”Jag har inte tid att vänta”

Det är bokslutens tid nu. Johan Ehrenbergs heter Falska minnen.

Den handlar om honom själv och om tidningen ETC. Människorna omkring.

Jag var en av många.

Det var några år i skiftet mellan 70-tal och 80-tal, som öppnade ett universum.

40 år senare, hemma hos Johan på söder i Stockholm. Indiansommar utanför.

Han visar boken som just ska gå till tryck. Där är en bild på honom själv på väg till första redaktionsmötet. Långt mörkt hår, fina drag.

– Och här ser du Spaniendemonstrationen 1975 ... Där är jag.

Han pekar, jag tänker att han bara är 16 år.

– ... det är fort­farande 70-tal, säger han.

Vi bläddrar genom boken, fotografier, decennier.

– Ja, och sen, sen kommer döden. Så, ser den ut.

Vi sitter vid köksbordet.

– Jag kunde inte sova i natt, säger Johan.

– Kunde du inte?

JE: Nej, men jag började svara på frågor jag inte har fått.

KL: Kan du säga någon?

JE: Haha, nej, ja, vad fan var det du frågade om? Jo, hur det kan tillåtas att dessa kräk som håller på inom socialdemokratin och tar ut vinster, en ledning som degraderats till en hop fega ...

KL: Det frågade jag?

JE: Ja, jag kommer inte ihåg vad jag svarade.

Vi skrattar åt något som vi känner igen hos varandra. Krumbukter, retoriska grep.

Jag tänker att Johan alltid gjort det personliga till politik, och politik till något djupt personligt. Han kom från norra Skåne, en familj med sex barn. Politiskt engagerade syskon, ”snälla föräldrar”.

”Var försiktig i Stockholm”, sa mamma. ”Åk inte tunnelbana, det kan vara farligt.

Men hon stoppade mig inte. Varken hon eller pappa.

Det stoppade mig aldrig, vad jag än ville försöka göra.

KL: Du skriver att du alltid bär på en sorg. Du är 15 år, bor i Hässleholm, ett rum på Järnvägsgatan och du ligger där och gråter dig till sömns. Det känns, som att du inte ville leva.

JE: Det är precis i början av mitt liv kan man säga, jag hade flyttat hemifrån och då är det ... Ja, jo jag grät nog mycket då. Det var svårt att flytta från en så stor familj som jag kommer ifrån.

KL: Varför var du så ledsen?

JE: Ja ... Jag vet inte, jag ... Varför var jag så ledsen? Jag var ensam, ingen kommer någonsin att vara ihop med mig, jag kommer alltid att vara ensam.

Den här förmågan jag har att måla upp det värsta, den fanns redan då.

KL: Dramatisk?

JE: Ja, dramatisk, ja. Jag trodde att det var något fel på mig. Jag var djupt övertygad om att det var något fel på mig, eftersom jag dels inte var ihop med någon, och dels inte riktigt kunde acceptera det där med att vara kille och tjej.

Det fanns ju redan då.

Och så var jag ju del av en politisk rörelse som pratade jättemycket om allt – utom om det personliga.

KL: Allt utom det som var du.

JE: Som jag egentligen ville prata om.

Jag kunde ju allt om Engels analys av familjen och så, läste alla feministiska böcker jag kunde komma åt.

Men det fanns ingen att prata med – det fanns inget utrymme i den politiska rörelsen att prata om det som var närmast hjärtat.

Det utrymmet skapade ju jag egentligen först när jag var 30, alltså långt, långt senare, när man kunde börja prata med människor som man har lärt känna.

Så det fanns inget. Det var bara politik.

... Men att jag var dramatisk det har du alldeles rätt, i fy fan jag måste ju varit, ja ...

KL: Den här lilla killen, som var du, som växte upp i den där familjen, vem är han när du tittar på honom nu?

JE: Det är ju väldigt svårt för mig att se honom. För jag vet ju vad han blir.

Men jag hade en enorm längtan efter att göra något, alltså verkligen, verkligen.

Jag bodde i Hästveda, det fanns ingenting som jag tyckte livet kunde erbjuda, jag ville verkligen till någonting, in i något sammanhang.

KL: Den här längtan, var kom den ifrån tror du?

JE: Ja, var kommer längtan ifrån. Det var mycket romantik, jag läste böcker som Tio ­dagar som skakade världen, vad hände i Moskva 1917?

KL: Längtan till det andra utanför?

Jag frågade Timo:

Okej, vad vill vi berätta då?

”Om världen”, sa Timo

”Du menar utrikes?

”Nej, bara om världen.”

JE: Ja att vara en del i stora skeenden, förändringar, att få vara med.

När jag var 16–17 år var jag och mina vänner i Hässleholm helt övertygade om att om bara några år är hela världen förändrad.

Om några år är alla de här bojorna som hindrar oss borta, allt som gör mig orolig och rädd.

Hela världen står ju och blommar i en gigantisk förändring nu. Så tänkte vi.

Det är därför jag är så sorgsen, mot slutet av boken, när jag inser att jag kanske inte kommer att få vara med. Det är enormt elakt, att man inte ska få vara med.

Johan har cancer, han berättar om det i sin bok. Sjukdomen kastar sin skugga över berättelsen om livet.

Han har levt med hemligheten i många år nu. Den heter kronisk lymfatisk leukemi.

Sorgen han alltid burit sedan tonåren har fått en annan dimension.

JE: Jag var inte intresserad av det sexuella. Det var en identitet jag inte kunde acceptera. Jag var väldigt duktig på att vara pojke, så där som pojkar ska vara, men jag kände att det var teater allting. Varför ska jag ha den här begränsningen.

KL: Vad var det för begränsning du kände?

JE: Ja ... Det var ju enkla grejer, jag fick inte vara söt.

KL: Fast du var söt.

JE: Jo, men det tycker du ja, men jag tyckte inte det.

