Mötet.

2019-08-28 08:55
Bild: Niklas Nyman
Puffetikett
Dagens ETC

Lisa Bjurwald: ”BB-krisen leder till orimliga tragedier”

Livets viktigaste stund. Att föda ett barn sägs ofta vara det, men för många kvinnor blir denna stund ett smärtsamt bevis på en vård som inte fungerar. I värsta fall blir det till och med en stund där livet tar slut.

I sin nya bok gräver Lisa Bjurwald ned sig i BB-krisen.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Rubrikerna känns igen, varje sommar samma sak. Det varnas för BB-kris. Barnmorskor som inte orkar, platsbrist som gör att födande kvinnor inte vet vart de ska ta vägen när värkarna satt igång, nyförlösta mödrar som skickas hem bara timmar efter förlossningen. Journalisten och författaren Lisa Bjurwald undrade hur det egentligen kommer sig, hur kan det fortsätta så här år efter år?

– Från början drevs jag av ren nyfikenhet. Det kändes som ett av samtidens stora mysterier, att den här krisen tillåts återkomma hela tiden. Jag ville göra en oberoende granskning för att ta reda på varför, säger hon.

Nu, två år senare, är känslan av nyfikenhet snarast utbytt mot ilska. När Lisa Bjurwald väl började granska det som brukar kallas BB-kris insåg hon snabbt att krisen egentligen inte är en kris, det handlar inte om ett tidsbegränsat undantagstillstånd från något normalt, fungerande, det handlar om ett samhällsproblem som har pågått i decennier. Ett samhällsproblem som fått så mycket fler och större konsekvenser än att kvinnor tvingas föda på ett annat sjukhus än det de först hade tänkt sig – även om det kan vara illa i sig.

– BB-krisen handlar om platsbrist och orimliga arbetsförhållanden, om välfungerande klinker som läggs ned, men det handlar också om förlossningsskador, brist på eftervård, om kvinnor som inte blir lyssnade på, om barn som blir hjärnskadade, till och med om barn och mammor som dör. Under arbetet med boken har det kommit fram hur mycket som helst som har chockat mig, säger Lisa Bjurwald.

Flera dör årligen

Något av det som upprör henne mest är oviljan att erkänna de stora bristerna. Samtidigt som mängder av kvinnor vittnar om förlossningar som lett till livslånga skador och trauman, framhåller ansvariga inom vården att Sverige har en förlossningsvård i världsklass.

– Ingen dog, då kan vi vara nöjda! Det verkar vara utgångspunkten. Men vi måste kunna ställa högre krav än så, säger Lisa Bjurwald.

Och trots allt händer det varje år att kvinnor faktiskt dör under eller som en följd av förlossningen. Senast förra veckan skrev svenska medier om 33-årige Rasha Mkahel, som dog en dryg vecka efter  att hon fött sitt andra barn. Hon och hennes man hade då vädjat om att få ett planerat kejsarsnitt. De nekades snitt, trots att läkare i Syrien sagt att det var ett måste när Rasha Mkhale födde sitt första barn. Först efter att förlossningen satt igång gav sjukhuspersonalen med sig. Men Rasha drabbades av så kraftiga blödningar att hennes liv inte gick att rädda. Och hon är inte ensam – mellan sex och sju kvinnor dör i samband med förlossningen varje år.

– Hur kan man då prata om en förlossningsvård i världsklass? Det borde vara omöjligt, säger Lisa Bjurwald.

Drabbas av hjärnskador

Det händer också att barn dör som en följd av misstag under förlossningen. Eller att de tvingas leva med svåra hjärnskador. Under arbetet med BB-krisen träffade Lisa Bjurwald flera familjer där det varit uppenbart att skadorna hade kunnat undvikas – om Sverige verkligen haft en förlossningsvård i världsklass. Det handlar om barnmorskor som inte reagerat på avvikande hjärtljud, om läkare som sprungit till fel rum, om överanvändning av värkstimulerande medel. I ett fall förklarar en barnmorska sina misstag med att hon fick en slags black out. Att undersköterskan påtalade att barnet måste ut hjälpte inte, barnmorskan fortsatte hävda att det skulle gå bra. Först efter att undersköterskan slagit larm till en annan barnmorska som i sin tur kontaktat läkare, förlöstes barnet som då knappt hade någon puls. Han drabbades av svåra hjärnskador, och blev bara drygt ett år gammal. Den ansvariga barnmorskan hade i en artikel två år tidigare pratat om de tuffa arbetsförhållandena – och sagt att hon var rädd att patienter till slut skulle drabbas. 

– Det här handlar om friska spädbarn som på grund av misstag under förlossningen skadas för livet, eller inte ens överlever. Det var något nytt för mig, att det faktiskt är sådana orimliga tragedier BB-krisen leder till, säger Lisa Bjurwald.

Kvinnovård lågprioriterat

Döden är det yttersta beviset för BB-krisen, men även om det inte hade varit så illa, även om vården skulle förhindra att kvinnor eller barn dör, vore det inte tillräckligt. Lisa Bjurwald menar att det är viktigt att se alla lager. Hur vården som rör kvinnor är bortprioriterad – trots att de flesta är överens om att barnafödande är den viktigaste stunden i livet. Hur det drabbar både dem som arbetar där – oftast kvinnor – och de som är beroende av den. Och hur den ständiga krisen gjort att den kunnat fortgå, eftersom den blivit normaliserad.

– Långvarigheten har förstärkt problemen, de har blivit strukturella. Det i sin tur gör att man liksom vänjer sig, säger att ”så här är det varje sommar”. Som att det inte går att förändra.

På samma sätt har föreställningar om hur det ska vara att föda gjort att många brister överlevt.

– Vi har fått lära oss att vi inte ska klaga, att man bara ska acceptera situationen oavsett vad som händer, så länge det föds ett friskt barn. I en broschyr riktad till gravida från 60-talet står det att ”berätta inte om du har haft en svår förlossning”, för att det kunde skrämma andra. Det där har levt kvar, men också gjort oss lätta att utnyttja. Det är lättare att skära i en förlossningsvård där få protesterar.

Men det där har börjat förändras?

– Ja, vi har en samhällstrend där vi pratar om att bryta tystnader, och jag tror att förlossningsvården står näst på tur att bli ett Me too-liknande fenomen. Intresset för att prata om det här och dela med sig av sina egna erfarenheter är jättestort. Samtidigt mobiliseras mängder av människor i BB-marscher för att demonstrera mot nedläggningar. Det finns en väldig kollektiv ilska som jag tror är nödvändig.

Lisa Bjurwald

Född: 1978.

Är: Journalist, författare, föreläsare och debattör, nu anställd som chef för opinion och påverkan på stiftelsen Teskedsorden.

Tidigare: Har skrivit fem böcker, bland andra Skrivbordskrigarna och Europas skam.

Aktuell: Med granskningen ”BB-krisen. Sveket vid livets början”, som släpps på Volante förlag i september.