Delvis handlade det om ren rasism. Det ritades hakkors, hon fick sin skåpdörr i skolan insparkad och fick höra kommentarer som ”där kommer negern” och ”åk hem”.
– En annan del av det var fascinationen över att jag upplevdes som exotisk. Det kan vara en positiv nyfikenhet och det är naturligt att vi människor undrar kring varandra, men som barn var det jobbigt att behöva stå för det som ska vara annorlunda, säger hon.
Allt från att folk ville komma fram och röra vid Annas hår till frågor som varför hon pratade så bra svenska och ”men det är väl inte din riktiga mamma” är upplevelser som följt med och delvis format henne.
– Jag går inte runt i dag och är kränkt eller känner mig som ett offer, men som barn frågade jag mig varför jag inte bara kunde få vara utan att behöva försvara mitt berättigande, säger hon.
– Eftersom jag har med mig den västerländska kontexten så kommer insikten att det enbart handlade om hudfärg när jag behandlades annorlunda och blev placerad i ett utanförskap, fortsätter hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
För kort för att bli pilot
Att bli ifrågasatt fungerade i Anna Sarsten Jinnefält s fall som en sporre att prestera och bevisa för sig själv vad hon kunde klara av. Hårt idrottande i tonåren ledde till ett intresse för militärtjänstgöring. När hon läste material om mönstringen och militär karriär frågade hon sig ”varför skulle inte jag kunna göra det”? Hon sökte och kom in på F21, flygvapnet i Luleå.
– Det låter rätt ytligt, men jag var 19 år och det handlade framför allt om att jag gillade att träna och ville göra något som var fysiskt jobbigt. Jag blev aldrig pilot, för jag var fyra centimeter för kort, men jag funderade faktiskt på att bli yrkesofficer, berättar hon.
Även utan att ha sett filmen ”G.I. Jane” med Demi Moore och Viggo Mortensen är det lätt att fördomsfullt föreställa sig att en adopterad, ung kvinna skulle kunna få problem i det militära.
– Det hade verkligen funnits möjligheter för dem där att vara sviniga mot mig, men faktum är att jag där verkligen fick det jag ville, att vara med på samma villkor. Det var inte där jag blev ifrågasatt utan i samhället utanför. När jag klarat testerna var jag med, berättar hon.
– Även om jag i min chefsroll i dag inte vill leda som i det militära är jag inspirerad av ledar-stilen där. Tydligheten därifrån är något jag försöker ta med mig och att jag klarar att stå upp när det är jobbigt. Att ligga i fält kanske inte är exakt samma sak som budget-underskott, men jag har lärt mig att hantera svåra situationer, fortsätter hon.
Chefsjobb inom vården
Civilt ledde barndomens upplevelse av utanförskap till ett intresse för frågor om etnicitet och integration. En bidragande orsak till att hon utbildade sig till beteendevetare med just de ämnena som fördjupande inriktning.
– Det var en fyraårig aha-upplevelse. Även om jag inte accepterar beteendet att sätta någon utanför för att personen har en annan hudfärg så har jag fått en förståelse för varför det händer. Att det finns en historia och en kontext bakom beteendet, säger hon.
En samling erfarenheter som tillsammans med tidigare chefsjobb inom vården och i Munkedals kommun har lett fram till att hon är nytillträdd chef för Integrationscentrum i Göteborg.
Uppdraget är att arrangera kurser och utbildningar för flyktingar som fått uppehållstillstånd.
– Deltagarna här känner nog en lättnad över att de får stanna. Efter lättnaden följer en nyfikenhet och frågor om det nya samhället. Hur ska jag få bostad? Jobb?
Vad innebär integration för dig?
– Det är viktigt att det är just integration och inte assimilering, som vi gör med adopterade. Det här är människor som kommer hit med ett språk och en kultur. Det är viktigt att man får behålla sin identitet. Integration är inte 100 procent de nyanländas ansvar. Det är ett utbyte där lär sig hur det svenska samhället och vår demokrati fungerar samtidigt som samhället är öppet och kan utvecklas med nya intryck.
– Det är inte så enkelt som att du blir integrerad bara du får ett jobb, även om det är en viktig del att komma ut i arbetslivet. Samhället är komplicerat och att förstå vår byråkrati, hur du väljer läkare och telefonabonnemang, är byggstenar i integrationsprocessen.
”Bibehålla tron på framtiden”
Anna Sarsten Jinnefält ger i sin nya roll på Integrationscentrum intrycket av att ha fullbordat sin resa från barndomens utanförskap till att vara rätt person på rätt plats. Ett intryck som ytterligare förstärks när hon sammanfattar sina tankar om vad hon vill bidra med utöver de klart konkreta bitarna i jobbet.
– Inför vårt system med långa väntetider till sådant som bostad och sysselsättning kan man känna sig uppgiven efter att glädjen över uppehållstillståndet lagt sig. Det är viktigt att inte tappa gnistan. Jag vill att vi på Integrationscentrum ska ge inspiration och engagemang och få våra deltagare att bibehålla tron på framtiden.
