Nationalteaterns sångare Pale Olofsson greppar mikrofonen och drar igång den gamla proggklassikern och snart rockar bänkraderna i hela kyrkan. Kören vid hans sida gungar med och några av sångarna höjer en kampnäve till frasen ”de tror att de kan få mig att falla på knä”.

Det är konsert i Centrumkyrkan i Farsta med Gatans röster. Historien startar för drygt sex år sedan genom en reality-serie i SVT, då operasångaren Rickard Söderberg bildade en kör med människor i en svår livssituation. Många levde då som hemlösa. 

Den allra första att anmäla sig var Bosse Hellenfors som läste om kören i en flyer på tidningen Situation Stockholms kontor. 

Ikväll sjunger han solo, låten som han brukade sjunga för sin flickvän. ”Men bara om min älskade väntar”, känsligt uppbackad av kören .

– Det bästa med att uppträda för publik är att få beröra, när det kommer en tår i ögat på någon i publiken. Det är också fint att få ge lite hopp, säger Bosse Hellenfors.

Men kören är inte bara att stå i rampljuset. Bakom varje konsert ligger många timmars övning, på tisdagar är det repetition i Centrumkyrkan. Bosse ser fram mot varje gång.

– Att sjunga är en njutning som ger energi för hela veckan, fram till nästa rep. Vi får också läxor som jag övar in hemma. Det här är det roligaste jag gjort i mitt liv!

En annan av körens sångare som varit med från början av tv-serien är Ann Malmberg. Första gången smög hon in för att inte synas berättar hon.

– Rickard var ju stor på den tiden så jag kände mig pytteliten! Men han såg mig ändå och gav mig stora kramen, skrattar hon. 

Kören har gett jättemycket, berättar Ann. Framförallt massor av nya vänner. Hon har även själv tagit med sig nya sångare till kören. 

– Jag säljer Situation Stockholm och har mina stamkunder. En av dem kändes lite ensam så jag bjöd med henne hit och hon tycker också att det är jättekul. Musiken är frigörande!

Det allra bästa med kören är gemenskapen, menar Bosse och får medhåll av körkompisen Lasse Lindberg. 

– Alla människor vill höra till en grupp, vi är flockdjur. Här i kören ser vi varandra och om någon mår dåligt försöker vi hjälpa varandra, säger Lasse.

– Vi är en enda stor familj, skrattar Bosse och kramar om Lasse.

– Och Anette är våran mamma!

Anette heter Kyhlström i efternamn och är diakon och verksamhetschef i Hela människan i Stockholms län. Hon har varit med från starten och är den som håller ihop kören, som är en del av organisationens sociala arbete. Gatans röster är mer än ”bara” en kör, berättar hon. Körmedlemmarna kan även få stöd i sin sociala och ekonomiska situation.

– Efter varje repetition är det en lång kö med folk som vill ha hjälp med olika saker, många har till exempel problem med tandhälsan.

Men ikväll är det fest och under konserten dansar Anette Kyhlström framför kören och leder koreografin med uttrycksfulla rörelser. Gatans röster är drivkraften bakom att hon fortsätter arbeta trots att hon snart fyller 67, berättar hon. 

– Att se växandet som sker när vi är tillsammans är det bästa. Jag ser hur de som går med i kören utvecklas, får social kompetens och kraft att klara livet. Men vi har också kämpat tillsammans med sorger och saknader. Vi har förlorat kamrater som har gått bort och gått på deras begravningar tillsammans.

Gatans röster är en kör med 37 inskrivna medlemmar som har en bred blandning av olika livserfarenheter. Fler har levt som hemlösa och gjort en resa genom lågtröskelboende och träningslägenhet till ett eget boende. Att gå med i kören kan vara första steget att bli nykter för den som är beroende av alkohol eller droger, berättar Anette.

– Vi skriver ett kontrakt med var och en som går med, där ett av kraven är att vara nykter när man är här. Eftersom de vill vara med i kören håller de löftet och ofta leder det vidare.

För Ann Rydberg har kören inneburit en nystart i livet. Viktigast är att hon fått ett nytt sammanhang.

– Jag satt på bänken härutanför och var riktigt trasig, när Anette kom ut och hjälpte mig. Jag hade tappat bort mina nycklar och hon ordnade en låssmed så jag kunde få komma hem. Efter det gick jag med i kören, men jag var jättenervös i början. 

Nu när hon varit med i kören i ett och ett halvt år har självförtroendet stigit och hon står självklar och lyser på scenen. Att ha repetionerna att se fram mot varje tisdag är en trygghet, tycker Ann Rydberg.

