– Mina tio år på Konstfack var fruktansvärt stressiga. Så när jag slutade där 2017 kände jag jättestarkt att jag inte ville göra nånting alls. Bara mata duvorna, promenera, åka längdskidor och paddla. 

Hon kände sig liksom helt färdig, att hon aldrig mer ville behöva bevisa något för någon, berättar hon. 

– Men jag har alltid varit intresserad av min judiska släkt, har alltid haft en dragning till den, och när det hade gått ungefär ett halvår efter jag slutade på Konstfack så var det faktiskt min man som pushade mig att jag skulle göra en bok om min släkt.

Joanna Rubin Drangers nya bok är en över 400 sidor lång, djupt gripande serieroman med sex olika berättelser som vävs in i varandra, som gestaltar delar av judiskt liv på flera kontinenter, under 120 år. Ett enormt ansträngande, noggrant och mångårigt arbete ligger bakom den, förstår man när man läser alla faktaspäckade historiebeskrivningar, pedagogiska förklaringar och detaljerade familjeporträtt. I boken ryms allt från författarens egna, ”ojudiska” uppväxt och kärleken till mostern Susanne till släktingarnas flykt från pogromer och död i Förintelsen, en svensk-judisk solskenshistoria i Hindås, nazismen i Norge under andra världskriget, researcharbete i olika länder, och oväntade möten med okända familjemedlemmar på andra sidan jorden.

Joanna Rubin Dranger konstaterar att hennes ursprungliga tanke med boken förändrades under tiden hon arbetade med den.

– Jag trodde att boken skulle handla om det vi redan visste, men det blev lika mycket en bok om allt vi faktiskt inte visste, om familjen som ”försvann” och släktingar som jag inte kände till. 

De som ”försvann” var bland annat hennes morfar Davids familj. Hans föräldrar och alla syskon, utom en bror, mördades i Förintelsen. Men det var ingenting som det pratades om när Joanna Rubin Dranger växte upp, man sa bara att de ”försvann”.

Det var först i sökandet efter vad som egentligen hände dem som Joanna Rubin Drangers verkliga detektivarbete tog fart, och hon grävde sig allt djupare ner i både sin egen och Europas historia. 

– Det har varit väldigt tungt att göra den här boken, fruktansvärt plågsamt att läsa så mycket hemskt som tar sig in i huvudet och under huden. En rutin jag hade för att klara av arbetet rent psykiskt var att springa en halvtimme varje morgon innan jag började jobba. Det första ett och ett halvt året läste jag bara jättemycket böcker, en bok ledde till en annan och så där fortsatte det. Sedan var det en jättestor lättnad när jag började rita den första berättelsen, säger Joanna Rubin Dranger.

Hon beskriver dubbelheten i att försöka levandegöra sina släktingar och deras liv, och att samtidigt vara medveten om att detta hela tiden parallellt illustrerar någonting mycket större. 

– En sak som förvånade mig var att jag upptäckte att personer från min släkt har varit med i olika viktiga historiska ögonblick. Till exempel var Märta Katz, en avlägsen kvinnlig släkting till mig, med på Medicinska föreningen på Karolinska Institutets möte där det bestämdes att Sverige inte skulle släppa in tio tysk-judiska läkare som flytt från Tyskland. Att just mina släktingar råkar ha varit i olika situationer som tillåter mig att illustrera mycket större, samhälleliga skeenden har varit tacksamt.

I läsningen av ”Ihågkom oss till liv” slits man som läsare hela tiden mellan det singulära och högst personliga i Joanna Rubin Drangers släkts öden, och det faktum att så många människor i Sverige och världen har liknande familjehistorier och minnen präglade av folkmord, flykt och förföljelse. 

Var det en balansgång för dig också när du skrev boken? 

Att inte förneka det unika och ofattbara i Förintelsen, men samtidigt se likheterna med massakrer, krig och utrotning som sker just nu?

– Ja, för mig har det varit helt uppenbart när jag har skrivit om vad som hände då att det finns paralleller till det som händer i vår samtid. Jag beskriver till exempel hur människor på flykt stod vid landsgränser och inte blev insläppta, och det händer ju nu också, samtidigt som vi sitter här, säger Joanna Rubin Dranger.

– Det finns även likheter mellan den politiska propagandan som fanns då och den som finns nu. Jag tror att det är väldigt få som känner till att den nazistiska propagandan utmålade judiska män som sexualförbrytare och pedofiler som utgjorde ett hot mot kvinnor och barn. Liknande nidbilder och propaganda finns även idag i de konspirationsteorier som också använder sig av det här potentiellt sexuella hotet mot kvinnor och barn. Det är väldigt tacksamt, för det väcker så stark affekt och man får många människor med sig på det narrativet.

Ett annat tema i Joanna Rubin Drangers bok är den svensk-judiska identiteten. Om hur minoritetssamhället möter majoritetssamhället och att det faktiskt går att leva med olika identiteter och kulturella arv inom sig. Hon beskriver till exempel sin dragning till kyrkor och att hon som tonåring ville konfirmera sig, och berättar om sin mormors pappa Aron och hans liv som lokal butiksägare i den lilla byn Hindås utanför Göteborg.

Frågor om assimilering, integration och interkulturalitet är ju något som diskuteras mycket idag. Vad tycker du att din bok bidrar med för perspektiv i den diskussionen? 

