Kommentar.

2019-11-29 10:55
Bild: Dagens ETC / Fredrik Persson/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Maria Sveland: Cissi Wallin tar kulan för alla oss kvinnor

Metoo var ett ursinnesvrål från den avgrund där kvinnor befunnit sig alldeles för länge.

Nu sitter Cissi Wallin på de anklagades bänk och Fredrik Virtanen på offrets. Allt medan familjefäder världen över omförhandlar våldet de begår. Det kan heta vikingasjukan, ljumskbråck, alkohol, droger, eller minnesförlust.

November 2019.

I rättssalen är vi alla små. Där finns en ordförande längst fram som berättar hur dagen kommer att se ut, en ordningsman som släpper in oss med stränga förmaningar om att lägga undan mobilen, inte prata, inte störa, inte äta, inte dricka. Här finns stora tunga dörrar som stänger oss inne, trappor av sten, en uråldrig byggnad som luktar damm.

Vi sätter oss. Vi är tysta. Vi lyssnar och försöker förstå. Vi är små.

Metoo var ett ursinnesvrål från den avgrund där kvinnor befunnit sig alldeles för länge. Ljudvolymen motsvarade tystnaden som så många av oss gått omkring med. När någon provar sin röst för första gången är det lätt hänt att den låter gäll och skrovlig. Kanske måste man harkla sig först, innan man hittar sitt röstläge. Det andra som händer när en lång tystnad bryts är att alla runtomkring kommer reagera med förvåning. Och så småningom, irritation.

Det är där vi befinner oss nu, i irritationsstadiet.

Därför sitter Cissi Wallin på de anklagades bänk med en försvarsadvokat och Fredrik Virtanen på offrets bänk, med en åklagare och ett målsägarbiträde vid sin sida.

Dagen innan rättegången träffar jag Jenny Westerstrand, jurist som numera även är ordförande för Riksorganisationen för Sveriges Kvinnojourer, Roks. Hon ser med oro på det som just nu händer, att ett flertal kvinnor åtalats och fällts för att ha namngivit förövare under metoo.

– Vi måste förstå att ju tydligare en lag står upp för kvinnors rätt, desto effektivare kommer den att kunna användas emot oss. Som exemplet våldtäkt, som alla tycker är ett fruktansvärt brott. Följdaktligen är det alltså väldigt få som döms för det och det blir förstås väldigt grovt att anklaga någon för det, säger hon.

– Förtalslagen är också ett exempel på det, en lag som för några år sedan ändrades så att den bättre skulle skydda utsatta tjejer från angrepp på nätet, exempelvis hämndporr. Man vidgade förtalsbestämmelsen så att det skulle falla under allmänt åtal för att markera allvaret i att man utsätter någon för den här sortens kränkande bilder. Men vad är det som hänt? De här männen har i stället använt den.

Rättegången vi just bevittnar är både historisk och symbolisk. Och om Cissi Wallin fälls kommer den få konsekvenser för alla kvinnor, menar Jenny Westerstrand.

– Jag tycker att det är väldigt obehagligt att det just är staten som åtalar, jämställda Sverige. Det skickar dubbla signaler till kvinnor om vilket högt pris de kan komma att få betala om de vittnar. Jag tycker det är märkligt att vi tydligen kan tillåta Flashback, som är en enda soppa av skvaller och grova påhopp, eller Darknet med all sin kriminalitet, eller alla de kvinnor som sitter med inkorgen fulla av hat och hot – men om en person faktiskt materialiserar bilden av en man som kan ha begått ett övergrepp, då väljer staten att väcka åtal, säger Jenny Westerstrand.

Det har att göra med våldets natur, menar hon.

– Vi måste förstå att våldet aldrig vill vara synligt. Det som först framstår som våld och som vi är överens om är våld behöver bara omförhandlas lite så är det inte längre våld. Det har att göra med att det finns en stor acceptans för våldet. Det skulle inte kunna vara så utbrett om det inte fanns en acceptans.