– Även om man är låg innan ger sången sånt hopp och det smittar. Jag älskar att sjunga, när jag sjunger känns det som jag flyger!

Men innan konserten är hon ändå lite nervös. En av orsakerna är att de gamla parkbänkskamraterna kanske ska komma in och lyssna.

– Fast det känns också bra. Jag har varit drogfri i 18 månader nu och när de ser mig stå där framme kan det ge dem hopp. Det är viktigt. Alla behöver hopp!

Även för Bosse Hellenfors har resan som påbörjades med kören fortsatt framåt. Efter att ha levt som hemlös i drygt tjugo år har han en egen lägenhet sedan några år tillbaka.

– Den känslan. Det går inte att beskriva hur stort det är! När jag först flyttade in hade jag ingen tv, men jag bara satt i soffan och var nöjd. Och nu har jag fått nya tänder också, säger han och fyrar av ett filmstjärneleende.

Efter konserten är det dags att förbereda kören för nästa stora evenemang; en miniturné till Skåne och Göteborg, där Gatans röster ska träffa tre andra lokala enheter från Hela människan och ge konserter tillsammans med dem. Det är dock inte första gången Gatans röster ger konsert på bortaplan. Bland annat har de framträtt i Vadstena klosterkyrka med 1 300 personer i publiken. 

– En av körmedlemmarna berättade för mig att hon först inte kände sig värdig att gå in i den stora kyrkan. Men genom konserten växte självförtroendet och nu är det ibland så att man får bromsa planerna lite, säger Anette Kyhlström med ett leende.  

Låtvalet till kvällens konsert är upplagd efter den inbjudna solisten, Pale Olofsson. Nationalteaterns hits ”Livet e´ en fest”, ”Hanna från Arlöv” och ”Jack the ripper” blandas med körens vanliga repertoar. Bosse Hellenfors är nöjd med att få sjunga låtarna ihop med en av sina förebilder.

– Jag upptäckte Nationalteatern innan de slog igenom och ”Jack the ripper” är världens bästa låt!

Nationalteaterns musik får en extra dimension tillsammans med Gatans röster, tycker Pale Olofsson.

– Många av de som är med i kören har ju själva upplevt det låtarna handlar om. Det har varit jättekul att repa med kören och se alla glada ansikten. Den här konserten skulle jag vilja göra många gånger, på fler platser.

Bakom flygeln sätter körledaren Maria Peters svänget tillsammans med det för dagen inhyrda kompbandet. Hon leder sammanlagt fyra olika körer, där alla har sin egen stil och charm. Men att leda Gatans röster ger något extra, tycker hon. 

– Jag är jätteglad att få vara med i det här sammanhanget. När jag tittar ut mitt under en låt och ser alla glada ansikten – det ger mig jättemycket. En låt är kanske tre minuter, men det är tre minuter där alla får vara glada, det kan vara det som gör toppen i veckan.

Gatans röster är också speciell genom att alltid vara bäst när det gäller, berättar hon.

– De är inte blyga utan som bäst när publiken kommer, alla lyser då!

Körsång har en lång tradition i Sverige och att sjunga i kör är en av de populäraste fritidssysselsättningarna. Uppskattningsvis 600 000 svenskar i alla olika åldrar sjunger i kör – allt från barn till pensionärer. Körer bildas också på alla tänkbara platser, från kyrkor till arbetsplatser. Det finns gott om forskning som visar på hälsofördelarna med att sjunga i kör. Till stor del handlar det om hur kroppens glädjehormoner frisätts, både genom den fysiska processen av att sjunga, men framförallt genom samverkan när man sjunger tillsammans. I licentiatavhandlingen ”Sjung, sjung för livet!” visar forskaren Dorota Lundström genom en empirisk studie att körsång till och med kan fungera som rehabilitering vid utmattning och som en väg tillbaka för människor som hamnat långt från arbetslivet. 

En kör kan också förena människor från olika länder i ömsesidig integration. Kören Gränslösa röster, som består av lika delar invandrade och infödda svenskar, bildades som ett integrationsprojekt under den stora flyktingvågen till Sverige 2015 och är fortfarande ytterst livaktig med drygt trettiotalet medlemmar. 

Ikväll är det repetition på Mäster Olofsgården inför den kommande konserten 

”Gränslös frihet” med celebra gästartisten Helen Sjöholm. Körmedlemmarna troppar in några i taget, en del bärande på kaffebröd och termosar, andra på pärmar.

Grundtanken med kören var att sammanföra nya svenskar med ”etablerade svenskar” som kören kallar det. Hälften av vardera för att ge en bra mix, berättar Barbro Lebrun, som förbereder fikabordet. Hon har varit med från starten och är styrelseledamot i föreningen Gränslösa röster, som ordnar spelningar och allt praktiskt runt repetitioner och konserter.

