– Jag satte kryss i varje ruta: Jag var äldre, 86 år, jag var man – vilket var negativt, jag hade hjärtproblem av en typ som skulle påverkas av covid – det såg helt enkelt inte bra ut för mig. Äldreboenden var också en stor riskpunkt och min fru Ingrid var på ett sådant.

– Så jag isolerade mig, fick min mat levererad till terrassen och ägnade mig åt att gå igenom mitt liv.

Det blev skakande och många erfarenheter var tunga att gå igenom, men det hjälpte honom.

– Jag insåg att jag har haft ett fantastiskt liv på alla sätt; från uppväxten i Borås, och kanske framför allt genom det politiska livet. Jag fick möjligheten att leva med välfärdsstatens ­uppbyggnad och den hade jag ju personlig glädje av, samtidigt som den var ideologiskt viktig.

Grubblandet mynnade till slut ut i boken ”I sällskap med döden”. När Ingvar Carlsson berättar om sina personliga upplevelser bryter han den bild som alltid funnits av honom, en bild av framför allt annat en partiman som sällan eller aldrig talar om sig själv – utan bara om partiet.

Dödens påverkan

Nu berättar han hur döden påverkat honom själv – och till och med var en förutsättning för att han skulle födas.

– När jag funderade hamnade jag i Svansjön på min morfars gård där en fruktansvärd tragedi utspelade sig: morfars fru och barn gick genom isen och drunknade. Denna tragedi gjorde att min morfar gifte om sig med henne som blev min mormor och de fick sedan en dotter som blev min mamma. Hade inte döden slagit till där hade jag aldrig funnits.

Ingvar Carlssons pappa Olof gifte sig med Ida, de flyttade ihop och bildade familj, men det var ett hårt liv. Pappan arbetade i en speceriaffär där han hade ansvar för affärens transporter men skulle också ansvara för att de viktiga kundernas – bönder från trakten – hästar och vagnar togs om hand och att varorna lastades.

Mamma Ida arbetade hemifrån med sin Singersymaskin åt de lokala textilföretagen i Sjuhäradsbygden. Det var ett fattigt liv och familjen bodde enkelt liksom alla arbetar­familjer.

Det fanns en vedspis för att laga mat, kamin och kakelugn för uppvärmning, en kallvattenkran. Toalett fanns inte i lägenheten utan behövde man fick man via gården gå ner i källaren.

– Ibland blir jag inte bara förvånad, utan också irriterad över den okunnighet hos unga som finns över hur livet såg ut då. Det krävs inte så mycket för att ta reda på hur det var i Sverige för 60, 70 år sedan. Det är bara en generation tillbaka.

– Det handlade inte bara om bostads­standard, utan också om möjligheter i livet. Mina bröder och jag fick gå i läroverk, men vi var undantag. Om man kom från en familj med svag ekonomi kunde man ansöka om befrielse från terminsavgiften, men det behövdes bra betyg.

Anmärkning eller örfil

Barn sorterades i elvaårsåldern i det svenska systemet, de som inte hade pengar eller tillräckligt höga betyg fick stanna kvar i folkskolan. De barn som liksom Ingvar Carlsson och hans bröder hade avgiftsbefrielse fick andra problem.

– Jag hade en lärare på läroverket som utnyttjade att jag var befriad från avgiften. Vid minsta förseelse ställde han sig framför mig, stirrade mig ögonen och frågade om jag valde anmärkning eller örfil.

Denne lärare var väl medveten om att en anmärkning kunde leda till nedsatt betyg och därmed äventyra fortsatt skolgång.

– Jag valde naturligtvis örfil och då slog han mig fruktansvärt hårt med handflatan på kinden. Jag kommer ihåg skammen och hur det hettade och värkte i kinden i timmar efteråt. Men jag vågade inte anmäla det till rektorn – det var ett sadistiskt beteende och ett utnyttjande av att jag hade fattiga föräldrar.

Ingvar Carlsson klarade läroverket och tog realexamen, men sedan var pengarna slut så han avbröt studierna och arbetade som textilarbetare på Algots och Kilsund för att få ihop pengar till fortsatta studier. Efter fler avbrott för arbete blev det så småningom en pol.mag-examen vid Lunds universitet.

”S fick en plats i mitt hjärta”

Ingvar blev tidigt intresserad av politiken. Det började med att han i tolvårsåldern läste om barnbidraget och den stora striden kring det. Det förslag som den socialdemokratiska regeringen lade fram 1947 skulle ge ett lika stort bidrag för samtliga barn under 18 år. Högerpartiet var emot och ville istället ha ett skatteavdrag.

