Mötet.

2018-09-04 14:00
”Jag är en aktivist. Jag vill ge röst åt de andra aktivisterna som har kämpat och kämpar för att Sverige ska bli det bästa som Sverige kan bli”, säger debattören Nabila Abdul. Fattah  Bild: Haval Mulla Nazar
”Jag är en aktivist. Jag vill ge röst åt de andra aktivisterna som har kämpat och kämpar för att Sverige ska bli det bästa som Sverige kan bli”, säger debattören Nabila Abdul. Fattah
Puffetikett
Dagens ETC

Nabila Abdul Fattah: ”Det ska vara jobbigt att vara rasist i Sverige”

Debattören Nabila Abdul Fattah liknar sitt flyktingskap med en fantomsmärta.

En känsla lik den som uppstår när en kroppsdel amputeras.

Men hennes uppväxt i ett miljonprogramsområde har också präglats av hård, politisk kamp.

Efter valet släpper hon ljudboksserien ”All makt åt folket”. I den vill hon ge röst åt vanligt folk från orten och förmå folk att ta steget ut i aktivismen.

I juni 1984 stod Nabila Abdul Fattah tillsammans med pappan, mamman och lillasystern på Sundsvalls tågstation. De hade flytt från Libanon där pappan varit politiskt aktiv. I familjens resväska fanns några få och noggrant utvalda saker nedpackade. Där trängdes de mest nödvändiga kläderna, några foton, ett falskt tillstånd som visade att hennes pappa var handelsresenär, fast han egentligen var skräddare, och en docka.


Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  


Där på perrongen inleddes vad Nabila Abdul Fattah senare har kommit att kalla för en amputation.

– Amputationen är något som människor som flyr från ett annat land ibland känner av, mer ibland mindre. Det är som en kroppsdel som faktiskt fattas. En känsla som knappt går att sätta ord på, men som alltid finns där, som fantomsmärtor. Det var på perrongen, när vi skulle i väg till flyktingförläggning känslan började.

Flera år senare, när Nabila Abdul Fattah hade hunnit etablera sig som aktivist och debattör, besökte hon folkrörelsearkivet i Gävle. Inom arkivets väggar finns den svenska politiska aktivismen samlad.

– Det blev så tydligt. Där fanns flera meter av dokumentation av berättelser. Vi hade ingen­ting. Vi hade en resväska.

Hur uppfattade du Sverige när du kom hit?

– Jag var tre år då. Det var sommar. Jag fick alltså ingen chock av vintern som många har berättat om. Mina första minnen var från när vi flyttade till miljonprogramsområdet. I detta område i början av 80-talet var det inte så jätte­många invandrare. Det var ganska blandat. Mycket arbetarklassvenskar. Det fanns många ensamstående mammor, vi såg nästan inga pappor, bara alkisarna på torget, typ. Samtalen vi hade handlade mycket om detta: Var är alla svenska pappor? De fanns liksom inte i den här miljön, det var bara mammor. Den svenska familjen för oss var en mamma och hennes barn.

Hur föddes ditt politiska engagemang?

– Det föddes med mig. Det var ingen stor händelse som gjorde det, jag fick det med modersmjölken. När vi kom till Sverige från Libanon fortsatte min pappas engagemang. Vi fick hänga med på politiska möten och demonstrationer.

Det är val i helgen. Hur växte sig Sverige­demokraterna sig så här stora?

– Svårt att svara på. Det finns inte bara en sanning. Dels tror jag att de etablerade partierna har rört sig för mycket åt samma håll. De högerextrema har blivit alternativet. Det har bildats en gegga i mitten. Men dels också för att klimatet och retoriken har blivit mer accepterande inför hatet mot muslimer och invandrare. Det går att gå mycket längre nu utan att någon sätter ner foten. De har varit duktiga på att använda sig av yttrandefriheten och bygga argument kring den.

Hur skulle detta kunna ha förebyggts?

– De etablerade partierna skulle tydliggjort skillnaderna mellan varandra. Men också genom att visa att yttrandefriheten inte kan kidnappas så här. Men de har också varit rädda för att konfrontera rasister, tycker jag. Det är fel. Det ska vara jobbigt att vara rasist och det har det faktiskt inte varit i Sverige.

Vilka röster saknas i valdebatten?

– Alla röster saknas. Förutom de som kommer till tals. Alexandra Pascalidou skrev just en bok där hon intervjuar mammor i Sverige. Deras röster saknas verkligen! Sedan saknas också normala förortsbor, som går till jobbet varje dag, som pluggar. Alla oss. När det pratas om förorten pratas det ofta bara om extremerna. Självklart ska vi prata om dem också, men det är inte de som är normalläget i förorterna i dag. Vi har större problem. Vi har skolor med trötta lärare och elever som flyr ifrån dem, där har vi normalläget. Normalläget är också att vi inte har vård på samma villkor. Sådana saker.

Din ljudboksserie ”All makt åt folket” ska handla om förändring och aktivism. Hur föddes idén?

– Den föddes delvis på folkrörelsearkivet i Gävle. Men jag är också en nörd. Jag gillar att nörda ner mig på folks kamp. Jag har velat höra vad som drivit folk. Jag tror att bilden av Sverige är att vi är väldigt passiva, väldigt neutrala och till viss del är vi ju det. Men jag har också vuxit upp med en del som inte alls varit passiv och neutral, det är ju också en del av Sverige. Det har varit mycket aktivism och demonstrationer. Ockupationer. Den sidan har jag sett av Sverige. Visst, det saknas väldigt mycket, och visst vi har en lång väg kvar. Men allt vi lyckats nå fram till har byggts på människors kamp och det är viktigt att uppmärksamma. Jag är ingen historiker, jag är en aktivist. Jag vill ge röst åt de andra aktivisterna som har kämpat och kämpar för att Sverige ska bli det bästa som Sverige kan bli.

Många känner en nedstämdhet och en oro just nu på grund av samhällsutvecklingen. Var tycker du att vi kan börja engagera oss, vi som känner så?

– Det är med all rätt man känner så, jag känner också så. Där man kan börja är exakt där man står. Jag tror att många har tänkt på politiskt engagemang som något som måste börja någon annanstans. Men det är inte mitt önskemål. Gräv där du står. Ta samtalen på ditt jobb. Fixa in en nyanländ till din arbetsplats. Normalisera bilden av ett mångkulturellt samhälle, för att låta lite hippie. Det behöver inte handla om de extravaganta grejerna, jag tror att det är vardagsaktivismen som många svenskar har tappat i dag. Den kan föra Sverige framåt och få oss att överleva den totala hopplösheten och misären som vi så många känner av just nu.

Intervjun är gjord av Leopards förlagschef Moa Elf Karlén och sammanställd i text av Dagens ETC:s nyhetschef Anna-Maria Carnhede.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Nabila Abdul Fattah

Född 1981 i Beirut, Libanon

Uppväxt i Sundsvall, Göteborg och bor numera I Sätra i södra Stockholm med sin familj.

Är aktivist och debattör, har skrivit krönikor och ledare i Dagens ETC.

Har utbildat sig till socialpedagog.

I Alby var hon en av initiativtagarna till kampanjen: Alby är inte till salu. Hon har också medverkat i ”Brev till min dotter” på Bokförlaget Forum.

Efter valet kommer hennes ljudboksserie ”All makt åt folket” på Leopard förlag.