– Berättelsen om min mormors familj och hennes pappa Aron Katz är på något sätt det ”lyckliga” kapitlet i boken, och det har den även alltid varit i vår släkts historia. Aron var orädd, varm, charmig och blev kompis med alla möjliga i Hindås. Familjen levde på ett sätt väldigt svenskt men höll också kosherkök, firade alla judiska högtider och de svenska köksbiträdena lärde sig jiddisch.

– Att de levde på landet tror jag också bidrog till att det gick så bra för dem, för där fanns det inte lika mycket antisemitism som i städerna. I berättelsen om Sverige framställs det ofta som att det var ett helt homogent och monokulturellt land fram till en viss tidpunkt, men det stämmer ju inte. Det har levts många olika slags liv här och så var det redan då, i början och mitten av 1900-talet, det visar jag i min bok.

Men trots berättelsen om den ”lyckade” integration av familjen Katz i Hindås är det mer mörker än ljus i boken om Joanna Rubin Drangers släkt. Över sidorna vilar ett stilla raseri, ett sätt att skildra det fasansfulla som både är osentimentalt och uppfordrande, en berättare som vägrar att välja bort ”osmickrande” detaljer och som tvingar läsaren att fortsätta. 

Jag frågar om hon jobbade länge med att hitta rätt röst för sin berättelse.

– Rösten fanns inte där från början, utan växte fram under tiden jag skrev. Jag blev väldigt tagen av Marte Michelets fantastiska bok ”Det största brottet” om nazismen och judeförföljelserna i Norge under andra världskriget. Hon är ju journalist, det är en historisk redogörelse och den handlar inte om hennes familj, men det finns en upprördhet mellan raderna – som aldrig skrivs rakt ut. Kanske är det så det upplevs att läsa även min bok, och det får det gärna vara. För det är ju rakt av plågsamt att läsa böcker om sådana här fruktansvärda händelser som har en total avsaknad av upprördhet – eller som till och med argumenterar mot det som har hänt, typ ”man kunde ju inte veta, vi ska inte sitta idag och fördöma”.

Det finns också något med det där stilla, återhållna raseriet när det gäller utsatta grupper generellt. Att man liksom förvägras att vara rasande och istället måste berätta om sina trauman på ett återhållet och kontrollerat sätt för att få andra människors medlidande. 

När jag läser din bok tänker jag det finns något djupt omänskligt att berövas sitt raseri, efter allt det fruktansvärda, orättvisa, ofattbara som många av de du berättar om har varit med om.

– Ja, men det kan ju också vara farligt att öppet visa sin ilska, det kan hota den nationella självbilden och man kan hamna i skottgluggen när man framför offentlig kritik på det sättet.

Men det är verkligen oerhört befriande när en person säger något rakt ut, utan allt det där modererandet och anpassandet eller rädslan för att vara ”för mycket”, säger Joanna Rubin Dranger. 

– Jag känner själv att jag tar en risk med den här boken, ibland kan jag vakna på natten och tänka: Vad har jag gjort? Men jag har också hela tiden känt under arbetet med boken att det här är det viktigaste jag har gjort, och att det har varit nödvändigt att vara rak i min beskrivning av Sveriges agerande under andra världskriget. Men jag kan ändå vara rädd för reaktionerna.

Det finns forskning som visar att trauman och rädsla kan gå i arv. I Brasilien och USA pratar man till exempel om att ättlingar till de människor som förslavades bär på nedärvd stress, sorg och ångest. Du tangerar detta i din bok när du frågar dig: Varför har jag alltid haft en känsla av hot och fara, och varför är jag så rädd? Har arbetet med boken fått dig att förstå mer om dig själv och dina rädslor?

– Ja, kanske. Jag tror att det finns många i Sverige idag som befinner sig i en liknande situation som jag – att man tillhör andra, tredje eller fjärde generationens överlevare eller flyktingar som inte vet någonting om sin släkt eller familjs historia bakåt – för att ens släktingar av olika anledningar inte har kunnat eller velat berätta. Jag växte upp med min mamma och när hon var liten pratade de inte alls hemma om vad som hänt familjen under andra världskriget, fast hon föddes precis efter att det tagit slut. Hennes sätt att hantera det var att vara stark och positiv, hon omfamnade allt som var normalt, vanligt och omörkt. Men jag har alltid haft en aning om att det fanns ett mörker, och samtidigt haft känslan av att det är farligt att vända sig om och titta på vad det är. Det är på något sätt konflikten i alla mina böcker, från min första barnbok ”Arg” till den här boken som jag precis har skrivit, säger Joanna Rubin Dranger och fortsätter:

– När min mammas kusin Azriela, som är uppvuxen i Israel, hjälpte mig att översätta brev från jiddisch till svenska sa hon plötsligt: ”jag måste ha blivit påverkad av mina föräldrars smärta”.

Joanna Rubin Dranger uppfattade det som att insikten om hur detta var för det lilla barnet Azriela drabbade henne där och då.

Båda hennes föräldrar blev av med hela sina familjer i Förintelsen, förutom Joannas morfar som var Azrielas farbror. Azriela var också en av de första som fick läsa boken som manus. 

När hon läst den ringde hon och sa: ”Vet du i vilken del av boken som jag började gråta? I sista scenen, när du och din familj ska titta på film och någon föreslår att ni ska kolla på en större skärm och ni andra svarar ’nej, det är inte lika mysigt’.” 

– Jag tyckte först att det var märkligt att just den scenen hade berört henne så, men sedan förstod jag att det handlade om det hon hade berövats – hela hennes barndom präglades av hennes föräldrars sökande, smärtan och fantasierna om vad som kunde ha hänt deras respektive familjemedlemmar.