Han insåg att det skulle betyda att eftersom hans mamma hade en mycket låg inkomst skulle det inte bli mycket till bidrag. Riksdagen antog Socialdemokraternas proposition och 1948 fick Ida Carlsson barnbidrag för Ingvar.

– Efter det hade Socialdemokraterna fått en plats i mitt hjärta, säger Ingvar Carlsson.

Några år senare gick Ingvar med i SSU och karriären inom Socialdemokratiska Arbetarpartiet hade börjat.

Men det var genom kontakterna med Tage Erlander och framför allt dennes politiska sekreterare Olof Palme som karriären tog fart. 1956 hade Ingvar Carlsson fått uppdraget att möta Palme på järnvägsstationen i Borås när denne skulle medverka på SSU-distriktets årskonferens. Efter det höll Palme koll på Ingvar Carlsson och blev någon form av politisk mentor för den nära åtta år yngre Ingvar.

Efter att med Palmes hjälp ha kommit med i SSU:s verkställande utskott fick Ingvar Carlsson hösten 1958 ett avgörande telefonsamtal. Det var Olof Palme som erbjöd Ingvar Carlsson en plats i statsrådsberedningen på Kanslihuset i Stockholm.

Statsrådsberedningen var trots sin centrala funktion mycket liten; den bestod av statsministern Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, en sekreterare och en vaktmästare.

”Ett kraftigt knockoutslag”

Valsegern 1968 och sedan Tage Erlanders avgång som partiordförande betydde att ministerkarriären började för Carlsson. Som nyvald partiordförande och statsminister utsåg Palme Ingvar 1969 till utbildningsminister, ett ministerjobb som skulle fortsätta med en plats som konsultativt statsråd, bostadsminister, miljöminister, biträdande statsminister och statsminister.

Döden har varit ständigt närvarande under hela Ingvar Carlsson karriär. Internationellt mördades Indiens statschef Indira Gandhi och hennes son Rajiv Gandhi, två politiker som Ingvar Carlsson haft nära kontakt med. Även mordet på Israels premiärminister Yitzhac Rabin berörde honom starkt. Även om den inte kom som någon överraskning betydde Tage Erlanders död att Ingvar Carlsson förlorade sin fadersgestalt och förebild.

Men så kom mordet på Olof Palme.

– Det kändes som om jag hade drabbats av ett kraftigt knockoutslag. När jag träffade Lisbeth efteråt var det fruktansvärt. Det var en sak att gå in i statsmannarollen och ta ansvar för Sverige, en helt annan att möta mina vänner i socialdemokratin i deras stora sorg och ge uttryck för min egen.

Men livet fortsatte, Ingvar Carlsson blev SAP:s sjätte partiordförande och statsminister med uppgift att driva Sverige och partiet.

Bildt räddade livet

I spåren av finans- och valutakrisen 1992 undkom Ingvar Carlsson själv döden med hjälp av den ovetande statsministern Carl Bildt.

Ingvar Carlsson var tillsammans med Mona Sahlin och Pierre Schori på socialistinternationalens kongress i Berlin. På kvällen hade de tre kommit överens med den iransk-kurdiska delegationen att tillsammans äta middag på den grekiska restaurangen Mykonos. Men på morgonen ringde Carl Bildt och ville att Ingvar Carlsson omedelbart skulle återvända till Stockholm. Det var kris, den svenska kronan skulle försvaras och Riksbanken höjde räntan till 500 procent.

Paniken var nära och regeringen Bildt ville direkt inleda förhandlingar med Carlsson och socialdemokratin. Bildt skickade ett regeringsplan som förde Ingvar Carlsson och Mona Sahlin till Stockholm. Middagen med kurderna ställdes in.

På kvällen attackerades den kurdiska delegationen på restaurant Mykonos. Fyra av dem mejades ned med automatvapen och andra skadades. Bakom låg, kunde den tyska polisen konstatera, den iranska säkerhetstjänsten och aktionen var sanktionerad på högsta nivå.

Ingvar Carlsson fick meddelande om detta när han förhandlade med Bildt om ekonomin och inte ens när han kom tillbaka till förhandlingsbordet nämnde han för Bildt eller regeringsföreträdarna vad som hade hänt.

Död som närmar sig

Dödens inblandning i Ingvar Carlssons liv var inte över. Den 10 september 2003 mördades hans nära vän, kollega och Sveriges utrikes­minister av en knivbeväpnad man på varu­huset NK i Stockholm.

– Vi var många som hade sett Anna Lindh som den naturliga efterträdaren till Göran Persson på partiledarposten.

Men det dödsfall som är svårast att skriva om för Ingvar Carlsson är det som ännu inte inträffat, men som obevekligt närmar sig. Ingvars fru Ingrid är svårt sjuk i Alzheimer sedan flera år och för henne finns det ingen bot. Det började med att Ingrid sa samma saker i samtal utan att förstå att hon hade sagt det tidigare.