Ett exempel: En man som har hotat och misshandlat sin flickvän under många år. Kvinnan spelar in ett telefonsamtal där han hotar henne.

– Hoten pågick sida upp och sida ner, säger Jenny Westerstrand.

– Han skulle döda henne, berätta för alla vilken lögnerska hon var, våldta henne. Jag läste utskriften av samtalet och efter typ 23 sidor av hot säger kvinnan ”Men nu får du väl ändå ta och ge dig!” varpå mannen vrålar: ”VA?! HOTAR DU MIG?!”

– Så stor var hans värld, så liten var hennes. Jag tänker att det är det som händer nu i bakslaget mot metoo: män har hotat, misshandlat och våldtagit kvinnor under så många år och så plötsligt kommer ett uppror, plötsligt så säger kvinnor att det här har ni gjort mot oss. Mot mig och mig och mig. Klart de blir vansinniga och svarar med att vråla, de är ju vana att få hålla på ostört.

När den 51-åriga psykologiprofessorn Christine Blasey Ford vittnade inför den amerikanska senatens juridiska kommitté om hur Brett Kavanaugh som tonåring försökt våldta henne under en fest, var de flesta republikaner och demokrater överens om att hon både var trovärdig och sympatisk. Kavanugh tycktes vara på väg att förlora nomineringen till USA:s högsta domstol. Där någonstans måste han ha bestämt sig för att slå tillbaka med all kraft. I videoklippen som finns på nätet ser vi Kavanagh skrika, sätta i halsen, snyfta. Han rasar över anklagelserna som enligt honom är groteska, en cirkus. Han, en oskyldig familjefar, en god äkta man, som alltid haft vänskapsband till kvinnor, anställt kvinnor, sett till att de avancerat.

Framför allt är han oskyldig och anklagelserna om att han ska ha våldtagit Christine Blasey Ford är en nationell skam. Han vrålar, ett delirium som pågår i 40 minuter – dubbelt så långt som Christine Blasey Fords vittnesmål.

Där någonstans inser jag att det jag ser inte alls är ett okontrollerat vansinnesutbrott utan mycket välregisserat. Genom sitt ursinniga vrålande gav han röst åt den oro som många män världen över känt efter metoo. Om en man som han, den gode familjefadern, som stod inför att bli nominerad till ett av USA:s högsta ämbeten, kan hinnas ifatt av gamla synder som hände för över trettio år sedan – då kan ju vilken man som helst med betydligt lägre makt och status plötsligt dras omkull.

I den stunden blev han männens vrålande svar mot det vrål som de oräkneliga vittnesmål som framkom under metoo innebar.

Och bakom sig hade han mannen som mer än någon annan personifierar fenomenet slugger: Donald Trump. Den narcissistiska, lättkränkta mannens urvrålare. Mannen som enligt Washington Post hitintills kommit med över 13 435 falska eller missledande påståenden.

I rättssalen berättar Fredrik Virtanen om vilken god familjefar han är, hur han visserligen hade några stökiga år som nöjesjournalist, hur han levde på krogen, hade rocksstjärnestatus, drack för mycket, och eventuellt inte minns allt som hände, men att han sedan 2008 skärpt sig. Fått barn och levt ett lugnt familjeliv. Men namnpubliceringen har förstört hans liv. Han har blivit deprimerad, förlorat sitt jobb, vänner. Och han förnekar att en våldtäkt skulle ha skett den där natten 2006, han hänvisar till att förundersökningen lades ner. Tvärtom, är det Cissi Wallin – ”tokan”, som han kallar henne – som förföljt honom efteråt, skickat sms där hon velat ses, kallat honom för ”one of the good guys”, frågat om han ska komma med på Hultsfredsfestivalen.

Han vrålar inte som Brett Kavanugh, snyftar inte, utan sitter rak i ryggen och ser Cissi Wallin i ögonen. Hon sitter mitt emot och möter hans blick.

