Den nya lagen innebär att om en person med funktionsnedsättning upplever att en verksamhet eller offentlig plats inte är tillgänglig kan den anmäla bristerna till Diskrimineringsombudsmannen, DO, som sedan kan driva frågan i domstol. Men det finns undantag i lagen berättar Nils Duwähl, ordförande för DHR Stockholm – ett riksförbund som driver rättighetsfrågor för personer med nedsatt rörelseförmåga.
– Företag med färre än tio anställda har fått dispens, vilket utesluter en stor del butiker och restauranger. Det är ju många företag i de branscherna som har mycket personal, men många är bemanningsanställda och då gäller inte kraven.
– Vi ville ha en lag helt utan undantag, annars blir den verkningslös, fortsätter Nils Duwähl.
300 anmälningar avslogs
För att påskynda arbetet med att göra Sverige mer tillgängligt infördes 2003 en ny paragraf i plan- och bygglagen. Det innebar att man till exempel kunde anmäla trappsteg, tunga dörrar, dålig belysning eller liknande hinder till stadsbyggnadskontoret, som i sin tur beslutade om bristen skulle åtgärdas. DHR bestämde sig då för att prova hur detta fungerade i praktiken och testade den i stadsdelen Västertorp.
– Vi skickade in över 300 anmälningar om enkelt åtgärdade hinder. Alla blev avslagna. Åtgärderna ska vara ekonomiskt skäliga och det är stadsbyggnadskontoret som avgör vad det innebär.
Skärholmen är ett föredöme
Men Nils Duwähl konstaterar också att en positiv konsekvens var att två matvarubutiker på eget initiativ bestämde sig för att åtgärda sina trappsteg.
Själv är Nils Duwähl rullstolsburen sedan 1994. Han bor i Skärholmen som enligt honom är ett föredöme när det gäller tillgänglighet.
– Det är det som håller mig kvar här. I Skärholmen kommer jag in i 99 procent av alla butiker och restauranger.
”Det är lite pinsamt”
Men de plana ytorna och räta vinklarna i Skärholmens centrum skiljer sig från större delen av innerstaden där nytt och gammalt möts med blandat resultat i tillgänglighet. Idylliska kullerstensgator blir svåra att sig fram på med rullstol och vid äldre byggnader är det inte ovanligt med ett eller flera stentrappsteg upp till porten.
– Vi hade ett studiebesök från Schweiz för ett par år sedan som vi skulle möta på Sveavägen för att sedan gå och äta. Det slutade med att det enda stället jag kunde komma in på var Mc Donalds. Det är lite pinsamt när Stockholm trummar ut att vi är ”världens mest tillgängliga huvudstad”, konstaterar Nils Duwähl.
Ett annat exempel är bussarna i Stockholm. De är utrustade med ramper för att underlätta på- och avstigning, men för att fälla ut rampen måste föraren gå bort till dörren och dra ut den för hand.
– Det är inte alltid de hinner med att göra det i rusningstid. På bussarna i London har de automatiska ramper som måste kontrolleras inför varje körning
”Borde finnas information”
Även om det är en lång väg kvar innan Stockholm är lika tillgängligt för alla invånare tycker Nils Duwähl att det finns positiva sidor som behöver lyftas fram.
– Vi är dåliga på att informera om det som faktiskt fungerar. Det finns till exempel rullstolstaxi – men det marknadsförs ingenstans. Om jag tittar på hemsidan för Bryssels flygplats kan jag få information om alla museer som är tillgängliga, den informationen borde finnas hos alla flygplatser och hotell i Sverige.