Jag fick inte vara den här längtande, sexiga, mjuka personen utan jag skulle vara den där lite bastanta ...

Jag kunde egentligen inte bearbeta det här förrän jag var 24, när jag gjorde könsbytesreportaget, Könsbytet, som det hette 1983. Det var först då jag var tillräckligt stark – trodde jag.

Jag trodde att jag hade en omgivning som gjorde att jag skulle klara det.

KL: I boken uppehåller du dig ganska mycket vid könsbytet. Du frågar till och med: var det könsbytet som dödade ETC?

JE: Könsbyte är ju egentligen den ultimata kombinationen av politik och det privata.

Jag gör politik av något extremt privat och känsligt.

Inte ens den trygga ETC-omgivningen ­klarade det. Det var väldigt skrämmande.

KL: Hur blev det då?

Jag minns när Johan började komma till redaktionen med handväska, en damväska, ett lite förändrat sätt, kanske undvikande? En dag röda läppar. Det var förbryllande, men inte mer, för mig var ETC en plats där allting kunde hända. Allt, som jag aldrig föreställt mig. De mer insatta kanske tänkte på Esquires ikoniska omslag.

JE: Vi hade en konferens då jag berättade för alla: Nu heter jag Jenny. Det var först då som de andra pojkarna, för de var ju pojkar fortfarande allihop, reagerade, oj, är det allvar, vad ska hända, och sen söp vi oss jättefulla så allt kunde bli normalt för i fyllan försvinner ...

KL: ... alla gränser. You’re pretty when I’m drunk.

JE: Det är klart att jag medvetet använde reportageformen för att skydda mig själv. Men när man läser artikeln så ser man det var inget reportage.

Det blev ju ett reportage, men det var ju mycket mer än det.

Och det där blev uppenbart efter ett halvt år kanske ... Folk frågade sig; måste jag kalla honom för Jenny nu också på riktigt? Vad fan, skärpning, det är ...

KL: ... är ju publicerat nu?

JE: Jag blev väldigt förvånad över den aggression som många starka feminister hade mot mig, tjejer som jag hade jobbat med inom politiska rörelsen, som liksom: Du är sjuk!

KL: Sjuk?

JE: Ja, bara för att en människa är feminist och socialist betyder det inte att människan begriper könets fängelse.

Sommaren 1983 började jag och Hatte Stiwenius göra något nytt. Han skulle dokumentera mitt könsbyte.

Vi gick nedför Slussen, jag hade pumps och en svart läderkjol och mörka strumpor och en eländig frisyr men jag hakade i hans armbåge och hade nu en snygg kille i vit trenchcoat vid min sida.

Hur farligt kunde det vara?

Det regnade förstås.

KL: En man som går över till kvinna, använder de fängslande attributen, klichéerna, det är inget nytt med det, men provocerade?

JE: Nej, men det står ju väldigt mycket om det i reportaget, för det gör man precis vid övergången ... För att överhuvudtaget komma över.

Varför tar man på sig högklackade skor? Det gör man ju bara för att säga, jag går inte i vanliga manliga skor.

Men sen efter två månader så gick jag ju bara i gympadojor.

KL: Det var svårt för din familj.

JE: Ja, de fick så mycket skit att jag ångrade att jag gjorde det.

För så var det – framför allt för pappa och mamma. Min mamma och pappa berättade aldrig saker, de var inte, ”nu sätter vi oss ner och pratar om det här”-sorten ... . Men det var tråkningar på jobbet, enkla grejer, kommer du i frack eller i klänning, Agge?

För pappa var det ett ifrågasättande av hela hans pappaskap och hela hans manlighet.

Sen tror jag, det finns väl ingen mamma och pappa som tycker det är roligt om ens barn säger att den ni har upplevt att jag är, det är inte den jag är.

KL: Du säger att du ångrade det, ångrar du det nu också?

JE: Nej, nu är mina föräldrar döda. Men när jag insåg konsekvensen, och det var några år efteråt, när jag själv hade kämpat mig tillbaka till att komma ur könsbytesfällan – jag vägrade ju prata om det, jag ställde aldrig upp i media efteråt. För att kunna återta rollen som Johan Ehrenberg liksom. Det var då jag började fatta hur dåligt de hade mått.

KL: Men varför var det viktigt att återta Johan Ehrenberg?

JE: Det var inte jag som hade problem, det var omgivningen.

Jag fick välja, antingen fortsätter du resten av ditt liv, och det enda som diskuteras är att du vill vara mellan könen. Eller också så tar du på dig en kostym och så börjar du jobba, och så har de andra inget med det att göra.

De flesta människor älskar när man inte utmanar.

KL: Att du stod i vägen för mycket, för allting.

JE: Ja, priset var för högt.

Jag tycker egentligen att könsbyte är fel, det ska inte behövas.

Jag stod i köket i lägenheten på Swedenborgsgatan. Det var morgon och Timo kom uppspringande. Han hade två löpsedlar i händerna. Bägge skrek ut att ”Johan blev Jenny”.

Jag gick inte ut den dagen. Jag stod vid telefonen där arga, medkännande, förtvivlade och ibland hatiska röster hördes.

På kvällen kom en taxi och hämtade mig, Gunilla och Timo till tv-huset. Det var så stort något kunde bli då, innan TV4, reklamkanaler.

Jag borde aldrig ha åkt.

KL: Du skriver lite sorgset om att du hade önskat att du inte hade svikit den här killen, tjejen eller Johan, Jenny.

JE: Men det är ju sorgligt

Om jag var ung i dag, skulle det finns större utrymme för en sådan sökande person i dag? Det hoppas jag, men jag kan inte svara på. Det kan bara de som i dag vågar utmana gränserna, och vågar fundera över sina identiteter. Jag tycker att det verkar ha blivit bättre. Men det ... Jag står ju vid sidan om nu liksom.

