Det berättar Karin Alfredsson, journalist och författare, som då var anställd på tidningen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Det var väldigt kul att arbeta på Aftonbladet. Den politiska chefredaktören Gunnar Fredriksson hade profilerat sig i Vietnamfrågan, avkolonialiseringen var en viktig fråga, kultursidan var radikal. Samtidigt söps det på jobbet och med det följde sexuella trakasserier – även om det inte hette så då, säger Karin Alfredsson.
Anita Hansson, mångårig medarbetare på Aftonbladet, minns också ” en anmärkningsvärd spritkultur” på tidningen.
– Det fanns i princip en bar i en av grabbarnas rum. Många av killarna mådde inte heller bra av det, säger Anita Hansson, som minns arbetsmiljön som väldigt ”grabbig”.
– Det tafsades på personalfester, nån blev uppträngd mot väggen i hissen, ovälkommen beröring var vanligt. Det var en väldigt hård atmosfär, säger hon.
– Det var accepterat att vara bakfull, men inte att vara hemma med sjuka barn. Det var snack om korta kjolar, om man var gullig eller inte. Några tjejer vittnade om att de slutat ha kjol på jobbet. Om man inte uppskattade kommentarerna fick man höra att man saknade humor, berättar Karin Alfredsson.
”Kom in med friska ögon”
Men 1977 hände något. Den etablerade författaren och tidigare VI-medarbetaren Annette Kullenberg anställdes på tidningen.
– Hon märkte att kvinnorna hade det besvärligt. Själva hade vi inte riktigt fattat hur eländigt det var, säger Karin Alfredsson.
– Annette Kullenberg kom in med friska ögon och såg att vi inte mådde bra av grabbkulturen på tidningen. Det var en lättnad. Kvinnorörelsen var också starkt på gång och kvinnor började titta på sin närmiljö, säger Anita Hansson.
Saknade status
De kvinnliga journalisterna började träffas och prata.
– Vi skrev ner våra upplevelser och delade med oss på tjejmötena. Vi såg att det fanns en struktur och det blev tydligt att det inte bara var jag som saknade humor och att det inte bara händer mig, säger Karin Alfredsson.
– Vi blev stärkta av varandra. Innan dess var vi som små isolerade öar, säger Anita Hansson.
– När vi såg den samlade magnituden av materialet insåg vi att kollegorna måste få ta del av det så vi tryckte upp ett stencilerat kompendium, berättar Karin Alfredsson.
Det blev ”Dokument, den 8 maj 1978, om vårt liv på Aftonbladet av Kvinnorna på Aftonbladets redaktion”. Skriften utkom senare i bokform.
Stina Helmersson, frilansjournalist och författare, kom till Aftonbladet som 19-årig journalist på ett långtidsvikariat.
– Jag var väldigt ung, men energisk och ambitiös, och tog verkligen journalistyrket på största allvar. Jag jobbade hårt och jag tror att det stack i ögonen på en del äldre manliga kollegor som kom med gliringar. Man får inte vara för duktig, berättar Stina Helmersson.
Hon var med på mötena med de äldre tjejerna och bidrog med sina reflektioner.
Det fanns en gemensam upplevelse av att kvinnor saknade status i nyhetsarbetet, inga chefer var kvinnor, och det fanns också ett utbrett kvinnligt missnöje med innehållet i tidningen.
– När jag läser Dokumentet nu inser jag att jag hade glömt hur engagerade vi var i tidningens innehåll. Vi ville inte att tidningen bara skulle vända sig till män, säger Karin Alfredsson.
När kompendiet var klart våren 1978 delades det ut på redaktionen.
– Många av männen blev skakade, medan andra, både chefer och kollegor, satt i radio och sa att de inte fattade vad vi snackade om, säger Karin Alfredsson.
Rensade luften
En hel del förändrades ändå efter Dokumentet.
– Jag tror att många av männen fick en chock, men Dokumentet rensade luften. Det var mycket unket som försvann ut. Trakasserierna minskade och med hjälp av Alnaråd blev det en nyktrare arbetsplats, minns Anita Hansson.
– Redan i oktober fick vi en kvinnoredaktion. Det var smart av redaktionsledningen. De sexistiska kommentarerna och supandet minskade också, säger Karin Alfredsson.
Stina Helmersson minns en del sura miner, men ser inte att skriften gav ett mer öppet, fritt och demokratiskt arbetsklimat.
– Dokumentet var bra. Men efteråt kom det nya chefer och nya ägare, och för att ta till ett understatement – patriarkatet blev inte mindre. Det blev tvärtom mer accentuerat, men det var inte tjejernas fel, säger Stina Helmersson.
Tveksam till namnpubliceringar
I dag har debatten om sexuella trakasserier åter blossat upp i full styrka och en uppföljare till Dokumentet har börjat planeras, både en film och en ny skrift.
– Det är fasansfullt att problemet pågår fortfarande, och att det tolereras av människor som vet om det och inte gör något, säger Anita Hansson.
Hon tror att en förklaring är att dagens arbetsmarknad gjort kvinnor mer utsatta än tidigare. De flesta på Aftonbladet var fast anställda och kunde byta jobb om de ville. Karin Alfredsson är inne på samma spår.
– Det är sorgligt att det inte verkar ha hänt så mycket. Men varför slickar hunden sig på pungen? Jo, för att den kan. Den som inte bestraffas fortsätter. Det är bra att sakfrågan åter är uppe till debatt, däremot är jag inte förtjust i namnpubliceringarna, säger hon.
Stina Helmersson håller med.
– Det är klart att det fortsätter, vi lever fortfarande i en patriarkal kultur. Men brandfacklor som Dokumentet och dagens diskussioner kan bidra till lösningar. Däremot tror jag inte att det förändrar något i grunden att hänga ut människor med namn. Det finns alltid två sidor, även i en offer-förövar-situation. Det är komplext, säger Stina Helmersson.
