Sedan 1960-talet har partipolitiken tagit allt större plats i kommunerna. Innan dess var det vanligare att försöka hitta så breda samarbeten som möjligt och politikerna var inte lika tydliga representanter för en viss partipolitisk inriktning.
– Det har skett en tydlig partipolitisering av kommunpolitiken, med en formaliserad majoritet och opposition. Det kan man se i nästan vilken kommun som helst, man har det språket om vilka som styr och inte styr, säger Louise Skoog, forskare vid förvaltningshögskolan på Göteborgs universitet.
Kommunerna skiljer sig från regering och riksdag, bland annat eftersom lokalpolitikerna enligt kommunallagen ska styra i samförstånd. Inom statsvetenskapen kallar man ofta det som finns i kommunerna för en sorts ”kvasiparlamentarism”, förklarar Louise Skoog:
– Enligt lagen har vi inte parlamentarism i kommunerna. Samtidigt har man anammat parlamentariska principer, utan att själva systemet har följt med – i kommunstyrelserna sitter både en majoritet och en opposition som ska komma fram till gemensamma beslut.
I kommunerna finns därför mer erfarenhet av att arbeta över block- och partigränser jämfört med på riksnivå.
– Man samarbetar inte nödvändigtvis över ideologiska gränser, men det finns en vana av att komma förbi knutarna som man fastnar i på riksplanet, säger Louise Skoog.
Samtidigt är det på kommunnivå som blockpolitiken verkar vara mest framträdande just nu.
– Relativt sett är ju blockpolitiken något ganska nytt. På riksplan kan vi se att, om den inte är på väg bort, så verkar den tunnas ut lite i alla fall. Men på kommunal nivå verkar den leva kvar ett tag, man har inte släppt den i de samarbeten som finns nu i Göteborg.