Den här vintern skulle hennes uppsättning av pjäsen ”Varsel” haft premiär. Men i sista stund fick premiären ställas in till följd av coronarestriktionerna. Pjäsen utspelar sig under lågkonjunkturen 2008, i en konkurshotad bilfabrik i Detroit, och handlar om några fabriksarbetare på väg att förlora jobbet. ”Varsel” är skriven för fyra skådespelare med afrikansk härkomst.
– Jag ville i uppsättningen integrera inte bara minnet av de nedlagda bilfabrikerna utan också av de slavar som befann sig på den plats där fabrikerna byggdes.
Med tanke på pjäsens titel och tema är det lätt att associera till dagens pandemi – hot om lågkonjunktur, permitteringar, människor som står utan jobb. Det här väcker en viktig existentiell fråga, menar Bushell-Mingo:
– Vilka är vi utan vårt jobb, utan vår karriär? När jag lämnar det här företaget eller den här fabriken, och stämplar in för sista gången, vad händer då med mig som människa, och hur påverkar det mitt liv?
Flydde fattigdom med fantasi
Josette Bushell-Mingo kommer själv från en fattig arbetarklassbakgrund. Där fanns ingen tradition av att jobba med kultur, även om hon såg kreativitet flöda i hemmet. Men vid sju års ålder fick hon via sin skola kontakt med konstnärliga miljöer. Det var lärare och konstnärer som hjälpte henne att komma vidare.
– Jag upptäckte tidigt i livet att jag drogs till att vara kreativ, för det befriade mig från en del av problemen som finns i fattig arbetarklass. Min fantasi fick fritt spelrum, jag träffade människor som var intresserade av min talang och min föreställningsförmåga. Jag blev mer och mer bekväm i det och när jag förstod hur stark kraft det konstnärliga arbetet har, kändes det ganska naturligt att bli konstnär.
Fantasin är oumbärlig, konstaterar hon.
– Som barn hjälpte mig min fantasi att komma ifrån en situation som inte var så lätt, vi hade ont om mat, hade inte råd att köpa kläder. Så fantasin var ett sätt att fly, men den har också hjälpt mig att föreställa mig vad jag faktiskt kan åstadkomma.
Att Josette Bushell-Mingo länge har stridit mot strukturell rasism är ingen hemlighet. Inte heller att hon har upplevt betydligt mer rasism här i Sverige än i Storbritannien.
– Storbritannien har en annan historia än Sverige – där finns en helt annan representation av människor med afrikanskt arv, där finns en kolonial och en imperialistisk historia. Vi har en slavhistoria. Allt det här har påverkat hur landet har utvecklats när det gäller att motarbeta strukturell rasism.
Hon menar att Storbritannien tydligare har gjort upp med sitt koloniala och rasistiska förflutna än Sverige.
– Här ser jag ett pågående förnekande av den svenska historien när det gäller de här frågorna. Det ingår till exempel inte i utbildningar att lära sig om slavhistoria. Hur kontrolleras den berättelsen och vem kontrollerar den?
Det här krokar i identitetspolitiken. Ofta kritiseras den för att glömma bort klassperspektivet, och att den tycks förbise att vi människor är mer än vår hudfärg eller vår sexuella läggning. Josette Bushell-Mingo menar att vi måste fortsätta vrida och vända på det intersektionella perspektivet.
– När vi tänker att, okej, nu har vi diskuterat det här med etnicitet, då är det dags att diskutera ålder eller kön. Vi behöver fortsätta ställa frågor och hela tiden vidga blicken på vilka vi är. Det är vårt jobb.
”Vi måste göra motstånd”
Josette Bushell-Mingo har bott i Sverige sedan 2002 och förstår svenska väl, men hon slår över till engelska när hon ska säga något som är viktigt, som ligger henne varmt om hjärtat. Som till exempel ämnet representation – vilkas berättelser som lyfts fram, vilka som berättar dem och vilka som avgör vems berättelser som ska få en röst. I linje med detta startade hon 2018 gruppen The National Black Theatre of Sweden, som vill sätta ljuset på de normer som råder inom svensk scenkonst.
– Det finns ett växande behov hos publiken av att ta del av afrikanska berättelser som framförs av afrikanska skådespelare.
Om det sker av misstag att svensk scenkonst inte speglar den mångfald som faktiskt finns i dagens samhälle, då är det okej, menar Bushell-Mingo.
– Men när det sker strukturellt – att vissa historier inte spelas och man fortfarande skyller det på att det saknas kvalitet hos dessa berättelser, och om viss publik inte känner sig välkommen till salongerna – då måste vi göra motstånd och säga: Nej, det här går inte. Du måste fråga dig själv vilka som tar dessa beslut och varför.
Hon upplever att den stora publiken idag efterfrågar nya sorters berättelser, att det finns ett sug efter mångfald, inte bara när det gäller afrosvenskar eller andra minoritetsgrupper, utan även från exempelvis hbtq-sfären.
– Vi måste möta publiken här. Det är genom våra berättelser som vi kan förstå vilka vi är. Det här kopplar lite till hur teatern hittade mig.
Det var när Josette Bushell-Mingo i sin ungdom fick se sig själv representerad på brittiska scener som hon förstod att hon också kunde stå på en scen, som svart skådespelare.
