Strax efter tiotiden på morgonen den 23 augusti 1973 kliver rånaren Janne Olsson in på Kreditbanken på Norrmalmstorg och avlossar en salva med sin k-pist. De fem följande dagarna hålls fyra personer ur bankpersonalen som gisslan, en av dem Kristin Enmark.
I början av månaden kom boken Jag blev Stockholmssyndromet, skriven av henne själv och journalisten och ETC-medarbetaren Gunnar Wesslén, där hon beskriver sin upplevelse av Norrmalmstorgsdramat och det som följde efteråt.
– När jag tänker tillbaka på det idag känner jag mig sorgsen och arg. Sorgsen för att den 23-åriga flicka som jag var då blev utsatt för alltihop. Och arg på polisen, men så klart också på rånaren, säger Kristin Enmark.
Gisslandramat satte spår
När vi träffas är det drygt 42 år sedan Norrmalmstorgsdramat utspelade sig. Men dygnen inne på banken har satt spår i Kristin Enmark som sitter kvar än idag. Med jämna mellanrum dyker händelsen upp i hennes huvud, särskilt nu under det år som hon skrivit boken.
– Det kan räcka med att jag hör en polissiren så kommer tankarna flygande. Men det är inte så att jag blir rädd, utan jag har distans till det idag. En viss klaustrofobi hänger dock kvar. Jag åker inte hiss, ogillar att flyga och kan bli illa till mods om någon beter sig underligt i exempelvis kollektivtrafiken. Men det är inget som hindrar mig i mitt dagliga liv, även om det så klart påverkar mig.
I samband med Norrmalmstorgsdramat myntades begreppet Stockholmssyndromet, vilket kortfattat åsyftar att ett brottsoffer ställer sig på samma sida som förövaren. Under gisslantagningen vände sig Kristin Enmark mot polisens agerande och kom att ty sig till den ökände brottslingen Clark Olofsson, som körts till platsen på begäran av Janne Olsson. Via en telefon inne i banken fick Kristin Enmark direktkontakt med dåvarande statsminister Olof Palme, och sade då bland annat att rånarna var ”jättebussiga”. Efteråt kom hon att starkt förknippas med Stockholmssyndromet. Men i sin bok vänder hon sig mot termen, som hon menar osar kvinnoförakt, och tar upp ny forskning som nyanserar bilden av gisslans beteende.
– Syndrom är ju ett sjukdomstillstånd. Jag blev stämplad som sjuk och därmed inte trovärdig och fick till och med ta emot hat för mitt beteende under rånet. Men att jag handlade som jag gjorde berodde inte på att jag sympatiserade med rånarna. Det var ett sätt för mig att överleva, säger Kristin Enmark och fortsätter:
– Det fanns ju ingen struktur i polisens arbete under gisslandramat, inget skydd från samhället. Därför reagerade jag på det här sättet. Att man sedan skyllde det på ett syndrom blir ett sätt för samhället och myndigheterna att återupprätta sin trovärdighet, att säga att det var jag som gjorde fel. Det liknar sättet som offer för kvinnomisshandel blir ifrågasatta, där hamnar ju skulden ofta på kvinnan.
Kritiserad insats
Insatsen i samband med Norrmalmstorgsdramat har i efterhand kritiserats. Bland annat har Leif GW Persson kallat den för ”ett juridiskt sammanbrott och en polisiär katastrof”. I dramats slutskede valde man att spruta in stridsgas i det valv där gisslan och rånarna satt instängda, men att bryta sig in i valvet tog längre tid än vad polisen räknat med. Det innebar en avsevärd risk för att de i rummet skulle kvävas till döds, men eftersom själva gasinsläppet också var misslyckat överlevde samtliga utan allvarligare skador.
– Jag ser det som ett mordförsök att de släppte in gas i valvet där vi satt. Så gör Anticimex när de ska ta död på råttor, säger Kristin Enmark.
Är du mer förbannad på polisen än på Janne Olsson?
– Konstigt nog är jag fortfarande mer arg på polisen. Jag borde kanske vara mer arg på Janne egentligen. Men vi har träffats efteråt, jag har berättat precis vad jag kände och gjort upp med honom. Det slutade med att han grät. Från polisens sida har jag aldrig fått något erkännande om att de gjorde fel.
Efter att polisen släppt in stridsgas i valvet gav gärningsmännen upp. I tingsrätten dömdes både Janne Olsson och Clark Olofsson för gisslandramat, men i hovrätten friades den sistnämnda helt. Och efter rättegångarna började Kristin Enmark brevväxla med Clark Olofsson, som då satt internerad för andra brott. Med tiden blev undertonen sexuellt laddad, och under en permission drygt ett år efter händelsen på Kreditbanken träffades de till slut.
– Under själva gisslandramat hade jag inga känslor för honom, även om han gav mig mycket trygghet just då. Clark gjorde Janne lugn, han visade intresse och någon slags omtanke för mig. Men när vi började brevväxla så utvecklades det till förälskelse. Man kan tycka att det är jävligt konstigt, och jag kan inte riktigt förklara varför det blev som det blev.
Har du någon kontakt med Clark Olofsson idag?
– Jag fick ett brev av honom senast för någon vecka sedan. Han skrev bland annat ”Jag hoppas att din bok tas emot med vänlighet, allvar och förståelse”. Vi håller kontakt, även om det var flera år sedan vi sågs sist. Han sitter ju inne nu.
Kristin Enmark har som tidigare nämnt även träffat Janne Olsson efter rånet, men idag vill hon inte veta av honom (”han kan dra åt helvete”). Hon har också haft sporadisk kontakt med några av de andra i gisslan.
Skolade om sig
Efter Norrmalmstorgsdramat var Kristin Enmark ledig en tid, men återgick sedan till jobbet på banken. Ganska snart insåg hon dock att det inte fungerade. Hon var för rädd. Istället utbildade hon sig till socialarbetare, och har sedermera vidareutbildat sig till psykoterapeut, vilket hon jobbar som än idag.
– Det gick inte att vara kvar på banken, jag vågade knappt gå genom lokalen. Redan tidigare hade jag sökt in på socialhögskolan, men valt att inte gå. Om inte allt det här hade hänt så hade jag nog inte sökt dit igen. Då kanske jag hade varit bankdirektör idag, haha.