Sedan berättar Cissi Wallin om vad som hände den där natten. Hur lång tid det tog för henne att erkänna och förstå att det som skett var ett övergrepp, hur dåligt hon mått. Att det inte alls stämmer att hon hört av sig för att vilja ses, att hon snarare tyckte det var obehagligt med Virtanens sms som började komma redan dagen efter, att hon frågade om Hultsfredsfestivalen för att ta reda på om han var där, för i så fall ville hon inte åka dit, vilket hon inte heller gjorde.

Fredrik Virtanen möter inte längre hennes blick utan riktar den ner mot bordet.

Samma kväll hör jag på radio, ser på tv. Olika juridiska experter pratar om förtalslagstiftningen och namnpubliceringen. Det går snabbt när historien skrivs om och det är fascinerande att bevittna hur våldet än en gång lyckas bli osynligt. Själva orsaken till namngivningen är borta. Ingen nämner heller att de allra flesta, hundratusentals kvinnor som skrev under metoo, inte namngav sina förövare. Av alla miljoner vittnesmål världen över var det inte ens en promille som namngavs. De få som namngavs var i huvudsak mäktiga män på höga positioner i samhället som under många år trakasserat och våldfört sig på otaliga kvinnor. Harvey Weinstein, Jean Claude Arnault, för att nämna några.

Men. Om vi nu råkar leva i ett samhälle med ett rättssystem som gång på gång brister när det kommer till just sexualbrott.

Om vi kan enas om att detta rättssystem inte är hugget i sten utan omtolkas och skrivs om i takt med att vårt samhälle förändras.

Om vi kan enas om att en grundbult för ett demokratiskt samhälle är att medborgare kan och rentav bör protestera mot de lagar som är diskriminerande och inte fungerar (något exempelvis en statlig utredning, SOU 1999:101, slår fast).

Om vi kan enas om att civil olydnad är en tradition med många fina företrädare, varav Martin Luther King, Rosa Parks och Mahatma Gandhi är några.

Kan vi i så fall inte också enas om att namngivningen av en förövare – efter att först försökt få fallet prövat rättslig väg men inte lyckats – skulle kunna betraktas som just civil olydnad?

Om inte, varför?

Rättegångens andra dag inträffar på Internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor. Framför mig i säkerhetskontrollen står den före detta ministern och riksdagspolitikern Eskil Erlandsson. Det visar sig att han ska in i ett annat rum nära vårt där han står åtalad för sexuellt ofredande efter att ha tafsat på ett antal kvinnor vid flera tillfällen. På kvällen efteråt hör jag honom på radion där han förklarar att han har en åkomma som kallas vikingasjukan som gör fingrarna krumma och att han därför måste massera dem. Han har också ett ljumskbråck som gör att han måste sitta ovanligt bredbent.

Utanför rättssalen stöter jag ihop med en bekant sedan tiden på universitetet. Hon är där för att hon själv nyligen blev åtalad och fälld för förtal för att hon i en hemlig, sluten grupp inom metoo, berättade om våldtäkten hon blev utsatt för av en numera känd man inom filmbranschen. Någon i den slutna gruppen skickade skärmdumpar till mannens fru varpå han identifierade sig själv och gick till Aftonbladet. ”Det är jag som anklagas för våldtäkt!” stod det på löpsedeln nästa dag. Nu berättades historien för en publik på 6,5 miljoner läsare varpå min bekanta åtalades och fälldes för förtal.

Bredvid henne sitter en annan kvinna som jag börjar prata med. Hon berättar att hon är där för att hon nyligen blev fälld för förtal för att hon under metoo berättade på sin blogg att hennes före detta man våldtagit deras numera vuxna dotter. Övergrepp som det tog över 20 år innan dottern berättade om.

Det var alltså inget litet barn som inte kan skilja på fantasi och verklighet, inte heller handlade det om en bitter, hämndlysten, nyskild kvinna, de hade separerat i samförstånd när dottern var sex år, haft delad vårdnad och firat alla högtider och födelsedagar tillsammans. ”Jag har varit gift med en pedofil”, skrev hon på sin blogg när dottern berättat. Nu är hon fälld för förtal.