– Alla nya svenskar som ville vara med fick komma in på en gång, men det var så många etablerade svenskar som ville vara med att det blev lottning. Jag brukar inte ha tur i lotterier men den här gången vann jag högsta vinsten!

Det startades många bra projekt för de flyktingar som kom 2015, poängterar hon.

– Men det som känns extra bra med det här är att vi fortfarande finns kvar.

Kören har också utvecklats genom de olika folkgrupper som sökt sig dit, berättar körledaren Cecilia Öhrwall, som också varit med sedan starten.

– I början kom de flesta från Syrien, sedan från Iran och Afghanistan. Nu kommer många från Ukraina.

En av de senare är dataanalytikern Lesia Lesiv som kom till Sverige strax efter att kriget i Ukraina startade förra året. För henne har kören inneburit en plats där hon har ett sammanhang och kan lära känna människor. Förutom att sjunga i Gränslösa röster spelar hon även fiol i körens sidogren, Songline, där unga invandrare kan få lära sig spela ett instrument. Lesia Lesiv hjälper även till som översättare i Språkkören, ett sidoprojekt till Gränslösa röster som är inriktad på nyanlända och nu har många nya deltagare från Ukraina. För henne är musiken verktyget, inte målet, berättar hon.

– Jag har lärt känna många människor från olika länder och lärde mig svenska genom att sjunga barnvisor som Björnen sover. Nu får jag också ansvar att ordna en del studiebesök för Språkkören, det känns utvecklande. Varje gång jag går hem från kören är jag glad, det ger energi varje gång. Cecilia är så bra att få med alla i sammanhanget, det är härligt att se hur hon brinner!

Och uppenbarligen fungerar Björnen sover bra, för Lesia talar redan svenska flytande. Men det speciella med Gränslösa röster är att de inte bara sjunger på svenska, utan att alla deltagare bidrar med musik från sina hemländer.

Att få dela med sig och att andra sjunger på ens eget språk är extra viktigt, tycker Kinda Kreidi, Hon kom från Syrien till Sverige 2015 och var den första som gick med i kören.

– Det var ett stöd att jag kunde sjunga på mitt språk och att andra försökte sjunga på mitt språk. Det känns på riktigt nära när de försöker sjunga dina ord. Min första svenska låt var Kents ”Sverige”. Orden ”välkommen hit ” gjorde mig glad att sjunga, säger hon med ett leende.

Pärmar delas ut medan körledaren Cecilia Öhrwall monterar ihop det elektriska pianot med sitt ställ och snart drar uppvärmningen igång. Armar skakas, höfter rullas och så måste rösten få sitt.

– Bläh! Ut med tungan ordentligt!

– Bläh! Ekar kören, sträcker ut tungan och förstärker med yviga armrörelser. 

– En gång till och större, peppar Cecilia.

– BLÄÄÄÄH!!!

Skrattet bryter ut och sedan avlöser röstövningarna varandra innan det är dags att börja med repertoaren. Helens Sjöholms finstämda paradnummer ”Gabriellas sång” startar med ett mjukt hummande från basarna som sprider sig genom alla stämmorna. En av bassångarna är Navid Kamyab Hesari. Han är från Iran och har varit med från starten. Det bästa med kören är att den är multikulturell, säger han. 

– Vi sjunger på många olika språk och det är roligt att lära sig av varandra. Man får också många nya vänner, jag har fått hundratals genom kören under åren. Det är en glädje att sjunga tillsammans!

Under sången blir det även chans till att öva på uttalet av svenska ord. Här sker dock svenskaträningen med glimten i ögat och rytmiskt gungande höfter. Cecilia Öhrwall håller både melodin och språkkollen bakom pianot.

– LEEEVA som i Eva. Inte liva! En gång till!

– Leeeva!

Gabriellas sång är den enda svenska sången på låtlistan för konserten, som har temat frihet. I kören finns sångare från bland annat Syrien, Afghanistan, Iran, Tyskland och Ukraina. Alla har de bidragit med en sång från sitt hemland. Och när körmedlemmarna kliver fram för att ropa ut ordet frihet på sitt eget språk går stämningen genast över från skratt till allvar.

– Svoboda!

– Azadi!

– Freiheit!

– Huriya!

– Liberte!

Temat för konserten är viktigt, poängterar Kinda Kreidi. 

– Vi är arga för allt som händer i världen. Sången sker med både kropp och själ. Genom sången får vi visa vår ilska!

