– Vi har blivit nära vänner, säger Melinda Jacobs om statsministerfotografiet, som om det inte vore märkligt alls.

De senaste åren har Melinda Jacobs träffat flera av Sveriges högsta politiker så många gånger att hon inte kan hålla räkningen. Det har blivit en del av jobbet. En del av hennes privatliv. Om det nu går att skilja de båda åt. Allt Melinda Jacobs gör började med hennes egna personliga tragedi. Berättelsen är numera historisk, ökänd – den om Esmeralda som inte fick fylla fyra år. 

Drivkraften blev en tröst

Melinda Jacobs har efter snart tre år vant sig vid att prata om det. Det slutar aldrig vara jobbigt, men det är inte lika tufft som i början. Hon sitter i den röda sammetssoffan i vardagsrummet hemma i villan i Vadstena. I samma soffa som hon låg då, efter att hon fått veta att hon aldrig skulle få träffa Esmeralda igen. Att det lilla barnet hade hittats död den 30 januari 2020, kroppen undanstuvad i de biologiska föräldrarnas bostad i Norrköping.

– Jag låg här i soffan i två veckor med den här känslan av hat. Både mot de som gjorde det, men framför allt mot samhället. Det var de som skulle ta ansvar, de som bedömt att föräldrarna var kapabla fast de inte var det. Men ur det där hatet och ur all den kärlek jag kände för Esmeralda växte det fram en sådan enorm drivkraft.

Drivkraften blev till en röst. Till en kampvilja. Det som hänt Esmeralda skulle inte få hända igen. Barn som lever i familjehem – alltså med andra människor än de biologiska föräldrarna, som inte klarar av att hand om barnet – måste få ökade rättigheter. För att kunna förändra behövde hennes Esmeraldas tragiska levnadsöde komma ut till allmänheten. 

”Ett helt nytt liv startades”

Det började med ett långt reportage i Dagens Nyheter i mars 2020. Ett reportage som snabbt blev tidningens mest läst någonsin. Radio, tv, varenda tidning återberättade nyheten. Och efter bara några veckor tillsatte regeringen en utredning för att ta fram nya lagförslag. Det blev som Melinda hade hoppats. Samt en chock.

– Ett helt nytt liv startades. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig vad det skulle leda till. Där och då, från att bara ha varit Melinda familjehemsmamma blev jag Melinda med hela svenska folket på bara några dagar. 

Hur var det? 

– Jag tror att jag fortfarande inte riktigt har förstått vad som har hänt. De här tre åren, det har gått så fort. Det har hänt så ofantligt mycket grejer. När de nya lagarna klubbades nu i juni 2022, det är så stort, det är nio lagar på två och ett halvt år. Som jag har varit med och drivit fram. Hur tar man in det? Det är helt galet.

Lagarna kallas Lex Lilla hjärtat. De ska stärka barns rättigheter när de vårdas enligt LVU, Lagen om vård av unga. Bland annat har socialtjänsten numer en skyldighet att följa upp hur barn som har återförts till sina biologiska föräldrar har det. 

– Hade de här lagarna funnits på plats när Esmeralda fanns hade hon aldrig ens behövt flytta ifrån oss. Och om hon ändå hade gjort det så skulle man ha märkt att föräldrarna inte kunde ta hand om henne. Nu hade ingen insyn. Vi fick inte träffa henne och ­socialtjänsten träffade henne inte heller, minns 38-åringen.

Melinda Jacobs har varit väldigt synlig i sin kamp för att få till nya lagar. Det har inte bara handlat om att träffa politiker, utan också om att om och om igen berätta historien om Esmeralda. Hon har gjort det i artiklar, i tv, i sociala medier, i sin egna bok ”Hon hette ­Esmeralda” (2021). Hennes Instagramkonto har 119 000 följare. Hon har prytt tidningsframsidor och fått ta emot utmärkelser som Årets Östgöte och Årets kvinna. Bara under 2022 har det skrivits över 600 artiklar om Melinda Jacobs, enligt mediebevaknings­företaget Retriever.

