– Och i dag finns det en Icabutik, inget mer. Det är som natt och dag, säger journalisten och författaren Po Tidholm, som är på besök i Stockholm.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Mycket har hänt sedan Po Tidholms uppväxt på ett småjordbruk utanför Arbrå i 70- och 80-talets Hälsingland, liksom för Sverige i stort. När han var 18 år lämnade han södra Norrland för en journalistkarriär i Stockholm, för att runt ett decennium senare flytta norröver igen och bosätta sig på Trönö. Under de 17 år som gått sedan dess har Po Tidholm varit med och räddat ortens byskola två gånger.
Parallellt med det har den redan pågående avbefolkningen av Sveriges landsbygd fortsatt. Industrier har lagts ner, stora förändringar har skett inom den offentliga sektorn liksom regionalpolitiken och det är inte glesbygden som prioriteras när marknadskrafterna kliver fram.
Po Tidholm har beskrivit landsbygdens utveckling i böcker som ”Norrland”, Norrlandspodden och tv-produktionen ”Resten av landet”. Nu återkommer han återigen till ämnet.
I slutet av oktober släpps radioreportaget ”Järnburen” och boken ”Läget i landet – 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror” nådde nyligen butikerna. Syftet är att föra fram landsbygdsfrågan till nästa års valrörelse.
– Jag vill gärna se att politikerna, oavsett färg, engagerar sig i den här frågan. Jag tycker att det skulle vara jättebra om även Liberalerna, KD och Moderaterna gick ut och sa något, vad som helst, för nu gör de ingenting, säger han.
I boken får ett av partierna sig en extra känga: ”Centerpartiet är själva lackmuspapperet, partiet som förkroppsligar hela landsbygdsfrågans problematik”.
– Centerpartiet är väldigt kluvet, för Centerpartiet är det mest marknadsliberala partiet av alla partier i riksdagen egentligen, samtidigt som man ska slå fast om landsbygden.
Men det är inte på glesbygden som lönsamheten finns för marknadskrafterna, konstaterar han. Exempelvis har merparten av de privata apoteken öppnat inom 500 meter ifrån ett redan befintligt.
Enligt Po Tidholm prioriterar även kommunerna de förtätade områdena när ekonomin försämras. Detta då det bland annat är där som investeringarna finns.
– De måste upprätthålla värdet på sina kommunala bostadsbestånd.
Hofors är ”vänligast i Sverige” och ”livskvalitet ingår” i Östersund. Ett land av klatschiga kommunslogans. ”Det blir väldigt svårt för en kommun som agerar som en aktör på en marknad att problematisera sin egen negativa utveckling”, skriver Po Tidholm. I ”Läget i landet” tecknar han en bild där kommunalråd till hälften är pr-personer.
– Det är relaterat till att staten under de senaste 20 åren inte har drivit någon nationell regional politik.
– Många kommuner skulle tjäna på att gå ihop med sina grannkommuner och kräva sin rätt snarare än att konkurrera med varandra om några smulor.
Regionpolitiken tas även upp i ljudreportaget ”Järnburen”. Den handlar om ”städer där den viktigaste faktorn är börspriset på en råvara”.
Po Tidholm har rest mellan gruvsamhällen i USA och Sverige, där beroendet av mineralerna nästan inget ger. Han ville veta varför kommunerna gör allt för att få dit fler prospekteringar trots att merparten av intäkterna försvinner från lokalsamhällena.
– Det är den stora gåtan, det är som en slags kvardröjande övertygelse som lever kvar, säger han.
”Järnburen” tar avstamp i det officiella spadtaget för järnmalmsgruvan i Pajala 2010 – den historiska händelse som slutade med att Northland Resources gick i konkurs.
Enligt Po Tidholm var nederlaget enkelt att förutse. Det var bara en tidsfråga innan lycksökarna skulle dyka upp när borgarna gjorde om svensk minerallag till världens liberalaste på 90-talet.
Sedan steg priset på järnmalm i och med en ökad efterfrågan från Kina, för att sjunka igen när utbudet hann ikapp runt 2012. Pajala befann sig i en boom som redan börjat tyna bort.
Hur ser du på att man kanske är på gång igen i Pajala?
– Jag tycker att man ska akta sig väldigt noga. Jag är väldigt skeptisk.
– Men vad ska en stackars kommun göra? Vi har ingen nationell regionalpolitik, man får ingen hjälp. Jag menar, Pajala ska leverera sin egen tillväxt.
Vad ska orter, som till exempel Malmberget – som är beroende av gruvnäringen, göra istället?
– Jag har inget svar på det. Visst, turistindustrin i Norrbotten går framåt och det är positivt, men det handlar om relativt få arbetstillfällen i förhållande till dem som funnits inom vattenkraft, skog och malm.
Po Tidholm menar att det som är en investering i Stockholm ses som ett bidrag eller kostnad i Norrland. Om något är bra för huvudstaden är det gott så, men en regional satsning på en norrländsk ort ska helst gynna hela landet.
