Flyktingdebatten sker oavsett åsiktsläger i huvudsak utifrån vad invandringen innebär för Sverige. Antingen ses den som bra för landet eller som ett hot, men sällan diskuteras den enskildes skyddsbehov och vilken mänsklig kostnad dagens politik innebär.
De sätter på sig sin äventyrsutrustning, sina säkerhetsvästar, sina galvaniserade kläder och sina systemhjälmar för ett äventyr längs sandiga stigar. Genom samma länder passerar också andra lycksökare, ja de kallas så, till fots och på lastbilsflak på väg mot säkerheten i Europa. Det är vår tids stora epos, människor som söker en ny framtid vandrandes under stjärnorna, vår tids stora äventyrshistoria.
Han har gjort en missbedömning. Hans flykt från ett liv som papperslös flykting i Iran har lett till att tre år senare stå inför en utvisning till Kabul i Afghanistan. Enligt UNHCR finns tre miljoner Afghanska flyktingar i Iran, enligt landets egen statistik är de en miljon, det är en politisk fråga att ens erkänna deras existens.
Vi talar om Kabul hemma och hur han ska klara sig där. Afghanska unga män som utvisas till Kabul utvisas inte bara till en osäker plats i världen, i ett land som befinner sig i inbördeskrig, utan är också mål i sig själva. Språket avslöjar omedelbart deras uppväxt i Iran. Avslöjas det att de varit i Europa är risken hög för att man blir rånad i jakt på hopsparade pengar. Det gäller att hålla en låg profil, ha slitna kläder och ordna en lösning så att man inte behöver bära kontanter på sig. Sverige sägs stå för fem hotell nätter, därefter måste man hitta sitt boende själv. I en farlig stad, i ett land i krig, där man inte varit tidigare och där man betraktas som en främling. Vem ska man få hjälpa av?
Om du är foglig och avsäger dig dina krav på asyl och accepterar avslaget på din asylansökan betalar vi ut 30 000 kronor kontant till dig när du kommer till Afghanistan. Skriv på här. Skriv på här, om och om igen. Varje dag sitter Migrationsverkets tjänstemän och säljer in det man kallar för återvändande som ett led i strategin att genomföra smidiga avvisningar. De lyder under regleringsbrevets formuleringar – alltså regeringens instruktioner till myndigheten – och omsätter dem i effektiv praktik. Det fanns hösten 2018 22 000 personer i Sverige som fått beslut om utvisning till Afghanistan.
Han är åldersbedömd enligt upprättade riktlinjer och kriterier. Det gjordes i sakligt neutral form. Man har genomfört en röntgenundersökning av hans visdomständer med joniserad strålning och använt magnetkamera för att åldersbestämma utvald knäled. Bara för att konstatera att den uppgivna åldern vid ankomsten till Sverige stämmer, femton år. Han placeras på ett kommunalt hem för vård och boende tillsammans med andra ensamkommande ungdomar. Som minderårig tilldelas han också en god man. Under asylprocessen har han rätt att få sin sak prövad individuellt och som minderårig att samhället tar ansvar för hans skola och uppehälle. Han kommer till Sverige med värk i en inflammerad framtand och skickas till Folktandvården som omgående drar ut densamma. Ensam 4 100 kilometer hemifrån på flykt från hemlandets eviga krig och föräldrarnas kamp som papperslösa i Iran. En generation av infödda flyktingar. Ensam i ett nytt land där det mesta handlar om att passa in, nu med ett svart tomrum istället för tand. Han frågar om han kan få en ny tand men så fungerar inte systemet, under asylprocessen har man endast rätt till akuta insatser, minderårig eller ej. Han frågar vad det kostar att få en ny tand, men Folktandvårdens system tillåter inte sökningar om patienten saknar personnummer. Någon nämner en uppskattad kostnad om 20 000 kronor. Ett belopp som framstår som helt omöjligt att få ihop för en asylsökande numera sextonåring som inte får arbeta och dessutom förväntas sköta skolan.
Våren 2016 övertalar en nyfunnen vän på hemmet för vård och boende honom att det är bättre att de accepterar en avvisning till Kabul och därifrån försöker ta sig hem till föräldrarna i Iran. Hans gode man protesterar inte och han skriver på ett papper om frivilligt återvändande, ett papper som med en enda underskrift fråntar sextonåringen alla möjligheter att stanna i Sverige. Utan att någon vuxen engagerat sig tillräckligt för att förhindra ett förödande beslut.
