Nu är hon i Jubileumsparken för att förbereda prova på-segling för för- och grundskoleelever och känna på följebåten. Hon älskar helt enkelt vatten och allt man kan göra med det. Vid sidan av sim- och segelskola spelar hon dessutom undervattensrugby. Men så har det inte alltid varit.
I Mogadishu där hon växte upp var visserligen havet alltid närvarande, men hon och alla andra barn uppmanades att hålla sig borta från det. Någon tradition av bad och vattenlek fanns inte och det hände ofta att någon drunknade. Fast Muna Idows dragning till vattnet var ändå stark.
– Jag blev påmind av min kusin igår om att jag när jag var liten brukade springa ut i regnet och sjunga. Jag älskar att vara ute i regnet, att duscha i regnet, säger hon och skrattar till åt minnet.
Även om hon inte fick vara i havet och det inte fanns någon simhall köpte hon en bikini av en kvinna som gick runt och sålda badkläder på gatorna. Den har hon kvar, fast den är för liten sedan länge. Som ett minne av hur långt hon kommit sedan dess, inte bara i jordiska kilometer utan även i personlig utveckling.
Hennes pappa lämnade Somalia för att ge sina barn ett bättre liv och bättre utbildningsmöjligheter. Efter flera avslag kunde familjen samlas i Sverige, förutom två bröder som hunnit fylla 18 och inte fick följa med. Att tillvaron kan se annorlunda ut på olika håll i världen förstod hon redan på en buss genom Kenya, där kvinnor reste utan slöja och bar långbyxor.
När hon kom till Sverige 2015 hade hon hunnit fylla 17 år men aldrig gått i skola, utöver koranskola. Hon läste i rask takt in grundskolan, därefter gymnasiet och nu pluggar hon till socionom. Då hon var ny i landet hörde hon en dag talas om att Frölundabadet hade simkvällar för bara tjejer och tog med sig sin syster, som livrädd sa ”vi kan ju inte simma”. Trots systerns protester fick hon på sig en simdyna på ryggen och klev ner i bassängen.
– Det kändes jätteskönt, wow! Jag tittade på de andra och började härma dem och simmade fram och tillbaka 25 meter med dynan. När vi kom hem var jag jättestolt och berättade för mamma om den fantastiska känslan.
Muna Idow ville tillbaka och nästa gång tog av sig simdynan och tog några simtag. Tredje gången gav hon sig ut på djupt vatten och sa till systern på bassängkanten att försöka fiska upp henne med ”den där stången” om hon inte var uppe om tre sekunder. Simmandet kom helt naturligt.
– Det betydde så mycket mer än att bara kunna simma, den här friheten när jag klev ner i vattnet, jag fick bättre självkänsla. Att kunna gå tryggt vid vattnet och att det inte var farligt som förut… De känslorna jag upplevt ville jag att andra skulle få uppleva.
Sagt och gjort, som extraval under sista året på gymnasiet drog hon igång Mermaid simskola. Hon såg att det fanns ett stort behov och ville inte att kulturella eller andra hinder skulle stå i vägen. Sedan dess har simskolan växt och har nu verksamhet i fyra simhallar i stan där hon lär flickor och kvinnor att simma.
För detta har hon bland annat fått J Christer Ericssons Entreprenörspris och ett stipendium av Advokatfirman Vinge och nu tilldelas hon Kompassrosen. Vid en ceremoni i höst kommer kommer hon att ta emot utmärkelsen av kungen. De 50 000 kronor det innebär kommer hon bland annat att använda för att utveckla sitt ledarskap.
Hon är glad och stolt, men egentligen inte förvånad. Hennes passion och nyfikenhet i ett nytt land har fört henne dit.
– Jag har alltid brunnit för att inspirera andra till att allt är möjligt. Därför förtjänar jag stipendiet. Det är en bekräftelse på att man gör något gott, det värmer hjärtat och motiverar mig ännu mer.
Just nu har hon tagit ett studieuppehåll. Det är mycket med segelskolan, men också mycket att förbereda inför sommarsimskolan, också den vid Jubileumsparken. Hon vill fortsätta att utveckla Mermaid simskola, fortsätta lära människor att simma eftersom alla ska ha samma möjligheter och vatten har en sån bärkraft som räcker långt utanför simbassängen.
Muna Idow försöker leva hälsosamt, träna men också ha kul. Hon vill finnas där för andra människor, både för familjen men också i jobbet. Att träffa människor från andra länder, kulturer, åldrar och lära av varandra ser hon som livsnödvändigt. Menar att vi bara kan möta och bekämpa fördomar tillsammans.
– Jag tror att jag kommer fortsätta att jobba med integration, även med föräldrarna som ibland är lite bortglömda. De behöver också aktiviteter, att genom lek och roliga grejer få lära sig hur det kan vara. Och om de inte vet hur de ska passa in i samhället blir det svårt för barnen också. Det är en tanke jag har, som jag vill satsa på.
