Under många år chefade hon på bland annat Östgöten, Hudiksvalls tidning och Länstidningen Södertälje. Strax efter att hon tog över rollen som chefredaktör på den oberoende facktidningen Journalisten 2008 blev den utarmade lokaljournalistiken också en av de stora frågorna som granskades.

– Vi började skriva om de vita fläckarna i början av tiotalet, det var en stor sak. Jag var personligen väldigt engagerad i hur Mitt­media höll på att förstöra hela lokaltidningsbranschen i Sverige. Det blev väl lite bättre när Bonnier tog över men mångfalden fortsätter att minska, där står ju en tidning som Dagens ETC ut, säger hon.

När alternativmedierna blev allt vanligare runt samma tidsperiod så hade Helena Giertta förhoppningen att det skulle kunna leda till en större mångfald.

– Det kändes i grunden som en möjlighet att få ett bredare medielandskap. Sedan har de här medierna visat att de inte är intresserade av att ta något ansvar, de förtalar obekymrat och är hatiska. De har inte tillfört något av det jag hade hoppats på.

Stod på dödslista

Hon tänker främst på de högerpopulistiska medierna. De vars primära syfte är att göra människor förbannade. Det hör ihop med det ökade hotet och hatet mot enskilda journalister och redaktioner och som Helena Giertta har egen erfarenhet av. Hon var i somras en av personerna som stod på ”dödslistan” som skrivits av Ing-Marie Wieselgrens mördare i Almedalen.

– Det är klart jag förstått att jag inte varit så populär i de där lägren, så är det bara. Man står upp för saker som de tycker är det värsta som finns men det blev så tydligt nu. Mycket av hotet påverkar också mer mentalt. Jag tror kanske inte jag kommer bli nedslagen, men när de ringer sådär sex på morgonen 20 gånger och bara stör, det kan ändå kännas trist.

Helena Giertta vill samtidigt vara positiv. I jämförelse med tiden när hon började som chefredaktör på Journalisten upplever hon att det finns fler positiva trender.

– Journalisterna är så mycket bättre och proffsigare idag. Jag tror det har att göra med att de flesta nu har en utbildning, vi vet vad vi gör. Jag tror det är bra att gå på magkänsla, men vi har också mer hjälp att veta vad läsarna, tittarna, lyssnarna vill ha. Generellt sett har vi också hög trovärdighet i public service och i lokalpressen.

Sett till hur yttrandefriheten utvecklat sig de senaste 15 åren är det svårare att vara optimistisk. Både vad gäller Sverige med den kritiserade spionlagsstiftningen, som kan straffa journalister som röjer uppgifter som kan skada Sveriges relationer till andra länder, och i Europa med nedslag mot fri press bland annat i Ungern och Polen.

– Jag har svårt att få in det i mitt huvud. För det är så dåligt för så många människor, med minskad yttrandefrihet har vi inte någon framgångsrik företagsverksamhet, det påverkar alla människors lika värde, det finns så mycket som försvinner. Varför vill någon det? Man kan väl också säga att Sveriges yttrande­frihetsgrundlag och tryckfrihetsförordning som varit den järnstolpe vi kunnat hålla oss i, att den inte är lika självklar och stark idag. Det går uppenbart att göra justeringar där, utan att så många reagerar.

När Helena Giertta får sia om framtiden så kommer hon dock tillbaka till optimismen.

– Jag tänker att det goda och bästa laget vinner.

Helena Giertta om…

Fake news:

– Jag gillar inte ­uttrycket fake news, då antyder man att det handlar om news, men det gör det inte, det är bara lögn.

Journalistens mest inflytelserika publicering:

– DN:s frysbox är nog det största avslöjandet vi gjort, där vi visade att arbetsledningen mobbade ut folk och placerade personer långt ifrån redaktionen för att få bort dem. Men DN backade sedan och har en helt annan syn på personalfrågor idag.

Papperstidningar:

– För tio år sedan trodde inte någon att tidningar skulle finnas kvar på papper. Men jag tror papperstidningen ändå står sig starkare idag än vad man tänkte då.

Absurda mediehändelser:

– När Metro lades ner. Det är helt ­groteskt att människor går in och äger tidningsmedier bara för att ­förstöra. Bulletin var också väldigt spännande att följa, det var också ­groteskt, men mer häpnadsväckande.

Nästa karriärssteg:

– Det är inte klart vad jag ska göra nu, jag ska ta fyra veckor efter sista dagen och fundera på vad jag känner för.