Sedan går vi in i salen och lyssnar på ett vittne som inte får vittna. Annika säger att hon blev våldtagen av Fredrik Virtanen när hon var sexton. Hon har rest hit från Köpenhamn för att vittna. Hon är ingen offentlig person, men tog kontakt med Cissi när hon såg hennes inlägg på Instagram. Hon börjar berätta, men avbryts snabbt av åklagaren som säger att det här inte är relevant för målet. ”Vi har ju kommit överens om att inte snöa in oss på detaljer!” säger han vädjande till rättens ordförande. Hon ser osäker ut men beslutar efter en stunds förvirring att Annika bara får svara på allmänna frågor av typen: ”Var det som hände dig något som liknade det Cissi Wallin beskrev hände henne?”

Annika svarar ja.

På lunchen går vi till ett kafé i närheten när ytterligare en kvinna kommer fram och frågar om hon får ta sällskap med oss tillbaka till tingsrätten. Hennes kompis måste gå och hon vill inte möta Fredrik Virtanen ensam. Hon tillhör en av alla dem som aldrig polisanmält honom, eller ens berättat för fler än de allra närmaste. Vi tar sällskap tillbaka och sätter vi oss bredvid varandra i rättssalen och fortsätter bevittna.

Civil olydnad börjar ofta med att en modig person reser sig upp, eller vägrar flytta på sig. Men för att det ska få effekt krävs det att vi andra ställer oss bakom hen.

Ett antal modiga kvinnor har redan blivit åtalade och fällda för att ha namngivit förövare under metoo. Ytterligare en ska upp till rättegång om några veckor, en känd komiker som namngavs av en kvinna. De befinner sig mitt i ett slagfält och får nu betala ett högt pris för patriarkatets rädsla inför vårt gemensamma metoo-vrål.

Namngivningen, menar Lena Martinsson, hade stor betydelse både för att starta och sedan sprida metoo i Sverige. Hon är professor i genusvetenskap vid Göteborgs Universitet och har bland annat forskat i sociala rörelser som metoo. Nu finns hon med via länk i rättegången för att ge sitt sakkunniga utlåtande där hon menar att namngivningen också hade stor betydelse för igenkänningen hos allmänheten. Att kända, framgångsrika filmstjärnor vittnade om övergrepp möjliggjorde att andra kvinnor vågade berätta sina erfarenheter.

– Var verkligen namngivningen nödvändig för metoo? frågar åklagaren.

– Ja, om vi tittar på andra liknande rörelser som Prata om det, som kom några år tidigare, så fick det inte samma genomslagskraft och där namngav man ingen, svarar Lena Martinsson.

– Det går inte att separera namngivningen från metoo.

Cissi Wallins namngivning var, tillsammans med några andra kvinnors namngivning, det som startade metoo här i Sverige. Utan det hade metoo förmodligen aldrig fått den spridning och det genomslag det nu fick.

Metoo handlade om att bryta en tystnadskultur, att tvinga resten av samhället att erkänna den verklighet som flickor och kvinnor lever i. Att för en gångs skull tvinga fram berättelserna om våld och övergrepp i ljuset. Men vi kan aldrig prata om våld utan att också prata om förövaren. Det är i och med människorna som våldet och övergreppen går från att vara abstrakta till att bli konkreta och synliga. Människor av kött och blod.

En familjefader i USA:s högsta domstol och andra män världen över är just nu väldigt oroliga över de konsekvenser som metoo inneburit. Deras omförhandling av våldet pågår för fullt. Det kan heta vikingasjukan, ljumskbråck, alkohol, droger, eller minnesförlust.

Och de tycker alla att det kan räcka nu, vi kan sluta vråla, tack.

Det är om detta kampen handlar, vems vrål som ska få fortsätta att höras.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter