För en förbipasserande ser kvinnojouren Olivias skyddade boende i Alingsås ut som vilken villa som helst.

Dagens ETC besöker boendet mot löfte att inte ta bilder som kan avslöja var det ligger.

Hit kommer kvinnor och barn som flytt från en våldsam relation. Jouren har funnits sedan 1987 och har i dag plats för fyra kvinnor med barn.

Olivia är en av de omkring 100 jourer med skyddat boende i landet som just nu står inför en omvälvande förändring. Från och med 1 april i år krävs tillstånd från Ivo, inspektionen för vård och omsorg, för att bedriva skyddat boende. Syftet med tillståndsplikten är att få bort oseriösa och kriminella aktörer från marknaden. Samtidigt stärks rättigheterna kring barn som följer med sin mamma till skyddat boende.

Men inom kvinnojoursrörelsen har oron länge varit stor för vad reglerna ska innebära och osäkerheten har redan fått flera jourer att stänga sina skyddade boenden. 

”Den tiden är förbi”

Styrelsen för Olivia bestämde sig dock tidigt för att satsa istället för att ge upp.

– Vi kände att det är den här vägen vi går. Vi kan inte längre hantera vår förening och jouren som tidigare. Den tiden är förbi, det är inte de värdena som kommer att vara giltiga framöver. Och vi var inte rädda för det. Vi kände att Ivo gärna får komma hit och titta, granska vad vi har. För vi vet att vi har en bra förening. Men nej, det var inte ett givet beslut och vi vet att det var många som tänkte raka motsatsen, säger Catharina Myers, ordförande för jouren. 

När det förra året blev klart att tillståndsplikten kommer att börja gälla under 2024 anställdes Johanna Lomander, tidigare samordnare för Olivias tjejjour, som verksamhetsledare. En föreståndare krävs för att få tillstånd, och Johannas uppgift har varit att förbereda allt som behövs inför ansökan.

– Vi har ju bedrivit socialtjänst, som det kallas i de här termerna, sedan 1987 när vi började skydda kvinnor och barn. Men allt har inte funnits på pränt. Det var egentligen steg ett att ta tag i, säger hon.

”Svårt och betungande”

Olivia, som redan har ett etablerat boende, har till första augusti på sig att lämna in sin ansökan.

Men trots att Johanna Lomander lagt månader på att jobba för att Olivias styrelse och personal ska bestå av folk med rätt utbildning och bakgrund, kvalitetssäkra alla dokument, se till att boendet lever upp till säkerhetskrav, och krav på integritet för kvinnor och barn, så är det fortfarande osäkert om de blir godkända. Hur Ivo kommer att bedöma underlaget vet ingen ännu.

Jag är rädd att det blir för mycket tyckande i bedömningen. 

Ordförande Catharina Myers är frustrerad. Hon önskar tydligare direktiv från Ivo.

– Jag är rädd att det blir för mycket tyckande i bedömningen. När det inte ens är tydligt för oss vad vi ska skicka in för intyg, då är jag rädd att bedömningen blir så här, säger hon och slickar på pekfingret och sträcker upp det i luften.

– Det gör mig orolig. Det som också oroar oss är att många kvinnojourer ser det här arbetet som så svårt och betungande att man lägger ner sina skyddade boenden. Det är en utveckling som är skrämmande. Den här organisationen behövs i samhället. Vi är tyvärr efterfrågade, säger hon.

Ska få bort oseriösa företag

De nya reglerna har hittills tvingat ett tiotal jourer att stänga och Jenny Westerstrand, ordförande för Roks, är säker på att det kommer att bli fler.

– Regeringen har på det här sättet sönder en rörelse av skydd och stöd för kvinnor som är ovärderlig, säger hon.

Syftet med regleringen är att få bort oseriösa aktörer. Men även seriösa kvinnojourer med lång erfarenhet riskerar att rensas bort, enligt Jenny Westerstrand. Hon vet inte idag hur många av Roks jourer som kommer att skickat in ansökan till Ivo.

– Några av de större tänker göra det, medan några kommer att lägga ner. Jag tror inte att särskilt många av Roks jourer kommer att finnas kvar i det här systemet på sikt. Det är någonting annat än vad vi är, säger hon.

Idag drivs skyddade boenden långtifrån bara av ideella kvinnojourer. Enligt en kartläggning från Socialstyrelsen drevs 37 procent av de skyddade boendena av privata aktörer 2019.

Därför behövs mer kontroll

Sara Persson, förebyggande specialist på Ekobrottsmyndigheten som tidigare har jobbat på Ivo, säger att det inte är ovanligt att oseriösa företag som blivit av med sina tillstånd att bedriva exempelvis familjehem eller HVB-hem istället startar skyddade boenden, just för att kontrollen och insynen är minimal. Hon ser därför positivt på den nya tillståndsplikten.

Annars öppnar man upp för ekonomisk brottslighet.

– Det blir svårare att vara verksam i en bransch som är hårdare reglerad. Det är också bra att det ställs formella krav på ägare och ledning i de här verksamheterna. Att det ska vara personer som inte är straffade och att man har skött sina skatter. Sedan ser vi också att det är bra med krav på viss kompetens hos ledningen. Det är naturligtvis bra generellt, men det gör det också svårare för kriminella att använda målvakter, säger hon.

Kvinnojourerna tycker att det är orättvis att de ska förhålla sig till samma regelverk som vinstdrivande välfärdsbolag. Vad säger du om det?

– En stor del av kommunens basuppdrag ligger idag på privata aktörer. Det kan vara ideella föreningar eller privata företag. Men det innebär inte att kommunerna slutar ha ansvar för de som vistas i verksamheten, eller att kommunen inte måste se till att verksamheten man köper tjänster av har tillräcklig kvalitet. De måste fortfarande säkerställa att det är seriösa och kompetenta aktörer som bedriver verksamheten. Annars öppnar man upp för ekonomisk brottslighet, men också eventuella kvalitetsbrister, säger hon.

”Vad är det man vill?”

På kvinnojouren Olivias skyddade boende i Alingsås leder en trappa klädd i heltäckningsmatta upp till den privata delen där de placerade kvinnorna bor. I hallen på nedervåningen hänger cykelhjälmar på en herrbetjänt och på ett bord i vardagsrummet ligger teckningar på tork.

Jouren är med sina fem anställda och 60 ideellt arbetande jourkvinnor, en av de större jourerna i landet.

Catharina Myers är bedrövad över rapporterna om systerjourer som lägger ner en efter en och efterlyser tydliga besked.

– Vad är det man vill? Vill man ha kvinnojourer som jobbar med de här frågorna. Eller vill man att det ska vara ett arbete som styrs enbart från socialtjänsten? Jag ser inte hur det skulle vara möjligt. Vi behöver samarbeta i de gemensamma frågorna, inte motarbeta, säger hon och betonar samtidigt att hon är nöjd med samarbetet med Olivias samverkanskommuner Alingsås, Lerum och Vårgårda.

Johanna Lomander tillägger att bakgrunden till att jourerna finns är att många kvinnor inte vågar vända sig direkt till socialtjänsten.

– Vi får samtal varje dag från kvinnor som lever i en relation som är våldsam, och innan de lämnar vill de veta vad som kommer att hända med dem och deras barn. Där är vi en form av guide för vilka alternativ de har. Tar man bort det, då kommer ingen att söka hjälp, det vet vi. Då väljer de att stanna i den relationen och vi kommer år efter år att ha nya generationer som varit gifta med sin förövare i 50 år. Och barn som kommer att ha levt i våldsamma hem ytterligare generationer. Vi vet alla att det inte är en lösning, säger hon.