För mig kom diskussionen att handla om att jag inte hade skurit av mig snoppen.

Sen var det också så att könsfrågan då var så extremt känslig så om du har barn, och hela deras liv ska styras hur omgivningen beter sig, skulle det bli liksom ett fängelse även för dem.

KL: Men här känslan av ömhet som du kan känna för den unga Johan och som försökte massa saker, som blev för svåra – vad skulle du liksom säga till honom i dag eller henne – eller hen?

JE: Ja, jag skulle nog säga kämpa lite till skulle jag säga.

Kanske går det att hitta lite större utrymme, kanske måste jag inte ha en svart kostym. Sen är ju den väldigt snygg. Nej, men jag gör en parallell med David Bowie litegrann i boken för att jag är helt övertygad att Mick Jagger, David Bowie alla som leker med ...

Kl: Du ser ut som du skulle kunna vara Mick Jagger här.

JE: Ja, absolut. Samma stora huvud som han dessutom, han har också ett extremt stort huvud. Det är inte många som tänker på sådant men ...

KL: ... Men det gör man om man står och tittar sig i spegeln när man är tonåring.

JE: Ja, sen kommer David Bowie som ser nästan ut som nazist, en Hitlerjugend och jag tror han hoppade så extremt just för att – ”Ni ska inte få låsa mig där jag själv har placerat mig för jag vill kanske gå någon annanstans”.

KL: Kunde musiken vara en tröst för dig?

JE: Nej, nej, jag var inte ... Nej, jag har ju haft extremt svårt med att ha idoler, faktiskt, jag brukar ofta få frågan – vem är din inspirationskälla, din stora idol så där och jag hittar alltid på något ... Någon poet som är bra, beroende på vad som är inne just då, vad hette han nobelpristagaren, svensken?

KL: Tranströmer?

JE: Tranströmer, det är klart honom måste man läsa.

KL: Men det gör du inte?

JE: Nja, jag har honom på dasset, och det är jättekul att läsa en dikt men däremot, om du vill prata om politik så kanske jag skulle säga, min stora idol är Alexandra Kollontaj, fast det är ju inte sant.

KL: Nähä?

JE: För hon är så långt borta så man kan liksom låtsas det och det är helt ...

KL: Det är safe?

JE: Det är safe, ja.

ETC var en unik redaktion, öppen, människor bara kom in, satte sig ner och pratade om sina idéer, tankar. Hängde kvar. En del började skriva. En del jobbade på distributionen för att kunna spela musik. Det var halva Stockholms punkscen, det var feminister, kåkfarare, statsvetare, kriminologer, narkomaner, ekonomer, konstnärer.

Det slags fristad där också det udda, det, skeva, förbjudna, fick plats.

Jag vet inte om jag romantiserar.

JE: Beroende på vem de mötte på redaktionen, kunde de bli väldigt bra omhändertagna eller väldigt dåligt omhändertagna. Det var ett jättestort flöde av folk, unga människor. Det jag lärde jag mig då att företagandet är en kreativitet i sig själv.

Jag älskar verkligen det här att få igång saker. Skitsamma om det går bra eller dåligt, ja det är klart man vill att det ska gå bra, men det är liksom – jag älskar företagandet.

Det är så sorgligt att den kreativiteten som är en fantastisk, mänsklig kraft reduceras till vinstjakt.

Jag tror det var ett jättemisstag vänstern gjorde: Företagande blev något negativt, så blev man ett svin då.

ETC på 80-talet var ju ett kompisgäng som fick in kompisars kompisar och var man inte kompis när man kom in så tyckte man att det var jättejobbigt tills man kanske blev kompis med några, så det var inte den typen av professionell arbetsplats.

KL: Nej, redaktionen följde inte ramar och regler, det var mer lynnigt och därför kunde folk också må dåligt förstås.

JE: Ja, och det var ett enormt prestationskrav som inte byggde på att det fanns någon chef som sa ”Du ska skriva 7 000 tecken om dagen”, utan alla bara satt och skrev.

KL: Vi som jobbade ville ju skriva de bästa artiklarna som skulle få språkligt, bildmässigt, och journalistiskt genomslag. Något som det talades om. Det var en arena.

JE: Det var just det, att om du gjorde en bra sak så blev den omdiskuterad, den blev det även bland svinen. De hade ju sett den. Du gjorde en intervju och sen snurrade den, det fanns ju ingen Facebook eller något sådant som den kunde snurra runt på, men ja, hur nu folk hade läst den fast de var inte prenumeranter? De hade gått hem till varandra och läst, och så vidare och så vidare. ETC var en arena där man blev sedd.

Och så fanns det andra arenor. Eftersom det inte fanns digitala rum, så var man tvungen för att bli verkligen bli sedd på vissa fysiska platser, och bli liksom erkänd. Röda rummet var ett sådant ställe.

KL: En fysisk plats där man liksom, en fysisk chatplats.

JE: Precis! Utblandad med Ebba Gröns låt Flyktsoda; ”Flyktsoda ta mig i land, sätt mig i brand.”

Det snöar utanför Röda Rummet. Jag står i den långa kön ( ... ) skakar av mig snön och hänger in Mahjongjackan och går in i rummet och spanar.

Där sitter punkare och filmare och proggare och så alla unga feminister, de har ett slags långkalsonger på sig som det glittrar lite om.

Jag ser min älskade på andra sidan rummet.

KL: Du har skrivit ”Kärlek eller ingenting”, det blev din devis?

JE: Jag kommer faktiskt inte alls ihåg hur jag skrev det, om det var till Gunilla.

Pink Champagne tände på den och ville ha det som titel på sin platta och så skrev de om det, och sen det blev en devis.

Jag kanske läste det någonstans.

KL: Javisst, du kanske har snott det, haha.

JE: Ja, fan, allt är ju gratis.