– Jag tror att man måste vara där när det väl gäller för annars glöms man bort. Då blir det en rubrik och sedan inte mycket mer. Men jag har inte jobbat speciellt hårt för att synas eller höras. Det har kommit till mig, säger hon, och försöker hitta en bekväm position att sitta i.

Väntar barn med E-type

Den stora höggravida magen är i vägen. Om bara några veckor väntas en bebis. Något som blev en nyhet även det. Inte minst eftersom pappan är 57-årige Martin Eriksson, känd som folkhemskäre, storsäljande eurotechno­artisten E-type. 

Nu släntrar han in i köket i t-shirt och shorts, med det långa håret uppsatt i en slarvig knut på huvudet. Han försvinner iväg för att snart komma tillbaka mer påklädd. Han pussar Melinda hej då och åker iväg för att träna. Den vita tegelvillan i lilla Vadstena är numera också hem för den internationella stjärnan E-type. Och Melindas liv i offentligheten har knappast minskat sedan de två blev ett par, något de gick ut med officiellt våren 2022. 

– Det finns tydligen ett väldigt stort intresse för vårt liv, säkert eftersom vi anses vara ett så otippat par och Martin har ju liksom varit i ropet i så otroligt många år. Men mest tror jag att folk inte riktigt får ihop det. Men så olika är vi egentligen inte, även om vi har levt väldigt olika liv. 

De senaste månaderna har Melinda Jacobs inte bara synts i skvallerpress tillsammans med Martin, hon har också fått en egen ny dokumentär på SVT: ”Mammahjärtat”. Filmen handlar inte bara om förlusten av Esmeralda, utan lika mycket om hur det är att vara familjehem. 

– Jag ville visa att ett familjehem är som vilken familj som helst, för att få fler att vilja öppna sina hem och öppna sina hjärtan. Det är så otroligt många barn som behöver ett hem. Och så ville jag också visa på bristerna i systemet.

Dokumentären kommer nära hela din familj. Kändes det självklart att låta er filmas så nära?

– Ja det är väldigt privat. Jag hade förtroende för filmaren My Sandström och kände att det nog behöver göras så här. Att se den var jättejobbigt för jag blev så berörd, men samtidigt är jag väldigt stolt, inte minst över mina barn. Jag har också fått väldigt mycket fin feedback.

Hon återkommer ofta till det, hur mycket stöd hon har fått. Okända människor som hör av sig för att säga snälla saker. Inte minst på Instagram där hon har långt över 100 000 följare. 

– Det går inte riktigt att greppa. Jag kan få hundratals meddelanden om dagen och vill hinna svara alla som skriver, men det skulle vara ett heltidsjobb. Det kan stressa mig.  

Skulle du kalla dig själv influencer nu? 

– Nej men jag hör ju att folk gör det.

Hon skrattar och fortsätter:

– Jag har ju fått den här plattformen, det är ju inget jag har… strävat efter eller så. Men det är ju fantastiskt att folk vill följa vårt liv och vara en del av det, och jag är jättetacksam över det. Nu ska jag försöka förvalta det bara.

Men det är tacksamhet du känner?

– Ja, absolut. Det är inte betungande alls. Sedan önskar jag att jag hade mer tid att sköta det där.

Att du syns så mycket, har du fått kritik för det?

– Ja det stör folk.

Varför det tror du? 

– Jamen dels har jag fått kritik för att folk tycker att jag tjänar pengar på Esmeraldas död, vilket jag faktiskt inte gör. Jag har varit föräldraledig med min minsta, vilket har gjort att jag kunnat driva den här kampen och har kunnat sitta hemma och skriva en bok. Jag har åkt till Stockholm varje vecka och träffat politiker, men det är inget jag har tjänat pengar på. Sådan kritik, att jag skulle bli rik på det här, är så långsökt och fult att jag inte kan ta åt mig.