Vännen åker till Kabul men själv stannar han livrädd kvar i Sverige med en bultande och stigande insikt om att han gjort ett bistert felsteg. Han lägger sig i sängen. Veckan efter kommer beskedet, vännen är död efter att han krockat på en lånad motorcykel i trafiken i Kabul. Det är inte bara kriget som är farligt i Afghanistan.
Han faller in i en depression. Han går inte i skolan. Personalen på hemmet ställer in nötter och bananer till honom, det är ingen som kan få upp honom ur sängen och så småningom anses han som omöjlig på boendet och placeras istället i en egen lägenhet. Där glider han ner i ett tyst och ensamt tillstånd. Till den ensamma lägenheten går nu personalens banan- och nötleveranser. Han fyller 17 och skrivs ut ur gymnasiet utan några betyg. I någon mening finns han inte riktigt längre, han är ett ärende. En kropp med ett ärendenummer.
Men liksom ungdomen avtar också depressionen med tiden. Det finns en annan pojke bland de 10 000, också han åldersbedömd, uppmätt och certifierad enligt svenska riktlinjer till 16 år, vilket även här visar sig vara hans uppgivna ålder vid ankomsten till Sverige. I Iran har han arbetat på byggarbetsplatser sedan han vår nio år gammal, nu förväntas han klara av svenskt gymnasium i samma takt som de infödda eleverna. De båda pojkarna kompletterar varandra. Den första har språköra och lär sig svenskan snabbt, den andra är social och fiskar upp arbeten på bygden. I stället för att sköta skolan hankar de sig fram genom svartjobb på svensk glesbygd. Två månader i en lägenhet i Hörby. En vår i ett sommarhus under renovering. En vinter i ett insnöat Borrby i ett hus utan värme. Svarta påhuggsjobb om 60 kronor i timmen åt en polsk hantverkare utan pengar resulterar i 15 000 innestående kronor när arbetsgivaren till sist blockerar honom från sin telefon.
När gymnasielagen beslutas tänds ett nytt hopp, men när lagen överklagas slutar kommunen ge försörjningsstöd. Han får inte arbeta, samtidigt som han inte längre har rätt till ekonomiskt stöd eller boende. Under våren förra året köper de en gammal husvagn för 3 000 kronor, vilken de ställer på vår tomt. Risk. Vi måste tala om riskkalkyler. Det finns personer som säger till oss att vi tar en risk när de får ställa sin husvagn på vår gård, men ingen häpnar över riskerna de tog när de vandrade från Iran till Europa.
Till sist beslutar Migrationsöverdomstolen i september 2018 att den nya gymnasielagen om temporära och villkorade uppehållstillstånd ändå gäller. Vi säger till dem att nu kommer den nya gymnasielagen ge dem uppehållstillstånd och häva besluten från de tidigare avslagen. Vi säger att det krävs tre år av hårt arbete i skolan och därefter kommer de vara inne i systemet och skapa sig den framtid som de drömde om från början. Men det har alltså redan gått tre år i Sverige. Varje dag är ett liv.Det blir vinter och han får avslag på sin nya asylansökan med hänvisning att han tidigare sagt sig vara beredd att frivilligt resa till Afghanistan. Han är nu 19 år och bedöms som tillräckligt vuxen för att utvisas.
Han ringer från Mazar-e Sharif, ”Jag har aldrig träffat så farliga människor”, säger han. ”Allt är farligt här”. ”Jag måste tänka som en riktig afghan”. För att skaffa SIM-kort till telefonen eller för den delen pass måste man ha tazkira, ett personbevis. Det fungerar, uppfattar jag det som, som kyrkoböckerna gjorde i Sverige förr. Man måste åka till den ort där man är född eller där släkten kommer ifrån för att sedan få ett papper som bekräftar ens identitet. Det finns en inneboende risk här: det tar fem timmar från Mazar-e Sharif till Sar-e Pol. En ort där allas krig mot alla pågår. Talibaner skjuter på IS, IS skjuter på armé och polis och lokala krigsherrar kontrollerar egna miliser med skiftande lojaliteter.
