Margit, 98: Jag kände mig mycket ensam på korttidsboendet

”I september fick jag en stroke och blev förlamad i vänstra halvan av kroppen. Jag hamnade på ett korttidsboende, det var elva dementa och så jag. Det var en chock att se hur personalen fick slita. Det var så få som jobbade på natten. Och de där dementa vandrade runt, de kunde plötsligt komma in i mitt rum och lägga sig på golvet.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Ibland kom de in på natten och väckte mig och sedan kunde jag inte somna om. Det var hemskt, förstår du, jag kände dem ju inte. Jag åt ofta på rummet, för jag klarade inte av att sitta med de andra. Personalen var underbar, men de hade så mycket att göra att de bara hann prata med mig korta stunder då och då. Jag har bott ensam hemma i tio år, men det går inte att jämföra med hur ensam jag kände mig de där 3,5 månaderna på korttidsboendet. Jag tränade varje dag för att bli bättre och för att jag ville komma därifrån. Nu har jag varit hemma en månad och här är det bra. Jag har hemtjänst som kommer flera gånger om dagen och det är samma person från morgon till eftermiddag och sedan samma person vid middag och läggdags. Det är personer jag lärt känna och som engagerar sig i mig och att jag ska må bra, fina människor.

Jag är gammal politiker och föreningsmänniska. Jag har suttit i stadsfullmäktige i städer över hela landet, när jag gick i pension startade jag en pensionärsklubb, och så har jag varit ordförande i bridgeklubben. Jag har spelat bridge i 50 år, det är bra för hjärnan, vet du, för minnet. När jag låg inne på korttidsboendet kom mina bridgevänner dit och spelade med mig och jag vann stort! Allt fanns kvar i huvudet, det är bara kroppen som är skadad av stroken. Det är jag glad för, att jag kan läsa tidningar och se på tv. Och att jag kan bo här där jag bott i 40 år. Här känner jag mig trygg.”