För att jag tänkte, allt man gör, måste man göra till kärlek annars betyder det ingenting Utan den lusten skulle jag inte sätta upp en solcell även om det räddar klimatet, utan det är lusten

KL: Jag tänker på det vi talade om i början, att du var rädd, att du kände dig utan kärlek, då.

JE: Ja, så var det.

KL: Det har varit en drivkraft att skapa det?

JE: Ja, för vad är meningen med livet? Det är kärlek eller inget. Men hur känns inget?

Den stora skräcken är att återigen vara ensam.

Den stora skräcken är att inte vara i sammanhanget, inte få vara med.

KL: Jag kan tänka att det ni gjorde med ETC, var att lägga till det som inte fanns i den politiska rörelsen, att ni la till kärlek, det vill säga det mänskliga. Man fick vara människa och det var enormt attraktivt. För då finns plötsligt plats för humor, provokationer, skavanker.

Det var något väldigt befriande, för på så sätt frigjorde ni en massa människor som mig, journalister, fotografer – att våga formulera sig själva.

JE: Jo, men den friheten fanns väl för att ingen av oss egentligen kunde något.

Så vi kunde aldrig säga till någon annan på redaktionen, ”Gör en intervju såhär”, det fanns ju inte på kartan. Det fanns verkligen ingen plan.

Samtidigt så såg vi på oss själva som extremt politiska. När jag tittar på de här gamla tidningarna och tänker ”Åh, vad gulligt” till exempel i Samlagsjournalen som handlar om dammsugaren, vad kan man använda den till sexuellt ... Det är helt absurt.

Och de här Reiser-teckningarna, många av serierna går inte att trycka i dag.

KL: Nej, de var ju farliga redan då. Och så plötsligt mitt i alltihop skriver Nisse Claesson ett recept på kanin i vin, en jättegod gryta.

Det var allt det där som var befriande med er, för mig som gått på journalisthögskolan i Göteborg. Där fanns ingen humor, där var det fredagsstormöten med verbala skytte­gravskrig, det var en farlig miljö att vara i för att..

JE: Man kunde bli mördad helt enkelt.

KL: Ja, mentalt, själsligt mördad.

ETC hade alltid en skruv. Blodigt allvar, men med en twist.

Jag var ju rädd för er också i början, men inte för att inte säga rätt sak ur en politisk vinkel, utan det var mer; för att ni hade ett eget språk och jag visste inte vad det betydde, vilket land det var jag beträdde. Ni hade er pakt liksom. Ni var ett folk som jag inte förstod mig på. Jag förstod inte era koder, jag förstod inte – är det här ett leende som är snällt? Alltså, vad betyder det?

JE: Du har skrivit om när du blev anställd, jag hade väldigt roligt åt det.

KL: Det var på anställningsintervjun, på Dernise, stamfiket, och jag blev tillfrågad om jag hade tänkt skaffa barn.

En sak man inte får fråga. Jag studsade verkligen – och frågan kom från radikala ETC! Sedan var för mig mest en absurd tanke för jag skulle absolut inte ha barn, det fanns inte på kartan.

JE: Haha ja så blev du gravid efter ...

KL: Tre månader.

JE: Ja, jo, – men kärlek eller ingenting.

Jag upplevde oss inte som manschauvinister förrän jag gjorde könsbytet. Innan dess trodde jag att vi var väldigt fria, goda och så där. Men plötsligt så, vänta nu.

Könsbytet förändrade mitt liv, mitt sätt att se på män och kvinnor och mitt sätt att se på media. ( ... )

Hemma på Swedenborgsgatan duschar jag i timmar och väntar på att dörren ska öppnas.

På eftermiddagen den andra dagen kommer hon äntligen hem.

”Var har du varit?”

”Jag behövde vara ifred”.

Jag står stel i hallen med bar överkropp och utan smink och jag ser på henne och jag längtar så fruktansvärt att när hon lagt undan axelväskan och kommer fram till mig så står jag bara still och det är alldeles tyst mellan oss.

KL: Du frågar dig i boken – var det könsbytet som dödade ETC? Var det det?

JE: Nej det var det inte, det var det absolut inte. Utan det var –

KL: Varför skriver du, varför formulerar du det så? Är det för att –

JE: Det var ju en ångest, när jag började ­fundera på – vad betydde det där? Och sen så är det ju – dramatik.

Men jag tror att ... Eh, om man tänker på tidningen och företagen som rockgrupper istället. Då förstår man varför.

KL: Ni var utslitna.

JE: Ja.

KL: Trötta på varandra, turnerat för mycket.

JE: Ja, vi borde gjort varsin soloplatta, kanske återförenas tre år senare i någon ny konstellation eller något sådant där, jag tror det var så enkelt eftersom det inte var ett vanligt företag.

KL: Utan det var en kärleks ...?

JE: Ja, och det som hände på 90-talet det var att jag själv försökte diskutera det som ett företag. Och det blev inte bra, det blev väldigt mycket pengar, men det blev väldigt lite. Jag försökte lösa det där genom att dra in en väldig massa pengar.

KL: Jo, men också för det är lite ironi- ger ett utrymme att ironisera över just reklambyrån. Du skriver själv: ”Propagandans pris. Husbondens röst. Jag var per definition en köpt socialist”

Vart tog idealen vägen?

JE: Ja, men idealen fanns ju kvar, problemet var att all energi gick åt till att hålla igång organisationen och apparaten. Mata den med nya uppdrag, så det politiska som skulle göras, gjordes vid sidan om. På 00-talet börjar jag bygga rörelser istället, fast jag tänkte ju inte så.

KL: Men är du intuitiv i dina beslut?

JE: Bara, bara! Jag kan aldrig, folk brukar fråga mig, hur tänker du nu? Och då hittar jag på en bra förklaring.

KL: För du har ingen, haha.

JE: Nej. Jag bara känner att det där, det tror jag på. Jag visste ju inte att en dagstidning skulle förändra makten runt media så mycket för oss. För det har det ju gjort, vi når ut på ett helt annat sätt i dag. Jag hade ingen aning om det, men jag kände det.

KL: Jag känner nog ingen med din retorik. Du har alltid ett sätt att twista till ett svar, du vet det här samförstående samtalet, man sitter chittchattar, tänker att vi tycker väl ungefär samma om saker och ting – så är det aldrig med dig.

Du vänder och vrider alltid på saker och frågor på ett sätt som är oförutsägbart.

JE: Menar du att jag ofta vill säga ”Nej, så är det inte”. Eller menar du att ...?

KL: ... Att det känns som att du vill förskjuta diskussionen så att den blir frigjord från sammanhanget, så att man kan tänka vad som helst om. Det är inte så vanligt.

JE: Nej, jag har svårt att ... Jag vet att det jag är dåligt på.

KL: Jag säger inte att det här är dåligt.

JE: Nej, men det jag vet att jag är dålig på, det är att prata i samförstånd.

KL: Det kanske också är en drivkraft att liksom låta frågor vara öppna, att låta saker och ting vara, inte låsa fast dem. Om jag tror att du ska säga ”Hela Stockholm ska vara fullt med sol­celler”.

JE: Ja, så säger jag: ”Nej, här ska vi inte ha några solceller. Nej det ska vara gröna väggar, ja för det är vad staden behöver!”

KL: Ja, precis.

JE: Va, var kom den ifrån?

KL: Jag tror att du tycker att det är roligt att hela tiden ändra.

JE: Ja, men jag tycker det är roligt att springa vidare. Jag tycker det är väldigt, väldigt kul att tänka, ”Nu gör vi något nytt! Nu ska vi ...!”

Men det är också då blir jag sorgsen och tänker: Men fan det här är så bra och jag kommer kanske inte att hinna få se det.

Sådana tankar kommer hela tiden, hela tiden.

Så tänkte jag aldrig förr.

KL: Vi har inte pratat alls om sjukdomen i dag. Hur du mår nu?

JE: Ända sen jag fick beskedet så ...

Jag kommer inte ihåg dagen då jag fick veta att jag ska dö. Var det en tisdag? En fredag? Var det sol eller var det kallt?

Jag minns väldigt lite, bara en dov känsla av overklighet eller som ett brummande ljud i din vardag, vart du vänder dig eller går hör du samma sak men du vet inte vad det betyder.

Jag ser mig som i en film i minnet. Jag går på trottoaren på väg till doktor Jan, jag skulle kolla kolesterolvärdet..

JE: Det liksom blommade ut så jag förstod konsekvensen strax före julen 2009. Ända sedan dess så tänker jag på döden varje timme. Hela tiden.

Om du berättar vad du ska göra i sommar så tänker jag, kul att det kommer en ny sommar. Det är inte självklart att det ska bli en ny sommar. Där har jag förändrats och kommit närmare i att jag måste göra allt nu!

Jag har blivit mer aktiv på alla plan, jag har inte tid att vänta på att prata ut med den och den, det måste jag göra nu. Sen upptäcker man att de inte finns så många att prata ut med, men de få man har kvar, jag måste säga dem att det här är på riktigt.

Vi är tillbaka vid den gråtande pojken för det är väldigt dramatiskt sätt att hantera det.

Istället för att lugna mig, ”Nej, men det är lugnt, du kommer att vara sjuk länge, det kommer vara långsamt.”

KL: Som din läkare säger till dig?

JE: Som min läkare säger, jag gör precis tvärtom och säger han kan inte garantera något, ingen kan garantera något, nu är det safety som gäller, om en månad så orkar jag kanske inte mer, om två månader orkar jag inte mer.

Det är ju dramatiken som finns där. Jag har inte tänkt på att jag är dramatisk, faktiskt.

KL: Har du inte?

JE: Nej har aldrig tänkt på det, jag tycker jag är så lugn och harmonisk och tystlåten person.

KL: Men hela ditt sätt är dramatiskt; ditt sätt att skriva, att skapa redaktioner, sammanhang av människor som ingen annan skulle sätta ihop, kollidera bilder, texter ... Säga ”Går det inte? Då gör jag det.”

JE: Ja, men jag har aldrig satt ord på i det här sammanhanget.

Det finns ju människor som lever med sjukdomar på ett mycket, mycket värre sätt, med stora fysiska konsekvenser, och det kommer väl min sjukdom att få så småningom men nu finns ju inte det.

KL: Du är stark och mår?

JE: Ja, jag springer lika fort och allting, jag kan leva ett helt normalt liv. Men att bli medveten om sin död. Det tror jag inte man är, jag var inte det, det fanns ju som en abstraktion där borta och nu kämpar jag för att behålla medvetenheten. Inte hamna i något falsk lullull.

KL: Inte förslösa den – tiden.

JE: Nej. För det gör allting mycket klarare, varje morgon när jag går upp känner jag tack för att det blev en ny dag, skit samma hur dålig den är – men sen ... Ja, livet är, det blir som det blir.

KL: Det är så att du har din sjukdom, men du kan leva i många år?

JE: Ja, jag vågar ju inte tänka riktigt så, eftersom det kan också vara så att den slår till och ökar takten, men jag börjar, nu börjar jag tro att ja, men att jag har fem år till.

KL: Du tror så, och det ...

JE: Jag utgår från det.

KL: Men din doktor säger inte så?

JE: Nej, han kan inte säga det, han säger ”Du kanske har tre år, du kanske har tio år, du kanske har 15 år, det kanske går att bota om 15 år”. Det är ju doktorns jobb, men jag kan inte leva mitt liv omedveten, där har vi det, jag vill inte vara omedveten. Utan jag är medveten om det här konstanta hotet.

Det gör att jag kan ta tag i, och framför allt göra, det som man annars skjuter upp – roliga saker också.

