När Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari i år ­kunde Olivia Andersson inte värja sig. Hon följde ­rapporteringen dygnet runt, såg diskussioner i Facebookgrupper och insåg snabbt att svenska myndigheter inte skulle räcka till för att ta emot de familjer som flydde. Snart satt hon med listor över ukrainska ­passagerare på färjor och listor på svenska familjer som ville ta emot dem som flydde. Hon började matcha ihop familjer ­utifrån möjligheter och behov och idag har hon hjälpt runt 2 000 ukrainska flyktingar att få boende hos privatpersoner. Ganska snart bestämde hon sig för att hon också själv ville öppna dörrarna till sitt eget hem. Hon pratade om det med sin son.

– De hade pratat om kriget på förskolan och jag sa att jag ville hjälpa. Han frågade om de skulle bo här. Det har varit nyttigt för honom. Nu har han två vuxna människor till i sitt liv som hämtar honom på förskolan och är ute och leker med honom. Dessutom har de lärt honom lite ryska, berättar Olivia Andersson.

”Lär oss mycket”

Varje dag har Olivia ­Andersson kontakt med över hundra ­personer. Det är utmattande, ­berättar hon. Kriget och dess konsekvenser, rädslan och ­sorgen hos dem som flytt och allting praktiskt med att lösa filtar, skor, ytterkläder och mat är slitsamt. Liksom att hitta ­boenden till alla och lösa det med bussar från Polen till ­Sverige. Samtidigt finner hon stöd hos andra som engagerar sig tillsammans med henne.

– Jag hade aldrig kommit så här långt utan andra ­engagerade.

Hon berättar också att ­hennes syn på världen och ­samhället har förändrats.

– Vi lever väldigt ­individualiserat idag, och vi lär oss mycket när vi släpper in ­andra människor. Jag har lärt mig att stanna upp och ­uppskatta allt det jag har, och att jag mår bra av att se utanför min egen bubbla, säger hon.

Majoriteten av de ­ukrainska medborgare som flytt till Sverige bor hos privatpersoner. Antingen hos anhöriga eller vänner sedan tidigare, eller genom hjälp från ­civilsamhället. Tidigare i veckan ­meddelade Migrationsverket att det akuta behovet av boende­platser ­minskar. Totalt har runt 31 000 personer från Ukraina sökt skydd i Sverige sedan ­invasionen inleddes, och 25 000 av dem har hittills beviljats tillfälligt skydd.

Föreningen We can help som Olivia Andersson är aktiv i är tänkt att fungera som ett ­nätverk för att stärka ­samarbetet mellan myndigheterna och med civilsamhället, men hon är besviken på de svenska ­myndigheterna. De gör enligt henne samma misstag idag som 2015. Mest av allt önskar hon att stat och kommuner kunde ta tillvara på det engagemang som finns i civilsamhället.

– Det finns så mycket goda krafter, civilsamhället har massor med resurser men inget mandat och som det ser ut nu kan myndigheterna inte ta del av det, säger hon.

– Det pågår ett krig, då måste de kunna anpassa sig. Som det är nu så är det vi privatpersoner som sörjer för de här familjerna.

Tryggt liv i Charkiv

I köket lagar Tetiana Kaluhina och hennes dotter Lara Kaluhina den traditionella ukrainska rödbetssoppan borsjtj. Det är den nya favoriträtten i hemmet, och Isaac rusar in när han hör vad det blir till middag. Tetiana Kaluhina förklarar att soppan inte blir riktigt som hemma. Kålen, till exempel, blir inte riktigt lika mjuk. 

Runt bordet kommunicerar de vuxna med hjälp av översättningsappar i sina telefoner, men det hindrar inte skratten och stämningen är varm och avslappnad.

Innan kriget levde Tetiana och Lara Kaluhina ett tryggt liv i Ukrainas näst största stad Charkiv. Tetiana arbetade som specialisttandsköterska och Lara studerade. Idag är familjen utspridd. Tetianas föräldrar, hennes bror och hennes äldsta son är kvar i Charkiv.

– Deras fruar och barn är också kvar, de vill inte lämna min bror eller min son. Min son har också en son, mitt barnbarn. Han är fem år, berättar Tetiana Kaluhina.

Kvällen innan kriget

Hon berättar om kvällen ­innan kriget kom. Hon kom hem från jobbet, gick en promenad, åt middag och såg en film. Det var en lugn och fridfull kväll, som vilken annan som helst. Hon hade påbörjat en renovering av lägenheten och gjorde planer för framtiden.

– Det känns lustigt nu, säger hon och skrattar till.

Men skrattet är kort, allvaret kommer ikapp.

– Sen ringde min kompis och sa att flygplatserna stängt. Hon trodde att Putin skulle ­attackera, men jag trodde inte på det. Ingen trodde på det. Jag skojade med min vän och sa att om det skulle bli en invasion så behövde jag få ordentligt med sömn, och så gick jag och la mig, säger hon och blir tyst en stund innan hon fortsätter.

– Sen vaknade jag av explosionerna 05.30.

Kaos – sen blev det värre

Det är torsdagsmorgonen den 24 februari som hon minns. En liten stund tidigare har Rysslands president Vladimir Putin hålla sitt tal där han meddelat att en ”militär operation” är inledd. Runt om i landet vaknar invånarna till flyglarm och kraftiga smällar. I Charkiv stiger en tjock rökpelare från stadens militärbas och bomberna både syns och hörs. Från närliggande Tjuhuiv kommer snart bilder på sprängda bostadshus.

– Ingen visste vad de skulle göra. Vissa sprang till affären för att handla mat, andra försökte fly till förorterna. Det var långa bilköer ut från staden. Jag sprang till mitt jobb. Jag vet inte varför. Allt var kaos. Sen blev det värre.

De kommande dagarna inleddes varje morgon med samtal mellan familj och vänner.

– Vi ringde varandra och frågade ”Lever du? Är ditt hus helt, har du mat?”.

Nu kan Tetiana inte hålla tillbaka tårarna längre. Hon visar bilder på Charkiv. En europeisk stad upplyst i natten, sen visar hon bilder efter att raketerna träffat staden.

– Det var en så vacker stad. Jag vill leva mitt liv där. Jag hade ett bra liv där och så många fina minnen från innan kriget. Nu finns ingenting kvar. Vi kanske aldrig kan återvända. Men jag försöker tänka att den ukrainska armén ska vinna. Jag kan inte tänka på något annat sätt nu.

Utrymme och stöd

Bomberna fortsätter att falla över Charkiv. På natten mot måndagen attackerades staden 60 gånger, enligt lokaltidningen Kharkiv today, och satellit­bilder visar en 13 kilometer lång militärkonvoj som rör sig mot staden. Mitt under intervjun får Lara ett meddelande från sina vänner som är kvar i staden. Hon visar en video på en sönderbombad skola, hennes skola.

– Det är min skola. Min skola är förstörd, säger hon.

Hon lyfter upp familjens hund Mimmi och går in i det sovrum som vanligtvis är femårige Isaacs, men som hon och hennes mamma nu delar på. Hon är orolig att någon av hennes vänner skadats. Efter en liten stund följer Olivia efter. Alla i hemmet stöttar varandra så mycket de kan. Det är en ­förutsättning när man öppnar sina dörrar för någon på flykt, säger Olivia Andersson.

– De är inte mina gäster, det här är min familj nu. Jag måste ge dem både utrymme och stöd, som i vilken familj som helst.