Jag springer inte längre

Jag har anlänt, jag är hemma. Jag tänker inte springa mer. I hela mitt liv har jag sprungit. Nu är jag fast besluten att stanna upp och verkligen leva mitt liv”. De här raderna läste jag precis i en bok och det liksom klack till i mig. Både av lycka för att jag nu vet att jag inte längre springer – men också av medkänsla för mig själv för att jag verkligen har gjort det. Så bråttom jag har haft. Så mycket jag har hållit på med. Så många aktiviteter. Så många hit och dit och upp och ner och ändå räckte tiden inte till. (Förlåt mina sena ankomster därav.) Men det är över. Jag lever ett annat liv nu. Jag springer sällan från det ena stället till det andra. Och för mig, i min existens handlar det både om ett val och en livsprocess. 

Jag minns att jag för många år sedan lyssnade på en radiodokumentär om en kvinna som hade förändrat sitt sätt att leva. Hon hade släppt taget om det där ”heltida” jobbandet. Det som är det rätta sättet att leva enligt vår västerländska världsbild. Hon hoppade av bråttomtåget och valde att jobba på ett annat sätt. Fick förstås mindre pengar att röra sig med men mycket större frihet. Jag säger inte att jag tror att denna frihet passar alla. En del behöver den där gå till jobbet-tryggheten. Andra älskar heltiden. Vissa har för mycket ”fri” tid genom meningslös arbetslöshet och av att stå utan sammanhang. Men då när jag hörde henne prata om sitt friare liv liksom spratt det till en längtan i mig. Kan man göra så? Kan man välja ett annat sätt att leva? Sedan gjorde jag det. Jag kastade mig ut i tomheten utan att veta vart den skulle leda. Plötsligt stod jag där med bara mig själv. Kan jag nåt? Vet jag nåt? Hur gör jag nu???