Polisen tog henne inte på allvar

Linda, som egentligen heter något annat, har blivit misshandlad, våldtagen, mordhotad och trakasserad i över ett år av sin före detta pojkvän. Men varken Farsta-polisen eller socialtjänsten har tagit hennes anmälningar på allvar. Först för en månad sedan, efter ett och ett halvt år av psykisk och fysisk terror upprättade polisen två anmälningar om misshandel och hot och Farstas socialtjänst skrev in Linda i Kvinno-gruppen för att utreda hennes hotbild. 

– I maj vände jag mig för första gången till socialtjänsten för att få hjälp. Jag har stått och gråtit och bett dem om hjälp, men de tyckte inte att jag hade varit tillräckligt tydlig mot förövaren. Jag har knuffat ut honom ur min lägenhet, efter att han brutit sig in, och sagt att jag inte vill veta av honom. Jag vet inte på vilket sätt jag skulle kunna vara mer tydlig. Först nu har de förstått hur horribel min situation är, säger Linda. 

”Nog varit lite naiv”

Av en socialsekreterare har hon fått höra att ”hon nog varit lite naiv” då hon inte genast förstått att mannen i fråga inte var någon ängel. Men Linda förklarar att den före detta pojkvännen har varit oerhört manipulativ och att hon själv aldrig trodde att hon skulle kunna falla för en man som slog henne. Linda, som i dag är 35 år, har i tidigare relationer aldrig tolererat hot, våld eller sjuklig svartsjuka.  

– Jag var för tio år sedan tillsammans med en svartsjuk man som vid ett tillfälle slog i en dörr, bredvid mitt huvud. Han fick gå direkt. Jag träffade bara den här mannen, som nu trakasserar och hotar mig, i två månader. Sedan fick jag höra från min arbetsgivare att han ringt och hotat honom, och sagt att han ”visste” att vi låg med varandra. Det var helt sjuka anklagelser. När jag förklarade att vi inte kunde vara tillsammans längre flög han på mig och började slå, säger Linda.    

Bara början

Men den misshandeln var bara början. Därefter har mannen vid flera tillfällen tagit sig in i Lindas lägenhet med kopierade nycklar, alternativt brutit sig in. Andra gånger har han suttit i trappuppgången och skrikit om att få bli insläppt. Linda har då känt sig tvungen att släppa in honom, för att inte bli vräkt från sin bostad. Under maj månad lämnade han varje dag hembakade tårtor, bullar, hotbrev och bilder på kända mördare utanför dörren. Redan i november förra året anmälde Linda misshandeln och hoten till polisen för första gången.

– Han säger att han ska slå ihjäl mig med ett baseballträ. Jag går omkring och är konstant rädd. Grannarna i trappen har hört hur han misshandlat mig och dunkat mitt huvud mot väggen, men polisen säger att de inte kan göra något eftersom det inte finns några vittnen. ”Ni kan väl försöka prata med varandra och reda ut det här tillsammans”, har de sagt till mig, säger Linda som är arg och besviken på polisens och socialtjänstens flathet.

Några som däremot varit bra och hjälpsamma från första början, menar Linda, är Stockholms kriscentrum för kvinnor och Alla kvinnors hus, vars jurister gett henne rådgivning och stöd.

– De säger att jag måste försvinna så fort som möjligt, flytta härifrån. Men jag har bott här i elva år och tycker inte att det är jag som ska straffas. De har även sagt åt mig att sätta igen brevlådan, eftersom det oftast är den vägen man bryter sig in i en lägenhet, vilket jag gjort. Jag har fått ett nummer till ett skyddat boende om situationen skulle bli akut.

Får inget kontaktförbud

Medan undertecknad är på besök hemma hos Linda öppnar hon ett brev från Söderorts åklagarmyndighet, som beslutat om avslag på hennes ansökan om kontaktförbud på mannen i fråga. 

– Jag är väl inte direkt förvånad, jag blir inte förvånad av någonting längre. Polisen har från början haft en inställning till mig som att jag vore en jobbig gnällkärring. ”Men vad gjorde du då?”, har de frågat om och om igen. Som att jag skulle ha provocerat fram den här situationen. Det blir väl så att jag tvingas flytta och söka skyddad identitet till slut, säger Linda.    

Få kontaktförbud utfärdas

Olga Persson, generalsekreterare på Unizon som samlar 130 av landets kvinno-, tjej och ungdomsjourer, säger att enbart en tredjedel av dem som ansöker om kontaktförbud mot en förövare får det beviljat. 

– Vilket är en väldigt låg siffra. Att ansöka om kontaktförbud är ett stort steg och det har oftast gått mycket långt innan man tar det steget. Att då få uppleva att man inte blir trodd på är ytterst allvarligt. Å andra sidan är inte ett kontaktförbud mer än ett papper och en markering från samhällets sida. Systematiska överträdelser av ett kontaktförbud ska i teorin kunna leda till åtal för grov kvinnofridskränkning, men vi har aldrig sett ett sådant exempel. De allra flesta överträdelser ses som ringa och leder inte till någon åtgärd alls, säger hon. 

Att anmälningar om våld och hot i nära relationer inte tas på tillräckligt allvar av polis och socialtjänst menar Olga Persson har sin grund i fördomar om att offret är medskyldigt och har provocerat fram situationen. 

– I patriarkala miljöer, som polisväsendet, kan sådana här fördomar lätt förstärkas. Men vi fick höra fler sådana här historier förr. Polisen har gjort satsningar på utbildning i dessa frågor de senaste åren. Sedan Kvinnoregistret uppdagades i media hoppas vi att ännu mer görs. Det som krävs för att komma till rätta med detta är kompetenshöjande insatser, konkret arbete med värderingar, fördomar och attityder, för att inte ansvaret ska förskjutas från förövaren till offret. Statusen för dem som arbetar med dessa frågor inom polisen måste höjas och de måste få tillräckliga resurser. Anmälningar om våld och hot måste tas på allvar, säger hon. 

Bevisläget ett problem

Johan Eriksson, gruppchef för brott i nära relationer i Polisområde Stockholm syd, säger att inga allmänna riktlinjer finns för hur kvinnor som anmäler våld i nära relationer ska bemötas, men att intentionen är att så skyndsamt som möjligt utreda grund för åtal och kontakta målsägare för förhör.

– Hur man går till väga skiljer sig väldigt mycket från fall till fall och hänger samman med brottets allvarlighetsgrad och den bevisning som finns.   

Linda har upplevt sig anklagad som medskyldig till misshandeln hon utsatts för av polisen och känt att hon inte tagits på allvar då hon gjort sin anmälan. Vad beror det här på?

– Jag kan tyvärr inte kommentera det enskilda ärendet, men det är naturligtvis beklagligt om hon känt sig anklagad av oss. Vissa frågor som vi tvingas ställa för att reda ut vilket brott som har begåtts kan upplevas som en kritisk punkt, och som att man ifrågasätts. Vi måste fråga om vad som föranlett misshandeln och om vart slagen träffat på kroppen exempelvis. Ibland bedömer vi att bevisningen är för ringa för att kunna leda till åtal. Oftast hålls förhör med båda parter, men det finns ingen regel om att så alltid ska ske, säger Johan Eriksson.