Samtalet.

2017-12-30 14:30
  • Bild: Johanna Hanno
  • Det finns en enorm längtan till att vi ska leva i en bättre värld, en fredlig värld, där vi inte någonsin mer skulle behöva läsa om någonting som ens liknar vad som hände Kim Wall. Bilder: Lasse Hauerwaas
    Det finns en enorm längtan till att vi ska leva i en bättre värld, en fredlig värld, där vi inte någonsin mer skulle behöva läsa om någonting som ens liknar vad som hände Kim Wall.

”Metoo är ingen dagslända”

ETC möter Performance- och installationskonstnären Snövit Hedstierna för ett samtal om kraften i att berätta.

Inget beskriver hösten 2017 bättre än orden ”me too”. Performance- och installationskonstnären Snövit Hedstierna har samlat ”metoo-berättelser”, människors dagliga upplevelser av att leva som kvinna eller könsöverskridande i de nordiska länderna, under fyra års tid och när #metoo-vågen svepte över Sverige och världen var hon inte förvånad. I samband med att #metoo briserade bestämde hon sig också för att dela med sig av delar av sina egna erfarenheter.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


I en text i tidningen Konstnären beskriver hon ett dygn på en internationell konstmässa. Det börjar redan vid frukostminglet. En gallerist kommer fram och berömmer hennes vackra ögon och lägger till: ”Jag skulle älska att se dig gå ner på knä och suga av mig och få se in i dem.”

Det är den första av tolv tillfällen av sexuella trakasserier, bara under mässans första dygn. På männens visitkort samlar Snövit Hedstierna deras angrepp, för att på något sätt kunna hantera det.

– Jag blev chockad och fick behov för att prata. Jag kände hur människor omkring mig, speciellt män, tyckte att jag var tjatig som hela tiden tog upp allt som hänt. Då kände jag att jag måste skriva ner allt för att hitta ett språk och att hålla isär vem som sagt vad. Det var ingen utstuderad eftertanke, utan mer en akut handling för att stå ut med situationen, berättar Snövit Hedstierna för ETC.

Numera stålsätter hon sig inför de internationella konstmässorna.

– Jag fortsätter ju att vara på mässorna, jag älskar konstsammanhanget. Det är jättekul att se andras verk och att få presentera sin egen konst men den här delen ser jag givetvis inte fram emot. När jag går på mässorna så räknar jag med att det här kommer förekomma och jag förbereder mig genom att planera in att gå ensam så lite som möjligt.

Snövit Hedstierna är också en av de 1 625 konstnärer som skrev under konstvärldens #metoo-upprop, #konstnärligfrihet.

– Att säga nej till sex straffar en extremt. Det har kostat mig kontrakt som kanske skulle pågått över tre-fyra år. Kontrakt där någon finansierar ens material, finansierar ens månadslön och ställer ut ens konst och säljer för en. Men det kan också hjälpa en att särskilja personer och på flera sätt har det gynnat mig att bli tydlig med mina gränser för att på så sätt skapa bättre och mer respektfulla samarbeten som också blir långvarigt hållbara. Det vill jag påpeka för att vi ska veta att det är positivt att säga nej och inget man ska vara rädd för.

Snövit Hedstierna har de senaste fyra åren rest runt i samtliga nordiska länder för att samtala med personer som identifierar sig som kvinna, queer eller trans, kring förtryck. Hon har träffat ungefär 50 personer per nordiskt land.

De inspelade samtalen har hon sedan använt i verket ”An issue of structure”, som består av installationer och ljud och som hittills har kommit i sex delar. Under 2018 visar hon del sju, som är en VR-film där besökaren får uppleva dessa samtal. Idén växte fram när hon pluggade konst i Kanada.

– Jag fick väldigt många positiva kommentarer om hur fantastiskt det måste vara att komma från Sverige, som ju är bäst i världen på jämställdhet. Jag upplevde det inte så. I The global Gender Gap Report, har Sverige legat bland de fem bästa i många år, något som internationellt har gett oss ett väldigt gott rykte. Men eftersom jag inte kunde relatera till att det var så himla bra, så ville jag undersöka det. Hur bra är egentligen det bästa? Hur långt har vi kvar, där vi kommit som allra längst?

