BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Två av medlemmarna i föreningen är Charlotte Heyman och Thomas Fredriksson som har barnen Olle, tolv år, och Arvid, tio år. Mycket av familjens liv kretsar kring den 73 år gamla skutan Nordstiern som de haft i sin ägo i fyra år. De fick ta över den efter att båten legat stilla utan att få någon kärlek under nästan sju års tid.
– Den hade inte ens någon mast när vi tog över den. Det var ganska mycket jobb under det första året för att få ordning på riggen, men vi har ändå försökt använda båten så mycket som möjligt för det är inte roligt att vara ett bryggprojekt, säger Charlotte.
Till skillnad mot många andra med båtar i både trä och plast, så ligger Charlotte och Thomas i med sin båt i sjön året runt. På de åren som de haft skutan i sin ägo har de bara varit uppe på land en gång.
– Det är väldigt skönt att slippa det här med att ta upp och sätta i båten. Även om vi inte gör jättemånga turer på vintern så finns ändå möjligheten. Ibland har vi tagit oss en tur runt lucia, säger Charlotte.
Det är bara veteranbåtar i körbart skick som får ligga vid Klippans ångbåtsbrygga. Föreningen vill inte att det ska bli som det blivit vid Drömmarnas kaj i Gullbergsvass där gamla fartyg i olika storlekar förfaller och ibland sjunker tillsammans med dess ägares drömmar om ett liv på sjön.
– Visst finns det ett par drömmare här med, men de flesta är igång. Ibland kommer livet emellan och det måste få vara okej, säger Charlotte.
Bryggorna i Klippan är ofta populära att besöka för både flanörer och båtintresserade. Många stannar till för att prata med båtägarna och nästan varenda gång kommer samma frågor upp.
– I stort sett alla som kommer gående här frågar hur mycket jobb det är och vart vi ska när vi är färdiga. Men vi ser inte detta som jobb, det är ett nöje. Och vi ska ingenstans. Man kan bli lite lätt irriterad för det är som att alla måste ha en vision om en resa runt jorden, säger Thomas.
Men att leva livet med träbåt innebär ändå att mycket behöver fixas och göras, men för Charlotte och Thomas är det en del av livsstilen.
– Visst kan det vara jobbigt och strävsamt ibland, men vi har satt upp en begränsning på jobb eftersom vi vill kunna komma ut och segla varje år. Vi gör så mycket att vi ändå kommer iväg med båten när väl semestern kommer, säger Thomas.
– Om man inte skulle komma ut tappar man sugen för det här. Man får helt enkelt låta bli att irritera sig på de där lite småruttna ställena ombord. För det finns ganska många sådana, säger Charlotte.
För många träbåtsälskare börjar passionen redan i barndomen, precis som för Charlotte.
– Jag har seglat hela mitt liv och har aldrig haft något annat än träbåtar förutom någon gummibåt. Jag fick min första båt redan när jag var 16 år, säger hon.
Thomas började däremot segla först i vuxen ålder, men drömmarna om träbåt fanns med redan under barndomen. Under somrarna åkte hans familj ofta i sin plastbåt till Bassholmen i Bohuslän där det finns en förening med Allmogebåtar som specialitet.
– Jag tittade ofta på båtarna där och snackade med gubbarna i hamnen. Då drömde jag om att någon gång själv ha en träbåt, egentligen i vilken storlek som helst, säger han.
Nu har de själva fört över sin passion för träbåtar och skutor på sina barn som både varit och ska på seglarläger och som gärna är med och hjälper till ombord.
– De båda verkar trivas rätt bra ombord. Sedan gör vi aldrig några längre seglingar utan snarare lite kortare med många strandhugg istället, exempelvis till Orust, säger Charlotte.
– Bäst förra året var när vi gick till Sotenäset i Bohuslän. Där var det så lite vind och så varmt att vi kunde hoppa i vattnet ifrån båten. Det var jättekul, berättar Olle.
Båten upptar nästan all deras lediga semester så det blir ingen tid över för resor utomlands. Båten är som deras sommarstuga och de är där nästan varje helg och grejar eller gör turer i skärgården. Ibland gör de turer även på fina kvällar mitt i veckan.
– Eftersom vi har barn i skolåldern blir det lite mindre med det tyvärr, men när man får till det är kvällsturer verkligen jättehärligt, säger Charlotte.
Eftersom många träbåtsägare känner en så stark passion till sina flytetyg blir det inte sällan känslosamma skilsmässor när de av olika skäl måste göra sig av med båtarna.
– Det finns en mentalitet kvar om att man nästan hellre åker ut och sänker båten än att låta någon annan ta över. Det finns en del som gjort så, säger Charlotte.
– Det gör att det finns väldigt lite logik bakom affärerna på träbåtsmarknaden. Många vill sälja till rätt person, säger Thomas.
Mycket beror på att båtarna ofta bär på en lång historia. Charlotte och Thomas skuta Nordstiern har exempelvis varit lotsbåt i Strömstad och på Nordkoster och har även varit med om att frakta flyktingar under andra världskriget.
– De här båtarna är en bit kulturhistoria. Man måste gilla kulturhistoria för att ha en sådan här båt. Så är det bara, säger Thomas.
