– De tyska judarna skiljde sig från nästan alla andra judiska befolkningar genom att de älskade sitt Tyskland mer än någonting annat och de ville få tillhöra det tyska. Och de var hela tiden på gränsen till integration och acceptans, tills nästa våg av antisemitism, säger Lena Einhorn.

Kärlek till nationen

I slutet av boken dyker Fritz Haber och Clara Immerwahr upp. De levde kring sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal. Han en ambitiös ung man som vill bli världens största vetenskapsman. Hon en kvinna som kämpar för att få studera i ett Tyskland som inte ens tillåter kvinnor att gå på gymnasiet.

Hon lyckas mot alla odds ta sig fram och bli den första kvinnan i Tyskland som doktorerar i kemi. Och båda bryter med sitt judiska ursprung och konverterar för att bli fullt ut accepterade.

Fritz Haber och Clara Immerwahr möts för första gången som tonåringar. Långt senare gifter de sig, efter att Fritz kämpat i flera år för att övertyga Clara, som vet att hon riskerar sin akademiska karriär om hon gifter sig. Och mycket riktigt, äktenskapet bryter ned henne och det hon uppnått.

Fritz karriär däremot går framåt och han får Nobelpriset för att han lyckas ta fram ett konstgödsel som blir räddningen för Europas och världens växande befolkning. Men det som senare bryter ned även honom är just hans stora kärlek till Tyskland och nationen. Han dras in i det tyska krigsmaskineriet som ska utmynna i det första världskriget. Han blir mannen bakom skyttegravarnas kemiska vapen och bakom Zyklon B som efter hans död skulle användas i de nazistiska förintelselägrens gaskammare.

Tiden en tredje huvudperson

”Geniet från Breslau” är en historia om ett äktenskap men också om tiden.

– Jag brukar säga att tiden är den tredje huvudpersonen. Tiden är oerhört lärorik och dramatisk. En rosenskimrande tid med stora upptäckter och framgångar. Och ändå är det upptakten till Första världskriget, den totala katastrofen.

Verkligheten är den största stimulansen för Lena Einhorn. Det är därför hennes romaner kretsar kring historiska personer.

– Människor har olika relation till det dokumentära, jag håller mig väldigt nära det dokumentära, men jag gestaltar utifrån det jag antingen vet eller har god anledning att anta har skett.

Bakom varje roman ligger alltså många timmars research. Biografier, brevväxlingar, intervjuer med människor som har personliga erfarenheter av de personer hon vill skildra.

– Jag måste lära känna dem, säger Lena Einhorn. Om jag inte känner dem blir det inte bra.

Romanen är sedan en väv av fakta och fiktion.

Kämpade i tio år

När Fritz Haber till sist övertygar Clara Immerwahr att gifta sig säger han, om varför han åtrår henne när andra män inte gör det, att andra män är idioter som inte bemödar sig att se.

– Det är fiktion. Men hans idoga försök att vinna henne, han kämpade i tio år, är autentiskt. Jag skulle säga att det är mina ord, men hans känslor, säger Lena Einhorn.

När Clara till sist har accepterat skriver hon i ett brev till sin vän, tillika kollega, Richard Abegg. ”Det har alltid varit min uppfattning att ett liv endast har varit värt att leva om man har tillvaratagit alla sina förmågor och upplevt allt det som tillvaron har att erbjuda.”

– Det är helt autentiskt, säger Lena Einhorn.

Vem som eventuellt kan bli föremål för ­hennes nästa roman vet hon inte.

– Det är inte så att jag går runt med en hel katalog av människor som jag vill berätta om. Plötsligt drabbas jag av en historia som måste ut, när den kommer vet jag aldrig.