– 2006 begick jag min första politiska gärning och i det valet förespråkade jag Sverigedemokraternas politik, berättar Kim Pettersson, som då ville röra om i grytan och visa ”de jäklarna uppe i Stockholm”.
Under uppväxten i Hyltebruk i Småland hade Kim Peterson hört många skrönor om invandrare. De beskylldes för allt ifrån cykelstölder till bidragsfusk. När han var liten och en flyktingfamilj skulle flytta in i området sa hans föräldrar åt honom att han inte skulle leka med invandrarbarnen eftersom de var “farliga”.
– Så småningom träffade jag de här barnen som mina föräldrar inte ville att jag skulle leka med. Då tänkte jag och mina kompisar att vi ska slåss med dem. Jag gillade kampsportsfilmer när jag var liten och tyckte det var häftigt. Efter att vi hade bråkat med dem gick vi in till min kompis pappa som gav mig en klapp på axeln: ”Det är bra, visa dem vem som bestämmer”.
När han i vuxen ålder ser tillbaka på uppväxten har han insett att han påverkades väldigt mycket av jakten på bekräftelse och att passa in.
– Först fick jag bekräftelse från mina föräldrar som tyckte att jag skulle passa mig för invandrarbarnen. Sedan av min kompis pappa som jag såg upp till och tyckte att jag gjorde någonting bra när jag bråkade med dem. Det fördes in i min politiska omedvetenhet.
Hans åsikter om invandrare stärktes med tiden också av att han var inne mycket på Flashback, där många andra som tyckte som han. När bekanta försökte argumentera emot honom rann det bara av honom.
– Jag tyckte att de var idioter och att jag visste mycket mer än vad de visste. När jag blev kallad rasist så tyckte jag att tja, är det bara det argumentet du har så är det inte värt att lyssna.
Blev ifrågasatt av sambon och gick med i facket
Efter valet 2006, då Sverigedemokraterna misslyckades med att komma in i riksdagen, tappade han till viss del det politiska intresset. Hans världsbild, där allt var invandrarnas fel, fick han dock fortfarande bekräftad av de nyheter han läste på Flashback.
Den stora vändningen kom först inför nästa val, 2010. Då träffade han en tjej som han flyttade ihop med. Och hon började ifrågasätta hans åsikter på allvar. Bland annat om varför han inte var med i facket.
– I och med att vi blev sambos väldigt fort så kunde jag inte riktigt vända ryggen mot henne när hon argumenterade mot mig, som jag hade gjort mot andra.
När de diskuterade invandring sökte han återigen motargument på Flashback, där andra tyckte som han. Men också det ifrågasatte sambon.
– Men vad tycker DU då Kim? Använd inte telefonen. Gå till biblioteket och låna en bok.
En plågsam process av självrannsakan påbörjades så småningom för Kim, som kände sig fruktansvärt nedslagen.
– När jag började inse att jag egentligen inte visste något om någonting, så blev det som ett stort svart hål under mig och jag kände mig tom inuti.
Hans sambo brann för teater och efter långa diskussioner bestämde Kim sig för att rösta för ett parti som tog tog ställning för kultur.
– Moderaterna och Alliansen i Halmstad ville skära ner i kraftigt i kulturbudgeten, så vi anordnade en protest och sen så gick vi och röstade på Socialdemokraterna i alla tre valen. Då hade jag också gått med i IF Metall.
Det var också på en facklig introduktionskurs, efter att Kim varit med och startat den första fackklubben någonsin på den arbetsplats han då jobbade på, som han mer och mer började förstå hur samhället hänger ihop. Kursen gick igenom arbetarrörelsens historia från starten på 1850-talet och industrialiseringen, via rösträtten för kvinnor och Ådalen 31, till Saltsjöbadsavtalet och grunden för den svenska modellen.
– Jag insåg att jag hade varit beredd att kasta bort över 100 års kamp för ingenting, för att jag ville röra om i grytan. Jag blev riktigt ledsen och besviken på mig själv. Och så tänker man nu i efterhand: Hur många fick jag att gå och rösta på SD då, 2006? Vilka har jag betett mig illa mot och varför gjorde jag det? Jag hade ju ingen kunskap om deras liv alls, utan bara förutfattade meningar.
Hur fick du stöd då, det måste varit jobbigt?
– Just där och då kändes det hopplöst, kunde jag någonting alls egentligen? Men IF Metall var en räddning för mig när jag började engagera mig. Jag fick stöd och bollplank för mina frågor och funderingar. Det är viktigt att man kan be om ursäkt och våga ändra åsikt när man får ny information och fakta.
Ibland känns det hopplöst att försöka prata med personer som har trillat in på Sverigedemokraterna och få dem att ändra sig. Har du, som ju faktiskt ändrade dig, några tips till hur man kan ta diskussionen med personer som befinner sig nu där du befann dig 2006?
– Förlora inte hoppet. Det går att förändra människor, om man så bara sår ett litet frö av förändring hos någon. Och investera i dig själv med kunskap så att du känner dig tryggare och starkare i dig själv. Det blir mycket lättare att argumentera för sin sak om man känner en stark trygghet för den. Jag är inte den enda som har ändrat mig utan det finns jättemånga. Jag har träffat andra som har gjort en tvärvändning från ren nazism till ideellt arbete med att hjälpa flyktingar. Det finns en styrka i att veta att vi inte är ensamma. Majoriteten av Sveriges befolkning röstar inte på Sverigedemokraterna. Det ska vi bära med oss.
