Om min pågående otrohetsaffär

Ett mummel i bakgrunden av mitt medvetande. Långt bort någonting som vill tränga sig igenom, fram till mig. Mumlet utvecklas till ett högt surrande som stör mig något så vansinnigt mycket för att slutligen eskalera i ett ”Mamma! LYSSNAR du ens?!” Jag blinkar till. Va? Jag tittar upp från mobilskärmen och nästan bländas av verkligheten. ”Äh” säger ungen, och går. Maken tittar förebrående på mig från andra sidan rummet. Jag slänger lite nonchalant ifrån mig telefonen på bänken och ler prövande. Kämpar för att ge sken av att jag inte alls bryr mig om den där mobilen, varför skulle jag göra det? Samtidigt börjar den blinka, den inte bara talar om för mig att någon gjort ett nytt inlägg i den Facebook-diskussion jag var inblandad i innan livet kallade, den SKRIKER ut det till mig. Blinkandet är frenetiskt och jag anstränger mig så till den milda grad för att inte flytta blicken från min man till telefonen att jag får huvudvärk. 

Jag går och sätter mig i soffan, sticker min arm under min mans och lägger mitt huvud mot hans axel. Funderar på vad jag kan säga för att leda bort uppmärksamheten från min andra kärlek som ligger där på bänken och blinkar förföriskt. Till slut gör jag bara en tafatt rörelse med handen mot telefonen och säger ”Alltså... Det var bara… Det är en…” Min mans blick spetsar mig och jag mår illa. Jag måste bort. ”Jag går ut och tittar i förrådet” säger jag och i förbifarten nappar jag åt mig mobilen. Jag tror inte att han såg det. Och förresten får jag väl ha min egen mobil hur mycket jag vill.