– Vi har fått rekordmånga mejl och samtal från människor som vill hjälpa till och just nu letar vi lokal för att kunna hålla ett extramöte i veckan. Vi har aldrig tidigare varit i närheten av det här intresset, säger Linda Kilter.

Linda Kilter tror att bilden på treårige Alan drunknad på en strand i Turkiet har spelat stor roll.

– Det är ensamkommande flyktingbarn som människor vill öppna sina hem för. Det är fantastiskt, behoven är stora och ökar hela tiden, säger hon.

Samtidigt vill hon betona att de ensamkommande barnen i de flesta fall är i tonåren.

– Det är inga små två-tre-åringar som kommer ensamma, utan majoriteten är unga nästan vuxna som tagit sig genom halva världen och många gånger uppnått stor självständighet, säger hon.

Många sätt att hjälpa

Alla som hör av sig kommer inte att få möjlighet att bli familjehem. För att bli godkänd krävs att den sökande uppfyller en rad kriterier. Till att börja med görs en lämplighetsbedömning grundad på uppgifter från Försäkringskassan, Kronofogden och brottsregistret.

– Man måste ha hälsa och ekonomi för uppgiften. Man ska ha också ha tid och känslomässig möjlighet att kunna erbjuda en trygg miljö för barnet och inte vara mitt uppe i karriären eller en stor ombyggnad av huset. Barnet måste också ha tillgång till ett eget rum, säger Linda Kilter.

Efter kommunens lämplighetsprövning gör stadsdelarna en fördjupad utredning och försöker hitta ett barn som passar till familjen, som inte behöver vara en familj – även ensamstående kan bli familjehem – eller fosterhem som det kallades tidigare. Linda Kilter bedömer att alla som uppfyller kriterierna kommer att få möjlighet att ta emot ett ensamkommande flyktingbarn. För de som inte godkänns finns andra möjligheter.

– Man kan till exempel bli god man, kontaktperson eller arbeta som volontär, säger Linda Kilter.