– Jag ville samla in mer personligt material som kunde vara en annan typ av historieskrivning än siffror och statistik. Jag började samla ihop personer till grupper där jag ställde dem inför frågor som de fick svara på. Jag tog fram frågorna tillsammans med ett forskningsteam som bestod av hälsoforskare, filosofer, humanister och personer som arbetar med genusfrågor.

Snövit Hedstierna ställer frågor om bland annat varför deltagarna valt att delta, hur de begränsats av sin könstillhörighet, hur de påverkats av sexuellt våld, vad de skulle vilja förbättra i världen.

– Det är verkligen inte heller det sexuella våldet som de flesta vill prata om. De flesta vill också prata om sin egen privata revolution, vad det var som gjorde att man överlevde. Att man tog sig upp igen. Man tycker om att diskutera hur man klarade sig igenom en svår period.

Under det mångåriga och ihärdiga arbetet med att kartlägga patriarkatets konsekvenser ligger minnet av en kär vän.

– Hon blev våldtagen första gången när hon var sex år. Sedan fortsatte det med en våldtäkt på en språkresa när hon var 15 år. Hon blev tvångsinlagd på psyket efter flera självmordsförsök och där blev hon våldtagen flera gånger av en manlig vårdare. Och det hela resulterade i att när hon till slut kom ut hamnar i drogmissbruk och prostitution, berättar Snövit Hedstierna.

Vid fem tillfällen hittade hon sin vän nästan döende efter olika självmordsförsök. Men efter ett par år började vännen ta sig upp ur sitt missbruk. Hon gick i terapi, började studera på högskola, och skapade ett vackert hem. Hon var drogfri och fungerande. Men så en dag var hon plötsligt död.

Hon hade skrivit ett långt brev om att hon inte kunde komma ifrån de fruktansvärda minnena. Hon hade bestämt sig för att prova allt, komma upp till det samhällsskikt där människor mår bra. Träna, studera, ha ett fint hem och fina vänner, vara drogfri. Om hon ändå inte kunde vara lycklig när hon hade allt det, då skulle hon ta sitt liv.

– Och hon kunde aldrig bli lycklig. Och då tog hon sitt liv och lämnade det brevet. Det är en av de värsta sakerna som kan hända.

I undersökningen av de nordiska länderna blev det tydligt vilka spår övergrepp sätter hos människor, när det kommer till det psykiska måendet.

– Det var otroligt många som gick på antidepressiva på grund av saker de råkat ut för. Konsekvenserna är inte alltid synliga. Det blir halvt fungerande personer. Det är ett fynd jag har gjort i den här undersökningen.

Snövit Hedstiernas konstnärskap har sedan starten rört sig kring frågor om jämställdhet och förtryck mot kvinnor, ickebinära, queers och transpersoner. I verket ”The greater harm”, som spelades in 2014, ville hon undersöka hur våldspornografi påverkar personer som ser innehållet.

– Jag ville undersöka upplevelsen av att titta på en väldigt grov film, för oss som identifierar oss med kvinnan.

Den film hon valde att utgå ifrån var en film som hela tiden blev bannad på grund av att den var så våldsam.

– Men den dök hela tiden upp igen, blev highratad, och fick många kommentarer om att de borde ha varit ännu hårdare mot henne. Även fast det förekommer i filmen att de tvingar upp en vinflaska i kvinnans anal. Det är väldigt mycket tvång som visas. Då funderade jag på hur jag skulle kunna göra hennes röst hörd, utan att använda ljudet eller bilden.

Snövit Hedstierna lät personer titta på materialet och filmade deras reaktioner. Sedan lät hon personerna berätta om vad de sett, som om de själva varit med om det. Det är en historia som börjar: ”I’m in a white room, with two men” och därefter berättas subjektiva historier om vad som händer.

Du har jobbat med det här tunga temat i så många år, och hört mängder av historier. Jag vet många som känner sig överväldigade och blir otroligt sänkta över alla hemska #metoo-berättelser som fullkomligen väller fram. Hur ska man göra för att orka med att se den här verkligheten?