Jag menar, i sommar har Gunilla och jag gjort en park. En park ... Ingen park blir färdig på 30–40 år liksom.

KL: Det beror på hur stora träd man köper.

JE: Jo, ja, vi köper ganska små.

Det finns en fantastisk science-fiction film Jupiter den handlar om människor som finns ute i rymden som aldrig kommer dö om de inte blir dödade. De kommer aldrig att dö, men deras eviga liv bygger på att andra dör. Tänk dig den tanken att du har fullständig harmoni och du är helt säker på att du ska leva i miljoner år, så ingenting är viktigt att göra just nu.

Herregud, vad är det för något? ? Det är inget liv, det är ju ett ...

KL: Nej, men det finns en tid i livet, stunder kanske, när vi är barn; när livet är evigt för att det är så ofattbart långt bort dit, till slutpunkten.

JE: Innan du är 25 kanske, eller innan 22, så finns en enorm frihet i tanken. Men det roliga är ju att när du är 55 år har du mycket större möjlighet att leva fritt än när du är 22. Det absurda är att de ekonomiskt fria människorna i Sverige i dag är över 55. Det är de som har pengar, även arbetare, tillräckligt mycket för att kunna göra saker och fortsätter vara rika in till 75 eller något 70 år.

Det innebär att det är den här lilla gruppen som nu måste betala för att rädda världen.

Det blåste kraftigt utanför Barsebäck. Demonstrationsbanderollerna stod som spända segel i motvind. Vi vandrade utan publik genom Skånes slättland, tusentals och åter tusentals.

Och vi åkte hem med en känsla av att allt var möjligt.

KL: Den här känslan beskriver du, att ”Vi trodde att vi kunde förändra världen”, och nu blir det i skenet av det – men det gick inte.

JE: Vi trodde att vi hade makten på 70- och början av 80-talet därför att det var så självklart att det enda som var intressant i samhället, var det som vi sysslande med.

Det jag trodde var befrielsens tid var i själva verket den stora borgerliga motrevolutionen. Det var då man förstörde välfärden och skapade spekulationsekonomin, och sossarna på 80-talet backade hela tiden. Kapitalet fick en helt annan makt än vad den hade haft innan.

KL: 1976 har ett symboliskt värde på många olika sätt.

JE: Ja, det var en enorm backlash.

Men trodde vi var segrarna, när vi gick Barsebäcksmarschen och i princip nästan blåser omkull det där jävla kärnkraftverket – om någon då hade sagt: ”Vi tagit beslutet att bygga världens största kärnkraftsprogram i Sverige och det kommer vara klart om fem år. Du ska leva med det resten av ditt liv.”

Det gick ju inte att ta in. För då hade man ju inte kämpat.

Majoriteten av svenska folket röstade emot att bygga ut kärnkraften.

KL: Hur tror du skulle Sverige ha sett ut om linje två inte skapats?

JE: Ja, då hade vi, om linje tre hade vunnit så hade vi inte haft något klimathot på jorden.

KL: På jorden?

JE: Nej.

KL: Va?

JE: Nej, du hade fått en ledande politisk, ekonomisk kraft i samhället som skapat en förnybar energi redan 1979. Då hade allt det funnits, som sen kom först på 2000-talet. Det var ju en jätte­utmaning som vi inte förstod, för vi trodde det var kärnkraft det handlade om. Men egentligen handlade frågan om att det finns ett annat sätt att driva ekonomin och energin, och det utmanade ju hela fundamenten i kapitalet.

Därför var det så otroligt viktigt för dem att knäcka den där rörelsen.

KL: Och nu?

JE: Det är ju en ny rörelse på gång, en omställningsrörelse. Den kombinerar att göra saker själv, med politik, praktiskt här och nu göra saker.

Den kommer inte att kunna bli stark och stor om människor inte kan kombinera engagemanget med att man får det bättre privat också. Du måste alltså själv tjäna något på detta, till exempel här med solceller.

KL: Ser du några paralleller med slutet av 1970-talet, när do-it-yourself kom?

JE: Ja, verkligen, varenda punkare var väl en fantastisk småföretagare. Det var kanske inte så många människor, men punken hade sådan kraft ändå, skakade om så mycket. Det jag hoppas på i dag att vi får en kulturell, en ekonomisk, en miljömässig, klimatmässig rörelse som vågar gå utanför partierna. För partierna har, tycker jag, blivit en fälla för all politik.

När jag första gången sa att vi skulle starta en dagstidning, när jag visste att nu är det bråttom, sa alla: det går aldrig!

Men jag sa det är väl inget problem, det är bara att göra. Jag sa verkligen så. För att det var ju bara att försöka, nu är det självklart att vi kan starta fler dagstidningar.

Nu har det öppnat sig en ny dörr, om vi kan göra det då kan väl någon annan göra det.

KL: Ja, Mittmedia kanske.

JE: Nja, det tror jag inte. Det tror jag inte. Men kanske Naturskyddsföreningen, olika aktivister kan gå samman. Det är ju det som är roligt, om jag kan, kan alla.

Sedan säger man det är unikt, bara ni som kan göra detta Men det är inte sant. Vi får hjälp, jag frågar läsarna ”Älskar ni ETC, vill ni hjälpa oss att göra något mer?” Det är tillräckligt många som säger ja.

KL: Men 1983 efter konkurserna, då tröttnade folk, då fanns inte det stödet.

JE: Nej.

KL: Men det, är det samma människor, uppfattar du det, som har kommit tillbaka och återfått förtroendet?

JE: Ja, absolut det har de gjort.

Samtidigt, jag vill inte, jag vill inte organisera.

KL: Andra?

JE: Jag skulle inte kunna vara med i ett parti. Det går verkligen inte.

Men däremot tror jag det kommer födas en rörelse, men jag hoppas att det inte föds i form av partier.

KL: För att partierna är?

JE: Sekter. Skadliga sekter i samhället i dag.