Problemet är att Sverige inte anser att Afghanistan är i krig. Däri ligger problemet, så låt oss bryta ner det i siffror. 2018 dog det nästan 27 000 personer i våld relaterat till den pågående konflikten, enligt Uppsala Conflict Data Program. Det högsta antalet döda i Afghanistan sedan mätningarna började 1986. Men det är bara ett av fem rekordår, de övriga är, i fallande skala, 2017, 2016, 2015. och 2014, då drygt 12 000 personer dog av det konfliktrelaterade våldet. Mellan 2001 och 2013 ansåg Sverige att det var krig i landet och deltog i skyddet av civila genom den FN-ledda operationen ISAF. Då dog det mellan 5 000 och drygt 8 000 personer per år i väpnat våld relaterat till den pågående konflikten. Hur kan kriget vara slut när mer än tre gånger så många dör i konflikten nu, efter att ISAF lämnat landet och våldet eskalerat? På utrikesdepartementets hemsida avråds man bestämt från att resa till Afghanistan, det är inte säkert att resa till landet.
Sommaren är på väg att ta slut och övergå i den mörka perioden. Vid grusvägen står en skylt om loppis. Det är en pensionerad snickare som säljer sina saker inför en utlandsflytt. Han har engagerat sig för att hjälpa flyktingar i den lokala pingstkyrkan, där han är medlem. Svenska frikyrkor är kanske den enda opposition i flyktingfrågan som fortfarande kan kallas för folkrörelse. Riksorganisationen för den svenska pingströrelsen har gjort en genomgång av beslut om rätten till asyl för konvertiter i migrationsdomstolarna mellan 2015 och 2018. I 93 procent av fallen ger sverigedemokratiska nämndemän avslag på asyl för konvertiter. Samma andel för vänsterpartistiska nämndemän är 15 procent. Kyrkorna har välkomnat dem som inte välkomnas någon annanstans. Att en del av flyktingarna då också tar till sig det religösa budskapet framstår inte som konstigt. Men liksom man inte tror på motivet för deras flykt tror man inte heller på deras behov av tro eller för den delen av ett sammanhang. Inga personliga sanningar accepteras och de kan lämnas på botten. Den pensionerade snickaren säger att fascismens formuleringar tagit över tänkandet. Samhället präglas inte längre av det han tror på. Utvecklingen har runnit honom ur händerna och han har tröttnat helt. Det är politiskt och han sticker från landet. Han flyr förändringen söderut.
pojken ringer igen, denna gång från en rörig gata i Kabul. Jag hör trafiken, sirenerna i Kabul, dit han åkt för att med sina nya papper ordna pass. Men han säger att det tar för lång tid och att det är för dyrt. Det finns för många som dragit sig till Kabul och den relativa säkerheten där. Priserna att hyra rum har stigit exponentiellt. Utan arbete och med sina begränsade resurser finns bara ett alternativ kvar. Att skicka de pengar han har till familjen. Att gömma sina identitetshandlingar mot kroppen och klä sig i nötta kläder för att sedan ta bussen den långa och farliga vägen genom gränsområdet, Afghanistan, Pakistan, och sedan med hjälp av smugglare, som ibland också är kidnappare, följa stigarna över bergen och i skydd av mörkret och till fots gå in i Iran, tillbaka till platsen där flykten började.
Han lämnade Sverige för att flyga till Mazar-e Sharif alla hjärtans dag, den 14 februari 2019 och är i dag tillbaka hos sin familj i Iran där han återigen lever som papperslös. Han har berättat hur han under flykten ut ur Afghanistan i våras såg människor avrättas utanför bussfönstret. I dag arbetar han svart på en isfabrik i Iran för ungefär 50 kronor om dagen. Han hotas ständigt av utvisning till Afghanistan från de iranska myndigheterna. Innan han reste fick han hjälp av en privattandläkare med en ny tand. Den andra pojken arbetar idag som vaktmästare i Malmö vid sidan av sina gymnasiestudier på en folkhögskola i Skåne. Han har med stöd av lagen om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå, som gymnasielagen egentligen heter, temporärt och villkorat uppehållstillstånd i Sverige. Det är en lag som inte tar hänsyn till personens asylskäl.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