– Jag har sett det här som ett arbete och en viktig del av mitt yrkesliv och försökt särskilja på jobb och privatliv. Jag yogar fem till sex dagar i veckan, mediterar, pratar med personer omkring mig om vad jag gör. Jag har fått väldigt mycket stöd av personer i min närhet, haft assistenter, gått till en psykolog och talat med min familj och partner. Men också kärleken som delas i de här grupperna – det uppstår en enorm motivation, gemenskap och tillit efter sådana möten. Även om man har pratat om jobbiga saker så är det en enorm kraft som uppstår hos de som har deltagit.

Vad händer med en när man får berätta för någon?

– Det finns ett oerhört stort behov av att prata, men även ett behov att lyssna och höra andras erfarenheter, därför pågick vissa av de här inspelningarna i åtta timmar. Människor vill verkligen få ur sig historierna. Att få någon nån gång i livet som lyssnar. Jag får mail hela tiden från människor som har deltagit om hur det har förändrat livet, att under flera timmar bara prata om något som varit undertryckt. Det förlöser så mycket energi.

– Vartenda möte har lett fram till en eufori av gemenskap. Det kan man leva på hur länge som helst. Då spelar det ingen roll att det är tunga ämnen. De tunga ämnena delas ju av gruppen. Man orkar det mesta i en gemenskap, det är i ensamheten man förgås.

Borde vi vara mindre rädda för att prata om tunga ämnen?

– Det finns en bild av att tunga ämnen är tungt att prata om. De tunga ämnena kan vara väldigt förlösande. Man kan prata om det på ett väldigt ödmjukt sätt och på det sättet nå fram till sitt hjärta och i hjärtat gör det aldrig ont att vara.

– Det finns en rädsla för de här diskussionerna, som jag inte alls relaterar till. Man kan bli ledsen och berörd, men det är bara ett tecken på att man är vid liv och det är jag jättetacksam över att få känna. Jag tycker alla ska prata mycket mer.

Blir du hoppfull av #metoo?

– Jag blir inte hoppfull av berättelserna. Alla som har varit med om den här typen av händelser, har ofta delat det med någon annan, och den andra har oftast haft något liknande att berätta. För många är det här ingen nyhet. Det är inget ”wow, det var inte bara jag”. Vi känner till det här.

– Men jag blir ju hoppfull inför att det får ta så mycket utrymme. Det får ta tid, det är ingen dagslända. Det gör mig extremt hoppfull. Själva långsamheten i att nu tar det inte slut. Det kommer inte ta slut 2018 heller, det kommer inte ta slut 2019 heller. Det är en process som har blivit synlig, det berör alla samhällsskikt. Det verkar också vara ett ämne som man tycker om att diskutera. Det är inte bara skvaller, det är verkliga samtal.

Vad tror du att det kan komma att leda till?

– Det kommer tillbaka till frågan vad är det att vara en bra människa? Vi börjar söka svar på det. En anständig person, vad är det för något? Att vi kanske i och med allt mörker som finns i världen så finns också en extremt stor längtan till motsatsen. Det finns en enorm längtan till att vi ska leva i en bättre värld, en fredlig värld, där vi inte någonsin mer skulle behöva läsa om någonting som ens liknar vad som hände Kim Wall. Den längtan håller på att ta över. Människor börjar fråga sig vad behöver jag göra? Vad kan vi göra tillsammans?

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Snövit Hedstierna

Yrke: Konstnär

Ålder: 37

Bor: Stockholm med ateljé i Berlin och Montreal

Aktuell: Har under åren 2014–2017 undersökt den dagliga upplevelsen av att identifiera sig som kvinna/queer/trans/genderfluid i de mest jämlika länderna i världen. Verket ”An Issue of Structure” baserar sig på 250 djupintervjuer, 6 000 timmar vittnesmål kring det dagliga livet av personer boende i hela Norden. Många vittnesmål handlar om grova sexuella trakasserier och övergrepp. Materialet har manifesterat sig som episoder i arkitektoniska ljud-installationer som visats i alla Nordiska länder. 2018 blir verket långfilm i VR och 2D-format med premiär på Konstmuseet i Skövde.

Jämställdhetsranking

När Snövit Hedstierna började arbetet med ”An Issue of Structure” toppades The global gender gap reports jämställdhetsranking av de nordiska länderna. Nu har Danmark halkat ner från topp fem och Rwanda har tagit sig in. Rankingen 2017 såg ut så här:
Island
Norge
Finland
Rwanda
Sverige