Samarbete med Guldfynd

Förra vintern fick Melinda Jacobs skarp kritik för ett samarbete hon har gjort med Guldfynd. Smyckebutiken har tagit fram en berlock i form av ett hjärta, som de kallar Lilla hjärtat. Av alla intäkter smycket ger går 20 procent till Lilla hjärtats vänförening. Föreningen har Melinda Jacobs startat, med syfte att jobba för att barn ska slippa fara illa. I en artikel i Dagens Nyheter (22/2, 2022) sa till exempel copywritern och krönikören Ulrika Good att smyckeskampanjen är osmaklig. Att Guldfynd gjort samhällshaveriet med ett dräpt barn till ett ”varumärke som säljs med egen hashtag i sociala medier”. 

Melinda Jacobs tycker att kritikerna är fel ute. 

– Jag är stolt över samarbetet med ­Guldfynd, det har genererat ganska mycket pengar till min förening, och tack vare det har vi kunnat hjälpa många barn och familjehem. Jag är oerhört tacksam för alla medel vi får in. 

Finns det någon gräns för vad som går att göra i Lilla hjärtats namn?

– Ja det klart att det finns gränser för allt. Men just det här med smycket tycker jag är fint. Det värmer i hjärtat varje gång jag ser någon bära det.

Dagens ETC:s kulturredaktör Selma Brodrej skriver i en krönika att hon hade tänkt slakta dokumentären. Raljera över hur ”sjukt det är när ett dött barn blir en del av ett PR-maskineri”. Men Brodrej kan inte såga ”Mammahjärtat”. För det hon ser är en moder som brinner med motiv allt annat än smutsiga. 

Lider inte av kändisskapet

Melinda Jacobs tar själv upp Dagens ETC-­krönikan och säger att hon gillar den, och vill hälsa det till Selma Brodrej. För att texten ”kändes så ärlig”. Själva ingången, att det finns en illaluktande trend där allt fler kapitaliserar på sina eller andras trauman, verkar inte komma åt Melinda Jacobs. Hon har inte sökt kändisskapet. Men hon lider inte heller av det. Och hon tror att det är lättare att få genomslag som offentlig person. Att kunna påverka och förändra. Det är det som är drivkraften, fortfarande.

– Man kan tycka att jag syns för mycket, att jag inte borde gå på galor, att jag är överallt. Men då skulle man veta hur mycket jag säger nej till. Jag skulle kunna springa på events hela veckorna. Det varken vill eller orkar jag. Jag prioriterar mina barn och att vara deras och andras barns röst. Det är livsviktigt för mig. Vet människor vem jag är, då är det också fler som lyssnar.

”Familjehemmen måste stärkas”

De nya lagarna, Lex Lilla hjärtat, räcker inte. Melinda Jacobs ser mängder av saker som behöver förändras. Inte minst när det gäller familjehemmens roll. 

– Familjehemmen måste stärkas och vi behöver fler av dem. För att få det måste vi öka kunskapen om vad ett familjehem är och vi behöver ett register på alla hem så att vi kan bli av med de dåliga, för de finns också. Kan vi se till att få kvalificerade familjehem så kan vi få bort en del av institutionsvården. Alla barn mår bättre av att bo i en familj.

Hon tar en kort paus för att sedan fortsätta prata om det som behöver göras. Det som inte fungerar. Om utmaningar och utbildningar som skulle kunna stärka familjerna. Orden flödar.

– Det finns jättemycket att göra och jag har hur mycket idéer som helst.

Den där vreden som bultade för snart tre år sedan, då när hon låg i soffan tung av sorgen efter Esmeralda, den lever fortfarande. Men den tynger inte längre på samma sätt. Snarare ger den energi.

– På sätt och vis är det den ilskan som driver på. Det som hände Esmeralda ska inte få hända igen. Jag har hela tiden de här åren känt att det jag gör är mitt sätt att hedra henne, det är så viktigt för mig att jag inte ens vet hur jag ska sätta ord på det, och därför har jag orkat.

Sorgen lever förstås också. Men den är inte förlamande.

– Sorgen förföljer en som en liten skugga, den går alltid där bredvid. Ibland gör den sig mer påmind, som vid jul. Men nu vet jag att det går att känna lycka och glädje samtidigt. Jag har min familj och jag har ett viktigt jobb att göra, jag kan inte låta sorgen ta över då.