KL: Vad är det viktigaste du har gjort?

JE: Haha, ja, det var en bra fråga. Det viktigaste jag har uträttat hittills är att vi finns. Det tycker jag.

KL: Du menar din familj eller menar du ETC, eller vad menar du?

JE: Bägge, allt.

KL: Att du har skapat ett rum för?

JE: Ja – kärleken

KL: ... inget som sticker ut?

JE: Att jag är extra stolt över avslöjandet om statsskulden eller något sånt? Nej, jag tycker det är flödet, att vi gjort det över tid.

I min bok är jag ganska deppig över 90-talet där jag tycker att vi misslyckades och jag försöker bena i vad kan det här ha berott på? Vad var det, okej, jag glömde ju att jag var småbarnsförälder också då.

KL: Tänkte inte på det.

JE: Tänkte inte på det, nej, men – det var inte bara jag, det innebär att nästan alla vi var småbarnsföräldrar ...

Men ... Att vi ändå finns i dag.

Det tog femton år efter hans död innan jag kunde hantera känslan från den där kvällen../

Några veckor senare ... månader ... jag minns inte ... men jag ser framför mig Brommaplan och hur han försöker hoppa upp på perrongen och misslyckas och där kommer tunnelbanetåget.

Men det är inte den bilden jag aldrig skrev ner.

Utan kyssen.

KL: Hur hanterar du förluster? Det var en förlust av ETC, som det var en gång.

Men framför allt, du förlorade dina föräldrar, dina bröder, förluster som är stora och djupt omskakande.

JE: Jag hanterar det med mycket dramatik. Jag går in i sorgen väldigt, väldigt kraftigt, tillåter mig – eller tillåter – jag är sådan. Och då blir det ju en del av ens vardag så småningom.

Det som varit svårast, absolut svårast, var att förlora min bror, min yngste bror, för det var ju sådan chock, det fanns liksom ingen – varför händer det här liksom? Och att ta hand om föräldrarna. Det, det var jävligt tungt.

Jag är en görare. Men privat håller jag på väldigt länge och sörjer. Jag skriver om att det tog 15 år innan jag vågade berätta om ett mycket kärleksfullt, pinsamt och aggressivt möte med min bror. Varför tog det 15 år?

Det är otroligt sorgesamt.

Förluster när det gäller pengar och sådant, det är något helt annat. Om någonting går dåligt är det enda jag tänker på hur ska jag göra något annat. Allt det som är fel är ointressant, det är bara det som är möjligheter som är intressant. Jag springer vidare till någonting som ska åstadkommas.

KL: Betrakta och gå vidare.

KL: Du beskriver dig själv som en mycket rädd person, samtidigt är du ovanligt, nästan dumdristigt, modig.

JE: Mm, det är väl samma sak? Är man rädd för någonting och inser att det enda sättet att slippa vara rädd för det, är att göra det – då kallar andra en modig, men modet grundar sig ju i att man är rädd; jag vågar inte skriva om det där, då måste jag skriva om det, eller jag vågar inte åka dit- då måste jag göra det.

Men mod kan ju också vara försiktighet.

Jag har ju den där sidan precis som du – att jag ständigt kan tänka ut det värsta som kan hända. Vad händer när Kristina kommer hem till mig och ska prata, vad är det absolut värsta som kan hända?

KL: Vad är det värsta som kan hända?

JE: Ja, att jag ser något hos mig själv som jag inte sett förr kanske, jag vet inte. Nej, men jag försöker alltid ha en bild av någonting, och då är man ju inte lika rädd, för det kommer ju ändå inte hända, du kommer inte sticka ner mig med en kniv nu liksom.

KL: Nej.

JE: Alltså, nu hittar jag bara på – jag kommer inte på något bra.

KL: Jag fattar.

JE: De frågar hur vågar du bygga en solcells­park? Det finns ju ingen ekonomi i det.

Nej, just därför kommer det att funka, för om du tror att det går dåligt så har du ingen aning om hur jag vet att det kan gå.

Man kan ju kalla det mod, men man kan också säga att det är kalkylerad ...

KL: ... kalkylerad galenskap.

Du är blyg samtidigt som du är enormt liksom..

JE: Jag tar rummet.

KL: Tar rummet och tv-soffor, debatter.

JE: Men det ena är ju teater och det andra är ju jag. Jag har ju aldrig suttit i tv och varit jag. Det är ju bara teater.

Det är ett hinder i jobbet faktiskt att vara blyg på så sätt att jag vågar ju inte ringa och få ett nej. Utan jag måste verkligen safea på något sätt.

KL: Hur bär du dig då?

JE: Ibland får man tvinga sig till saker genom att man har lovat någon, det är det absolut bästa. Om jag lovar någon någonting, att prata med Anders Borg eller bygga ett hus, vad som helst. Har jag lovat det då måste jag göra det, för då är det någon annan som drabbas av min blyghet. Det kallas för att binda sig vid masten – om jag ständigt talar om att jag inte tar ut någon vinst..

KL: Så kan du inte göra det?

JE: Då kan jag inte göra det. Och det är liksom för att inte hamna fel, det kan ju vara ett knep så.

KL: Men har du en stränghet också, 70-talets vänsterstränghet? Moraliska rätt och fel, svart-vita fördömanden?

JE: Ja, jo, det är en sak som jag har väldigt starkt. Jag reagerar ju väldigt, väldigt hårt på någon som jag tycker moraliskt gör något fel. Oftast handlar det ju om manschauvinism eller girighet, det kan vara när man sitter i en debatt och så upptäcker man att det sitter fyra killar och en tjej så här, då blir man så jävla rasande när man inser vilket sammanhang man hamnat i.

KL: Men har det någonsin varit så att den här strängheten känner varit en black om foten att den har påverkat hur du bedömer människor överhuvudtaget, på jobbet?