– Även om det var en fantasi jag hade blev jag förändrad av den, det är en av de största gåvorna som scenkonst kan ge oss. ”Konst är ett verktyg för förändring”, säger hon och citerar här Birgitta Englin, vd för Riksteatern under en period då hon själv var konstnärlig ledare för Tyst teater, som är Riksteaterns avdelning för teater på teckenspråk och som numer heter Riksteatern Crea.
– Allt konstnärligt som vi gör förändrar människor, vi kan inte alltid formulera på vilket sätt, men bra konst förändrar oss för evigt.
Utkräver ansvar
Som regissör har Bushell-Mingo satt upp en rad omtalade föreställningar, exempelvis den fysiskt präglade och koreografiska ”Bernardas hus” av Federico García Lorca, eller Lorraine Hansberrys pjäs ”En druva i solen”, som handlar om den afroamerikanska medborgarrättskampen. Det var banbrytande – året var 2015 och för första gången på en svensk scen bestod ensemblen av nästan enbart afrosvenska skådespelare.
The National Theatre of Sweden är långt ifrån ensamma i sitt arbete att lyfta fram svartas röster. Vid deras sida står till exempel Afrosvenskarnas riksorganisation och medlemsföreningen Tryck som Josette Bushell-Mingo själv var med och startade, och som består av i Sverige verksamma kulturarbetare ur den afroamerikanska diasporan. Hon ser också många svarta artister och konstnärer som har banat väg och påverkat. Att främja mångfald är ett ständigt pågående arbete, understryker hon.
– Nu krävs det att vi har mod att fortsätta föra den här dialogen, gå djupare med frågorna.
Följaktligen har Tryck engagerat sig i debatten om uppropet mot rasism på Sveriges radio i september 2020. I februari kom nyheten att många av de journalister som skrivit under uppropet har fått begränsningar i vilka ämnen de kan bevaka, eftersom det finns risk att lyssnarna upplever dem som partiska i sin rapportering, menar Sveriges radios ledning. Tryck är starkt kritiska till detta, de anser istället att det handlar om särbehandling och att journalister tystas. De skrev en debattartikel i Dagens ETC där de bad Sveriges radio definiera vad de menar att opartiskhet är, så att det inte blir godtyckliga beslut.
– Den här typen av beslut på SR är en farlig väg. Men svaret de fick på detta tydliggör att vi inte längre är beredda att acceptera den här typen av kortsiktiga beslut. Det handlar om att överlag fortsätta visa på rasistiskt grundade exkluderingar i vårt samhälle. Tryck är en stor del av det arbetet.
Josette Bushell-Mingo tror att uppropet i framtiden kan leda till att vi blir bättre på att utkräva ansvar när vi möter särbehandling. Hon är övertygad om att det kan förändra samhället.
– Tiderna förändras och vi tar ansvar för det.
Mod är ett begrepp som är viktigt för Josette Bushell-Mingo, en egenskap som hon själv också förknippas med. Men det betyder inte att hon inte är rädd.
– Jag blir modig när jag förmår se mig själv på distans, ur ett perspektiv där jag blir varse min afrikanska historia. Och jag tänker att om jag har modet att föra den här kampen, så blir det lättare för andra att följa efter och göra detsamma. Det handlar om att använda den position jag har på bästa sätt för att påverka.
När hon tänker på den kamp som exempelvis Black lives matter-rörelsen bedriver, framstår hennes egna insatser inte som så storslagna.
– Det finns de med afrikanskt ursprung som har gett upp så mycket för att jag idag ska kunna befinna mig där jag är.
Tre snabba frågor
Favoritdikt?
– ”Still I rise”, av Maya Angelou, där ett par rader på slutet lyder: ”Bringing the gifts that my ancestors gave/I am the dream and the hope of the slave.” Jag tolkar det som att oavsett hur tufft jag tycker att det är nu, så går det ändå åt rätt håll. Att du sitter här som vit och intervjuar mig som är svart, det är något som afrikanska slavar bara kunde ha drömt om. Jag bär på det sättet vidare på dessa människors hopp och drömmar. Historiskt sett är jag en del av den här pågående rörelsen framåt.
I ”Nina – a story about me and Nina Simone” vävde du ihop ditt eget liv med Nina Simones levnadsöde och musik. Vad betyder hon för dig?
– Hon finns fortfarande med mig. För mig representerar hon dem som använder sin konst för att göra skillnad och påverka. Även om jag absolut inte håller samma nivå som hon så har vi båda förmågan att se hur konst kan påverka andra människors liv, att jag kan använda min röst för att förändra människor. Hon lärde mig att vrede kan kontrolleras, riktas och fokuseras. Jag skapar konst av min vrede. Och konst kan politiskt sett bli farlig.
Vad betyder Black lives matter-rörelsen?
– Som svart har jag en självklar relation till den. Men jag blir arg när det framställs som att rörelsen startade nu i våras, kampen har pågått länge! Black lives matter har varit viktig när det gäller att lyfta fram svartas medborgerliga rättigheter. Rörelsen har lyckats både bevaka svartas rättigheter och samtidigt vara öppen för att välkomna även andra samhällsgrupper. Men i grunden handlar kampen om att vi inte kan tolerera våld mot svarta. Det är uppmuntrande att se att även de som inte har afrikanskt ursprung börjar ta det här till sig, de har börjat förstå.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
