Det var i förra veckan. Jag fick ett vykort av min mamma, och direkt när jag såg det snörptes det åt i magen, för det var något med handstilen. Den har alltid varit stadig, men nu var den plötsligt alldeles darrig. Omedelbart spred sig oron i mig, och med den skuldkänslorna över att inte vara tillräckligt närvarande. Hur illa är det egentligen? Är det nu som allt fullkomligt skiter sig? Varför har jag inte varit och hälsat på?
När det sommaren 2010 gick upp för mig att min mamma skulle utförsäkras rämnade något – en grundläggande tilltro till den goda viljan, en hoppfull blåögdhet? Jag vet inte, men klart är att något försvann för gott den där dagen. Att det till slut ordnade sig för just min mamma löser ju inte det grundläggande problemet eller hjälper andra i samma sits.
Det fanns en tid då jag kunde känna viss stolthet över Sverige, över det gemensamma som byggts upp. Men de tillfällena har blivit alltmer sällsynta. Istället händer det att jag skäms. Faktum är att vi aldrig varit rikare eller mer produktiva, samtidigt som inkomstklyftorna heller aldrig varit större. Detta är varken en slump eller ett av ekonomins orubbliga lagar givet fenomen, utan handlar kort och gott om politik. Det är val ”vi” gjort.
Vi låter de som redan har mest få ännu mer samtidigt som utsatta grupper i samhället ställs mot varandra. När det inte är sjuka eller arbetslösa som pekas ut som lata och parasiterande så är det invandrare eller flyktingar. Nyligen bad Reinfeldt oss att ”öppna våra hjärtan”, och befäste i samma sekund en motsättning som egentligen inte finns: i en manöver att rikta uppmärksamhet bort från det faktum att direktören återigen slevat upp nio av tio tårtbitar på sin egen tallrik ställs det underbetalda vårdbiträdet mot flyktingen, ”Akta! Han kommer och tar din bit!”
Fyra år har passerat, men ibland känns det som om det inte gått en dag. Jag ringer mamma: ”Jag kan dö imorgon, och det är okej. Sjukdomen har jag förlikat mig med nu. Men den förnedring och den ångest som utförsäkringen innebar kommer jag aldrig över, de såren sitter alltför djupt.”
Efter bland annat det blogginlägg jag skrev i september 2010 växte kritiken mot sjukförsäkringssystemet till ett monster och borgerliga partiföreträdare tvingades lova att ”rätta till brister”. Men inga förändringar av vikt har skett. Tusentals är de som utförsäkrats, och det bara fortsätter. Det är mammor och döttrar och systrar. (Ja, ungefär 70 procent av de utförsäkrade är kvinnor – vilket sätter Folkpartiets slogan ”Feminism utan socialism” i sitt rätta ljus.)
De som haft turen med sig och sluppit bli sjuka pekar finger när sjuka degraderas till andra klassens medborgare som ska straffas ”friska”. Men människor blir inte friskare av att lämnas i sticket just när de skulle behöva en utsträckt hand som mest. Det är tillräckligt att handskas med ett svårt sjukdomsbesked utan att också behöva oroa sig för hur man ska ha råd att betala hyran. Det behövs helt enkelt inte att någon ställer sig och pissar på en när man redan ligger ner.
Att fattigdom, maktlöshet och oro gör människor ännu sjukare är fakta. Alltså kommer snäva tidsgränser, låga ersättningsnivåer och bristande rehabiliteringsinsatser ALDRIG göra människor friska. Men det har heller aldrig varit målet för denna politik, som istället syftar till att försvaga det gemensamma. Men är det så vi ska ha det?
Jag och du, din morsa och din syrra, vi förtjänar bättre än så här. Vi förtjänar en regering som inte ställer utsatta grupper mot varandra, som inte pekar finger. Tydliga alternativ finns, men det är upp till oss att faktiskt göra ett aktivt val för gemensam trygghet och sammanhållning framför söndring och de privilegierades vinning.
