscen kanske man vet från början hur svaret ska vara, själva punchlinen. Då får man arbeta fram hur frågan ska ställas för att man ska uppnå det där glappet som läsaren ska fylla i, mellan fråga och svar.

– Hjärnan tycker om att bli lurad. Du ska bli glatt överraskad i sista rutan. Det behöver inte vara en maximal vändning, det är bara att prova sig fram.

– Mitt hantverkskunnande handlar ju om att höra när något funkar.

När blir det bra satir? När vet du att det funkar?

– Tricket är att läsaren ska fylla i något själv. Du vill känna att du förlöser skämtet. Lyckas du med det så funkar det och det är styrkan i den här genren, att det klickar till i läsaren

Han tar upp en bild som ingår i den samlingsbok ”Som ett brev på posten” som just släppts på Kartago förlag. ”Vår myndighet ska ha fullt fokus på det som är vår kärnverksamhet”, säger en man från ett podium. ”Omorganisering?” svarar en person i publiken.

– Den här flög på nätet. Det är så många som relaterar.

Bilden är ritad till tidningen Publikt, som är facktidningen för anställda på myndigheter och statliga bolag.

– Redaktionen vet vad som funkar bland deras läsare. Jag skickar en skiss, som jag får respons på. Det är också en fördel med att jobba med bild. Du kan inte belasta en massa människor med att kolla på en text du håller på med, men ingen tycker att det är jobbigt att kolla på en skiss till en skämtteckning. Och det är ingen som inte törs säga vad de tycker. Det är en folklig och direkt konstart. Om man inte tycker att det är kul så kan man säga det.

Jag kan snubbla över en 20 år gammal teckning av dig och den känns fortfarande relevant? Hur lyckas du med det? Eller säger det egentligen mest om samtiden?

– Ja, det är ju egentligen svaret. Kommunalbilderna är nästan paradexemplet. Vi började rita på dem 1993. En av teckningarna ställer frågan ”Vad tror du vi får ut av valfrihetsrevolutionen?” ”Liggsår” svarar pensionären i bild.

– Den blev ju aktuell igen när Caremaskandalen kom. Då är det ingen som tänker på att det är en gammal bild. Någon kanske reagerar på att det är en tjock-tv i bilden. Annars är det rätt så få tidsmarkörer i bilderna. Men samhället är ju sig ganska likt, bara att det har dragits isär ännu mer, eftersom hela privatiseringsvågen brakade loss från 90-talet och framåt. Det är den ena anledningen till att de fortfarande funkar.

– Den andra anledningen är att mina bilder oftast inte är ritade på person. Satirteckningar på politiker åldras de ju på ett annat sätt. Jag säger absolut inte att det är sämre att göra så. Är du en skicklig tecknare så kan du också tillföra något. EWK är ju ett jättebra exempel. Inte bara att han var skicklig på att hitta den utseendemässiga karaktären, han tillförde också något ytterligare som gör att man också får EWK:s analys av den här politikern. Då är det ju lika mycket värt som en analyserande text.

Varför ritar du så sällan på person?

– Det snygga svaret är väl att jag är mer intresserad av strukturer än personer, säger han och skrattar till.

– Det är så klart en del i det, men jag är heller inte bra på att rita karikatyrer, det blir inte porträttlikt. Jag har inte den blicken alls. Sedan är det en lycklig bieffekt att de blir mer slitstarka och tidlösa utan personfokus. I Vilgot finns en politiker med hästsvans, det är inte porträttlikt, men det är en korsning mellan Reinfeldt och Borg.

Hur känns det att nästan 30 år gamla bilder fortfarande är aktuella?

– Det är tråkigt. Jag kan ha en ung publik, som inte ens var födda när bilderna ritades, som skrattar åt dem. Det hade varit så otroligt skönt om de av goda skäl inte fattade vad bilderna handlade om. Jag ryser när jag tänker på vad häftigt det skulle vara att åka runt och visa upp de här bilderna och berätta att det här kämpade vi mot. Tänk om vi hade kunnat säga det 30 år senare. Det här skrattade vi åt. Så har de i själva verket gått ifrån att vara absurda och lite skruvade bilder, till att vara verklighet.

– Liggsår var ju då en absurd bild. Det fanns naturligtvis liggsår då också, men det var ett fräckt och roligt skämt. Jag hade nog inte gjort den på det sättet när Carema-skandalen hände, då visste ju alla. Hur kul kan man vara om något som alla vet?

– Flera av bilderna har ju tyvärr överträffats. Och det är en stor sorg faktiskt.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från nyhetsmagasinet ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 63 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom nyhetsmagasinet ETC till din mejl varje fredag. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Robert Nyberg

Ålder: 63

Bor: Farsta

Gör: Satirtecknare. Kommenterar samtidens allvar på skämt.

Aktuell: Med boken ”Som ett brev på posten” där teckningar från de senaste sex åren har samlats.

Tidigare böcker i urval: ”Lädervargen” (1990), ”Man är väl flexibel” (2001), ”Guldfeber” (2013). Har även rönt stor uppmärksamhet i samband med Kommunals affisch- och vykortskampanj 1993. Ett samarbete som har fortsatt.

Utmärkelser: Mottog EWK-priset 2011.