JE: Det får ju andra säga, men jag tror att jag lärt mig att ”Du ska nog ge fan i att hålla på lägga dig i det här Johan, det är inte din sak”. Så det är till exempel aldrig längre jag som avgör vem som jobbar, det är många, många år sen jag valde.

KL: Dina medarbetare.

JE: Ja. För att ... Jag är nog inte bra på det helt enkelt, och det tror jag, det har visat sig gå mycket bättre nu.

KL: Vad tycker du om hipsters?

JE: Det är väl fantastiskt – jag älskar att unga människor som får det väldigt, väldigt bra av olika anledningar, som har pengar, bestämmer sig för att gå tillbaka till ett ursprung, blir nördar på hur man gör perfekta surdegen, hur man ska tälja möblerna i äkta trä och sådär, det är ju helt underbart att de vågar gå tillbaka till ... Ska man säga ett hantverk? Och ... Det finns ingenting att förakta där. Däremot ska man inte tro att det är en lösning på stora klimatfrågor eller något sådant.

KL: Det kanske inte är en solid lösning.

JE: Nej men den är ju bejakande, enormt bejakande. Nu ska du njuta av bra mat, gott kaffe och du ska inte, du ska leva ditt liv så att du tillåter dig att ta intryck av allt fint som finns i staden och så där. Sen ska du ha fula skägg, och det får du stå ut med, det är priset du får betala. Nej, jag har väldigt ...

KL: Du är förtjust i hipstrarna.

JE: Ja, jag älskar att man tar ut svängarna och vågar bli nörd, det älskar jag verkligen.

Intervju 1997.

När mår du bra?

När jag skriver.

När jag skriver vill jag berätta nåt jag har förstått, nåt jag har lärt mig och när jag skriver lär jag mig vad jag har förstått igen. Jag skriver för att förstå själv.

KL: Vad är det vackraste du vet?

JE: Ja det, det är ju Gunilla men det går ju inte.

KL: Det går väl?

JE: Ja, men ...

KL: Varför går inte det?

JE: Därför då blir hon så arg på mig, jag får inte prata så där.

Hon blir generad. Men jag kan sitta och titta på henne, hennes ansikte – hennes profil en hel kväll och hon tycker det är jättepinsamt. Jag tycker hon är så vacker.

KL: Den stora skräcken i boken är inte döden, slutet. Utan den där känslan – vad gör jag om hon inte, om hon inte vill längre?

KL: I den här boken har du berättat massa saker som du har varit rädd för att berätta, som du inte vågat berätta ens för dina vänner, arbetskamrater – och så gör du det nu.

JE: Varför gör jag det?

KL: Varför gör du det nu?

JE: Det känns, jag orkar inte längre leva med problemet med att vara döende. Och då är det lika bra att snabbt prata och förklara vad det är, och sen koncentrera sig på livet. Det har faktiskt väldigt enkla ekonomiska orsaker också. Hade jag berättat det här 2010 så hade vi inte funnits i dag.

Den kraft som jag satte igång – ”Nu är det bråttom” – jag hade aldrig kunnat göra allt detta om alla runt mig trodde att jag skulle dö. Det kanske är hemskt att säga så, men jag satt på torpet och verkligen tänkte ... efter första paniken, när vi förstod att det skulle ta några år i alla fall, först visste man inte, det kunde gå väldigt snabbt liksom. Då tänkte jag, ja, men nu satsar jag fem år, nu gör jag det här fullt ut utan kompromisser utan rädsla. Vi bara kör.

Nu har det blivit så stort att snart behöver inte ETC mig. Det är faktiskt medvetet. Skulle jag bli överkörd av bussen i dag så skulle ETC fortsätta, så var det inte 2010.

Så därför har jag inte heller velat prata om det, jag berättade det först för några nära vänner och märkte att det gick inte att prata om det.

KL: På grund av?

JE: Nej, men vad ska man säga, det är sorgligt. Det finns ju ingen, det finns inget kreativt att ta ur det här.

KL: Man kan behöva prata.

JE: Nja, ja, du menar så, prata bort sin egen skräck och ångest och så. Nej, nej, det är bättre att jobba, det är bättre att göra för det blir ... Det är klart man kan bli paralyserad av sin rädsla, då måste man prata. Men det blev jag inte. Efter ett tag, i början var jag ju det.

KL: Och nu när du har skrivit det här då? Hur känns det då?

JE: Jag tycker det är jättejobbigt. För nu kommer, vare sig jag vill eller inte, så kommer det finnas med i alla diskussioner vad jag än gör. Det enda jag kan hoppas är att sjukdomen skjuter på sig så många år så att till slut glömmer folk, för det har jag också märkt, jag berättade för en kompis som tre år senare hade glömt det, det var ju skönt, haha, man kunde prata om annat.

Jag vill vara transparant, jag vill verkligen kunna, sen vet jag att det är teater när jag sitter i tv, men jag vill ändå som helhet kunna vara transparant, verkligen det här är jag, take it or leave it. Att utelämna en sådan stor sak, det känns väldigt konstigt när jag ska ha ett samtal med medarbetare till exempel: Nu ska vi bygga solcellspark, den ska stå i 25 år. Jag kommer inte vara där om 25 år. Men för mig är det ändå viktigt att vi bygger den här.

JE: Finns det några brytpunkter i ett liv?

KL: Det tror jag.

JE: Du tror det?

KL: Ja. Det finns vägskäl.

JE: Finns det inte bara en väg, den enda vägen.

KL: Så var är Jenny i dag?

JE: Ja ... Nej, jag tror inte Jenny någonsin har funnits. Men det finns ett jag. Och jag är inte bara en man så här, Jenny var någonting jag tog på mig för att bevisa att jag hade rätt att inte bara vara man. Så tror jag.

KL: Nu blir jag nervös, tänk om inspelningen inte fungerat.

JE: Vad ska du med ljudet till?