En av de mest laddade låtarna på programmet är Shervin Hajipours ”Baraye”, som kallats för den iranska motståndskampens hymn. Sången ledde till att låtskrivaren arresterades i Iran, men också till att han fick en Grammy. Ikväll lägger körmedlemmen Anne-Marie Möller, som till vardags jobbar på teater, grunden för koreografin som börjar med att hela kören står med ryggen mot publiken.

– Vänd er om och bryt igenom muren!

Den persiska gruppen i kören bestående av Viola Abuotrabah, Sara Samadi, Fariba Omidbakhsh, Masoud Vashegi och Navid Kamyab Hesari tar sig en efter en igenom den kompakta väggen av kroppar för att sjunga fraserna på sitt hemspråk. Effekten är visuellt stark.

– Det här var rörigt, tycker Masoud Vashegi.

– Det kommer att bli bra, lita på oss som står utanför, säger Anne-Marie Möller.

Fariba Omidbakhsh ler och gör ett omtag. Det gäller att öva om och om igen. Fariba kommer från Iran och berättar att kören är hennes bästa meditationsplats. Hon sjunger även i andra körer och tar sånglektioner – men Gränslösa röster är något extra.

– Här är det på riktigt utan gränser. Det är så jag vill leva – i en värld utan gränser, bara kärlek. När vi sjunger är det som att stå med en vit flagga. Ingen religion, bara humanitet. När vi sjunger här är det äkta medmänsklighet.

Det blir många knuffar, kramar och skratt under repetitionen. Stämningen är varm och tillåtande. Kören har gett en trygghet och vänner för livet, berättar Kinda Kreidi. Hon har även lärt sig mycket om föreningslivet genom att vara ordförande för föreningen bakom kören.

– På andra ställen var jag bara en siffra, här hade jag en röst som andra lyssnade på. Gränslösa röster är gränslös kärlek, jag kan inte tänka mig hur mitt liv hade varit utan kören. När man har kommit ny i landet utan vänner är man ensam, säger hon.

– Jag var också trött på att alla frågade om Syrien, när jag kom hit så sjunger man tillsammans istället. Det blir direkt gemenskap. Det kommer naturligt, inifrån ur hjärtat. Alla kulturer har sin musik och musiken är ett gemensamt språk. En sån här kör skulle behövas i alla städer och alla byar! 

Gränslösa rösters körledare Cecilia Öhrwall är professionell musiker och har en lång bakgrund inom både körsång och att arbeta med musik som stärkande kraft. Hon var med i uppstarten av orkesterskolan El Sistema i Södertälje, en skola som finns i många länder och huvudsakligen verkar i socioekonomiskt utsatta områden med att ge barn och ungdomar gratis undervisning i att spela instrument och medverka i en orkester.  

– Jag tror jättemycket på musik som en kraft för gemenskap i samhället. Genom musik får vi ett redskap där vi kan samtala med varandra. Kan du spela eller sjunga är du inte ensam, säger Cecilia Öhrwall.

Både Region Stockholm och Migrationsverket verkar hålla med. 2022 fick kören regionens pris för arbete mot rasism och främlingsfientlighet och Gränslösa rösters systerprojekt Songlines, som vänder sig till unga mellan 18 och 26 år, där Cecilia är projektledare, får bidrag för Tidiga insatser för asylsökande. Att Gränslösa röster drivs av en förening ger också en övning i demokrati, poängterar Cecilia.

– Föreningen är den som kommer med förslag på repertoaren och jag har det stora nöjet att sammanställa programmet. Kören är en slags folkbildning på flera sätt. I Sverige har vi ju en lång tradition med att sjunga i stämmor, det gör man inte i alla länder. Jag gör arrangemangen efter hur mycket sångvana de har. De mest ovana får sjunga melodin, de vana får överstämman som flyger lite ovanför och så blir det snyggast med bara tjejröster i understämman.

De olika stämmorna får också en extra gemenskap genom att de delar på ansvaret för att ordna det i körsammanhang så viktiga fikat. Varje stämma har sin egen chattgrupp där de organiserar vem som tar med vad.

Gränslösa rösters signum är att sjunga på svenska, engelska och de språk som deltagarna själva har med sig. Det ger en rikedom för alla, inklusive körledaren.

– Det är verkligen en gåva med alla språken som jag inte hade haft annars, säger Cecilia Öhrwall.

– Jag tror också så mycket på att få dela varandras kulturer. Tänk om vi blir tvungna att fly från Sverige och så kommer vi till Kabul och så är det någon där som bemödar sig om att lära sig att sjunga ”Vem kan segla förutan vind”. Det skulle ju vara så berörande och tacksamt. Att min kultur som jag har med mig är intressant någon annanstans.