Läs också: ”Som en blöt filt över hela branschen” och Sämre, dyrare, sjukare – så  påverkar visstider samhället

Undersköterskan Katarina är en av många som drabbats av staplade visstidsanställningar. I åtta år hölls hon ömsom på vikariat och ömsom på timjobb i sin anställning på ett boende för unga kvinnliga missbrukare. 

– Jag tror att jag var omtyckt och att jag faktiskt gjorde skillnad för dem som bodde där. I början tyckte jag mest att de boende blev förvarade. Min inställning är att det är för deras skull vi jobbar, så jag ville göra det bättre. 

Katarina upptäckte att ett hobbyrum var stängt och oanvänt på boendet. Ingen hade energin att dra igång någon kreativ verksamhet där. Om de boende fick Katarina höra att ”de vill ändå inte”. 

Men efter ett samtal med kollegorna och chefen fick hon tillåtelse att köpa in material och försöka få igång verksamhet i rummet. 

– Till en början satte jag mig och pysslade själv. Men sedan började fler och fler komma dit. De ville sy, sticka, måla eller göra något annat kreativt. Till slut delade vi upp oss i flera grupper som jag ledde. 

– Många blev glada när jag kom. Då visste de att det fanns ett alternativ till att sitta och titta på tv den dagen.  

Cheferna gav aldrig några signaler om att de var annat än nöjda med det hon gjorde. Hon fick intrycket att en fast anställning var möjlig runt hörnet, bara hon fortsatte att jobba.

Ibland var hon där på visstidsvikariat på heltid, andra perioder hyrdes hon in som timanställd. Vissa månader hade hon fast lön, andra visste hon inte alls vad hon skulle tjäna. I skarven mellan en vikariat och timanställning försenades lönen i en månad, något hon första gången inte fick information om. 

Och en fråga fick Katarina aldrig svar på, även om hon ställde den många gånger: När kan mitt jobb bli en fast anställning? 

– De sa ”det är lugnt” eller ”det löser sig”. De slingrade sig alltid runt svaren. Ingen berättade att det skulle vara slut på anställningen när jag var på väg att bli lasad. Det tycker jag är värst. Hade jag vetat det hade jag sökt mig till en annan arbetsplats mycket tidigare. 

När cheferna beslöt att Katarina skulle fortsätta att gå på vikariat på samma sätt som tidigare hade de ett beslut att stödja sig på, nämligen att bara socionomutbildade skulle anställas i verksamheten. Att Katarina var undersköterska hade inte hade varit något problem 2004 när hon anställdes första gången. Sedan ändrades reglerna.

– Men ingen talade om det för mig. Det var först det sista halvåret, när jag började söka tjänster som de lyste ut, som jag förstod att det skulle bli ett hinder för mig. 

I oktober 2012 sa Katarinas chef att hon ”tyvärr” hade nått Las-gränsen både som timanställd och inom olika typer av vikariat. 

– Jaha, sa jag. Kan jag få en anställning då?

Det kunde hon inte ”just nu” sa chefen. Men att om hon ”bara jobbade lite mindre” en period så skulle hon kunna fortsätta som vikarie snart igen. Chefen försökte på så vis komma runt tidsgränsen för att kunna börja på ”ny kula” igen med visstider. 

– Men då valde jag att gå. Så ledsen och arg som jag var hade jag inte kunnat göra något bra jobb där ändå.

Då, i slutet av 2012, var Katarina 61 år. Det tog henne tid att hitta ett nytt jobb, den här gången som undersköterska i vården. Nästa år går hon i pension. Skönt, säger hon, eftersom hon märker att hennes nuvarade arbetsgivare, kommunen, också kör mycket med tidsbegränsade anställningar.

Men hon är fortfarande besviken.

– Jag förstår inte hur man kan få göra så här mot människor. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.