Po Tidholm menar att det bland annat beror på att det skett en förflyttning, där exempelvis malmens värde uppstår på huvudkontor och i styrelserum istället för i gruvsamhällena.
– Jag möter den typen av argument ofta. ”Varför ska lokalsamhället få något av det här? Om det inte varit för det här urbana kapitalet som kommer in och den strategiska kompetens som finns hos vd och styrelse så hade aldrig den här resursen extraherats och blivit värd någonting”. Så betraktade man det inte förut, och det har i sin tur förändrat möjligheten för vilken politik man kan driva.
Po Tidholm ser delvis svaret på landsbygdens överlevnad i en skattereform, där man bland annat inför skatt på produktion och en lokal företagsbeskattning. Han berättar vidare att gruvskatten är högre och mer omfattande i USA.
– Lokalsamhällena tjänar faktiskt mer på råvaruindustrin i USA än vad de gör i Sverige.
I ”Läget i landet” lägger Po Tidholm till och med fram ett landsbygdspopulistiskt program – var han politiker skulle han bland annat turnera landet runt och peka på de lokala rikedomar som glesbygdsorterna själva inte får ta del av. Men populism är inget som Po Tidholm egentligen förespråkar. Snarare är den något som oroar honom.
– Jag har tänkt att det som har hänt i USA även kommer att hända här. De ligger före strukturellt och ekonomiskt.
För fem år sedan publicerade Östersunds-Posten en krönika av Po Tidholm som fortfarande delas i sociala medier. I den konstaterade han det självklara:
”Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer,”
”Det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren.”
Men Po Tidholm är också övertygad om att Trump och SD:s framgångar på landsbygden inte beror på att människorna som bor där är mer trångsynta än befolkningen i övrigt. Snarare har en positiv utveckling skett.
– De flesta vet att det är ett stigma att vara en puckat homofob. När jag växte upp var det påbjudet, en norm. Var man inte en puckad homofob så var man en bög som förtjänade stryk.
Istället menar han att populisternas grepp om glesbygden kan förklaras med att invånarna där generellt befinner sig längre ner på Maslows behovstrappa än den urbana befolkningen.
Det är svårt att tala om mångfald och valfrihet när grundläggande behov – som om bygden man bor i överhuvudtaget kommer fortsätta att existera – inte är uppfyllda.
Vad har vi att vänta oss om landsbygdsfrågan inte tas på större allvar?
– Jag tycker att människor i grunden har rätt i sin känsla av utsatthet. Problemet är när de börjar sätta sin egen utsatthet i relation till andras. Det är där rasismen föds till exempel. Det är att leka med elden, så därför måste politiker och medier tala med människor och finnas bland människor, och faktiskt också fånga upp vad som är viktigt innan folk hinner projicera det på fel saker eller det sveper in en populist som ger enklare förklaringar.
SD har ökat i Norrland. Hur hänger det ihop med att många orter också är beroende av invandring för sin överlevnad?
– Min bild när jag reste runt under 2015–2016, när en massa landsbygdskommuner tog emot en massa flyktingar – särskilt i norra Sverige, var att Sverigedemokraterna också tyckte att det var bra. Man såg att det skapade mer arbetstillfällen, mer handel ... Ja, jag skulle säga att de flesta tyckte att det var okej.
Nu har många av de nyanlända flyktingarna flyttat.
– Ja, de försvann ju sedan. Det belyser också själva problemet. De borgerliga, Centerpartiet till exempel, vill sänka trösklarna och skapa arbeten som kräver lägre kompetens och där man får lägre lön. Men de flesta invandrare vill ha precis samma saker som svenskarna vill ha och de lämnar mindre orter av exakt samma skäl. Det vill säga att det finns ett för litet utbud av utbildningar och arbetstillfällen, för lite valmöjligheter som konsument. Det är svårt att skapa sig en intressant framtid.
Po Tidholm avbryter sig plötsligt för att blicka över Stockholmskaféet där vi sitter.
– Det här är helt otroligt. Jag har suttit och tittat på den tjejen som sitter i fönstret jättelänge och försökt placera henne. Och nu slår det mig att det är en tjej från Syrien som jag intervjuade i tv-serien (”Resten av landet”, reds. anm.) och som då bodde på ett flyktingboende i Haparanda.
Hon som sitter där och tecknar?
– Ja, och nu när vi pratar om det slog det mig att det är hon. Jag måste gå fram och hälsa.
”Hi! I interviewed you in Haparanda!.”
Efter en stund kommer Po Tidholm tillbaka till bordet. Den unga konststudenten Viola från Syrien, som pratade sig varm om norrsken och den norrbottniska vintern sist de sågs, har lämnat Haparanda.
– Det är så sorgligt och typiskt att vi sitter på det här Cofé som är så jävla Söderhipster och urbant som det bara kan bli, och så klart att hon sitter här och jobbar på en storyboard för en film. Det är jättefint för henne, hon har fått uppehållstillstånd, får leva ett fritt modernt liv och allt det – men hon kan inte göra det i Haparanda. Och hon tyckte ändå om Haparanda.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