Ingrids sjukdom förvärrades och sju år efter de första symptomen var Ingvar Carlssons krafter på upphällningen, situationen hemma var omöjlig och Ingrid behövde ett fungerande boende:

– Förnuftet sa mig att det var en oundviklig förändring i våra liv, Ingrid behövde mer hjälp än jag kunde ge henne. Ändå upplevde jag stor ångest och hade dåligt samvete för att jag inte längre klarade att låta Ingrid bo hemma.

Men även om det inte hjälper Ingrid Carlsson idag har Ingvar Carlsson hopp för framtiden:

– Det är glädjande nog optimistiska tongångar som hörs från forskningen, framför allt när det gäller att bromsa sjukdomen och till slut kan man kanske också komma till rätta med hela sjukdomen Alzheimer.

– Vi vet inte vad det kommer att kosta, men kostnaderna för att vårda de drabbade på äldreboenden är också höga. Samhället måste naturligtvis också gå in och stödja.

Hot mot klimat och demokrati

När Ingvar Carlsson isolerad i Tyresö summerade och gick igenom sitt liv under covidpandemin kom också tankarna på hur världen och Sveriges utvecklats. Många frågor ställdes. Vad kunde ha gjorts annorlunda? Och hur ser fortsättningen ut?

Ingvar Carlsson låter mycket bekymrad när han tankfullt formulerar sig. Han säger att han är mycket orolig över vad som händer i världen, i Europa och i Sverige.

– Efter Belinmurens fall var vi rätt optimistiska, idag är demokratin hotad. Vi har en mycket märklig utveckling i USA med Trump, i Sydamerika med Bolsonaro, vi har en regering med fascistisk bakgrund i Italien, allt större högerextrema rörelser och så har vi kriget i Ukraina.

– I dag är de två viktigaste avgörande frågorna hotet mot demokratin och klimathotet. Där måste vi göra allt vi kan.

Nyliberalismen är död

Att klyftorna ökar och att nyliberalismen slagit igenom beror enligt Ingvar Carlsson på att socialdemokratin inte haft hela makten hela tiden.

– Man får inte glömma att en avgörande skillnad inträffar 1976 – vi hade en unik situation i Sverige, från 1932 till 1976, i 44 år, styrde socialdemokratin Sverige, år efter år. Efter 1976 har vi haft perioder med borgerligt styre och borgerlig riksdagsmajoritet. Det betyder att vi sedan dess inte fullt ut kunnat genomföra vår politik.

– Under de senaste åtta åren har vi socialdemokrater inte haft möjlighet att förverkliga våra idéer utan tvärt om har borgerliga idéer slagit igenom på ett sätt som syns väldigt tydligt. Ideologiskt har vi hela tiden haft nyliberalismen vars grundidé är att politiken ska trängas tillbaka och att om marknaden sköter mer och mer så blir det bra. Men det blev inte bra, tvärtom ökade klyftorna.

– Människor blev undanträngda och förbisedda och det skapade ett klimat där Sverigedemokrater trivs.

Idag menar Ingvar Carlsson att nyliberalismen som politisk idé är död – det är dags att lägga den till handlingarna, den har gjort mer än tillräcklig skada inom en rad områden, säger han. Och nämner skolan som ett sådant område.

– Den stora katastrofen var när regeringen Bildt införde skolpengen 1992, det innebar att det aldrig blev någon kommunalisering av skolan utan det blev en privatisering. Kommunerna har aldrig haft så lite att säga till om över skolan som idag. Du kan starta en skola, skicka räkningen till skattebetalarna och sedan får du betalt, det är fullständigt groteskt.

Ingvar Carlsson menar dock att trots att det nu finns starka krafter för att reformera skolorna blir det inte lätt.

– Det är mycket lättare att riva ner än att bygga upp. Nu finns det till och med internationella koncerner som äger skolor i Sverige och det gör att det blir mycket jobbigare att återställa skolan.

”Ingen comeback”

Men när jag frågar Ingvar Carlsson om en annan sida av nyliberalismen, skatterna, tar det stopp. Sverige, menar många, har infört en skattepolitik som gynnar de rikaste; ingen förmögenhetsskatt, ingen arvsskatt, ingen gåvo­skatt, ingen fastighetsskatt, låg kapitalskatt men fortsatt hög skatt på arbete – men det är inget Ingvar Carlsson vill kommentera.

