BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det var längesen ett politiskt reportage blev så hajpat på förhand. Inte sedan Daniel Suhonens Partiledaren som klev in i kylan från 2014 har det viskats så om en bok som Maggie Strömbergs Vi blev som dom andra. Miljöpartiets väg till makten. Det är den första journalistiska boken om de gröna och den första sammanhållna partihistoriken. En bok som i sexton kapitel porträtterar Per Gahrton, Peter Eriksson, Åsa Romson med flera. Den skulle egentligen ha kommit till valet men blev försenad. Sedan dess är vi många som har väntat med spänning.
– Det var bra att den kom först nu. Efter regeringsinträdet och hela svekdebatten. Det blev en bra avslutning på boken.
Jag träffar Maggie Strömberg i en hotellbar ett stenkast från Norra Bantorget. På samma gata ligger Fokus redaktion som hon är reporter på. Därifrån har hon bevakat Miljöpartiet i fyra år. Tillsammans med sin sambo Torbjörn Nilsson (som också jobbar på Fokus) anses hon vara en av landets skickligaste politiska reportrar. Nu ser hon trött ut av att springa mellan dagishämtningar och intervjuer.
Ideal och realpolitik
Vi börjar med att prata om bildandet av Miljöpartiet 1981. Det var på initiativ av Per Gahrton. Han var en avhoppad folkpartist som sneglat avundsjukt på 68-vänstern. En egensinnig politiker som tröttnat på den hårda blockpolitik som präglade 70-talet. Tillsammans med ett gäng kärnkraftsmotståndare och fältbiologer bildade han en aktionsgrupp för ett nytt parti.
– Miljön var bara en av många frågor vid partiets grundande. Minst lika viktig var frågan om vad makten gör med ett parti. MP bildades i opposition mot partipiskor och att andra partier svikit sakfrågorna för maktens skull.
Låter det bekant? Att svika sina viktiga frågor och anpassa sig till blockpolitiken? Titeln på Maggie Strömbergs bok är noggrant vald: idag har MP blivit ”som dom andra”, just genom att svika sina vallöften (flyktingpolitiken) och anpassa sig till blockpolitiken (decemberöverenskommelsen). Maggie Strömberg understryker dock att det inte är helt enkelt. Det har alltid funnits en spänning mellan ideal och realpolitik i MP. I boken talar hon om striden mellan ”fundisar” och ”realos”.
– Realos är de som velat styra upp organisationen inom partiet, som siktat på regeringsposter. Fundisarna är de som velat vara i opposition, som försvarat medborgarlön och EU-motståndet i partiet.
Maggie Strömberg funderar en stund. Sedan jämför hon med Socialdemokraterna.
– Alla vet att det finns en stor spännvidd mellan höger- och vänsterfalangen i sossarna. Men det är ingenting mot hur det är i MP.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Problem med identiteten
Skillnaden, menar Maggie Strömberg, är att bland sossarna vet alla ungefär vad grundideologin är. Inom MP är det mera oklart. MP är partiet som rymmer både friskolevänner som brinner för sänkta arbetsgivaravgifter och radikala tillväxtkritiker som vill ut ur EU. Detta, menar Maggie Strömberg, särskiljer dem från andra partier. Inte i betydelsen att det finns stora spänningar – det finns det i alla partier – utan att ideologin är så grumlig att man blir upptagen av den egna partiidentiteten: Vad innebär det egentligen att vara miljöpartist? Vad särskiljer oss från de andra? Fokuserandet på detta skapar en självupptagenhet, menar Maggie Strömberg.
– Inför förra valet gjorde man en dokusåpa där tittarna fick följa ett par miljöpartister i valrörelsen. Det var ett typiskt exempel på problemet med partiidentiteten. Man tenderar liksom att fastna i sig själva. Varför skulle väljarna bry sig om miljöpartisternas vardag? Varför talade man inte om sakpolitik istället?
Rymmer ytterligheter
Vi fortsätter att prata en stund om realos och fundisar. Maggie Strömberg berättar om Peter Eriksson och Mikaela Valtersson – två realos som stadigt styrt partiet mot ökad makt – och vi talar om den demokratiska partikulturens fram– och baksidor. Å ena sidan är MP ett parti som har högt i tak och mycket interndemokrati. Å andra sidan är partiet stökigt och anarkistiskt. Under kongressen 2013 till exempel kördes ledningen över i frågor om vinstförbud i välfärden och sänkt arbetstid. Strömberg berättar om hur Gustav Fridolin tittade in i kameran och sade ”This is what democracy looks like”. Det är en bild både av partiets svaghet och styrka.
Jag säger till Maggie Strömberg att det känns som en annan tid, trots att det bara var tre år sedan. I dag sitter MP i regeringen. Där har de tvingats strama åt flyktingmottagandet. Sagt ja till nya stridsflygplan och u-båtar. Och de har inte fått stopp på Förbifart Stockholm. Kanske är det så att MP:s tid är slut? Har realosarna slutligen besegrat fundisarna?
Under läsningen av Vi blev som dom andra kommer jag vid flera tillfällen att tänka på alla reportageböcker om socialdemokratins kris. Där finns det ofta en dramaturgi som ser ut så här: SAP byggde landet under 1900-talet. Man skapade folkhemmet och välfärdsstaten. Men under 2000-talet har man inte längre något projekt. I dag har man nått vägs ände. Jag säger att jag anar en liknande underliggande historia i hennes bok. Anser Maggie Strömberg att även MP:s projekt nått vägs ände? Att de är slut som parti? Hon skrattar till:
– Jag har inte tänkt på det så. Jag tror inte det. Men det som möjligen är slut är det alternativa partiprojektet. MP har inte blivit den där tredje kraften i svensk politik som man alltid velat vara. Det är ett annat parti som tagit den rollen.