– Nu börjar vi närma oss en gräns, när jag avgick som partiordförande sa jag att när jag efter 38 år lämnar politiken betyder det att jag inte kommer att sitta på läktaren och klaga på spelet nere på planen. Jag har varit borta från dagspolitiken sedan 1996 och har blivit ringrostig – jag kan inte lika mycket nu som jag kunde förr.

– Jag har i den här intervjun gjort undantag, men då handlar det om de ideologiska frågorna där jag tycker att jag kan redovisa klara socialdemokratiska ståndpunkter. Men jag gör ingen politisk comeback.

När det gäller de högerextrema partierna idag finns det inget som stoppar Ingvar Carlsson från att uttala sig. Hotet mot demokratin är för viktigt för att inte beröra.

– När jag på nytt läste Europas 30-talshistoria och framför allt vad som hände i ­Tyskland såg jag så tydligt riskerna med de här nya fascistiska och högernationella partierna. De har de små stegens strategi, de säger att de bara vill förändra några enskilda saker och det är precis det som händer i Sverige idag.

– Sverigedemokraterna säger att de bara vill förändra universitetens styrelser, man tar upp enskilda saker inom kulturpolitiken man vill ändra på, man byter ut generaldirektörer och man vill styra Socialdemokraternas möjligheter att finansiera sin verksamhet. Men när man räknar ihop allt och ser vad som hände i Europa på 30-talet så blir det ett hot mot demokratin.

Låga tankar om Leijonborg

De här tankarna gjorde att Ingvar Carlsson ville vidga sitt perspektiv i boken, från bara hans egna erfarenheter och hans eget liv till de stora ödesfrågorna.

– Det handlar om hotet mot demokratin, hoten mot frihet och trygghet och hotet mot klimatet. Det blev viktigt att föra över det från de personliga frågorna till de stora världsfrågorna.

Ingvar Carlsson gör det också mycket klart att han menar att man inte kan samarbeta med ett parti som har fascistiska eller nazistiska rötter. I en intervju med Dagens ETC sade Liberalernas grand old man Lars Leijonborg nyligen att ett samarbete med Sverigedemokraterna var nödvändigt, annars skulle Socialdemokraterna sitta kvar vid makten för evigt.

Ingvar Carlsson fnyser, han har uppenbarligen inga höga tankar om Leijonborg.

– Detta avslöjar att för Leijonborg är Social­demokraterna den motståndare han tycker mer illa om än Sverigedemokraterna och det är mer ett problem för honom än för Social­demokraterna. Det är ingen tillfällighet att det är just Leijonborg som säger detta.

– När Bengt Westerberg beskriver sin situation har han pekat på att när han reser sig ur soffan i protest mot Ian Wachtmeister efter valet då Ny Demokrati kom in i riksdagen så fick han stöd av många – men inte av Lars ­Leijonborg. Det är märkligt att ett liberalt parti har företrädare som hellre samarbetar med SD än med S – och ett jätteproblem för Liberalerna.

Ingvar Carlssons bestämda uppfattning är att Liberalerna förlorar de liberala värdena när de ingår som stödparti till en regering som är helt beroende av Sverigedemokraterna.

”Dålig uppväxt ger konsekvenser”

Jag träffade Ingvar Carlsson 1987 när han ledde antivåldskampanjen ”Tänk ett slag”. I grunden handlade den delvis om samma problem som nu exploderat i gängkriminaliteten.

– Vi började då se vissa varningssignaler i samhället. Vi vet att om inte ungdomar får en bra uppväxt får det långsiktiga och allvarliga konsekvenser, något vi idag ser med gängkriminaliteten. Den har sin grund i sociala problem framför allt i vissa bostadsområden och det visar tydligt på vikten av sociala åtgärder och en social politik.

Under ett par år, 1990 och 1991, genomförde regeringen Carlsson en mycket expansiv ekonomisk politik som fick ner arbetslösheten samt ökade tillväxten genom samhälleliga investeringar. Tittar man på socialdemokratisk ekonomisk politik i regeringsställning sticker den perioden ut.

– Det var när jag efterträdde mig själv efter en regeringskris och gjorde en regeringsombildning. Vi, Allan Larsson som finansminister och Bertil Rehnberg som arkitekt för lönebildningen, utförde en lång rad reformer. Vi byggde Öresundsbron, vi gjorde en energiöverenskommelse, vi beslutade gå med i EU – Sverige fick fart igen.

Men sedan förlorade Socialdemokraterna valet och när man återkom efter nästa val blev den ekonomiska politiken som vanligt igen.

– När vi kom tillbaka 1994 var det jättehög arbetslöshet, galopperande statsskuld, sky­höga räntor och kris. Vi tvingades börja om från början och försöka bygga upp ekonomin igen – det fanns inte möjligheter till en expansiv politik. Jag tror dessvärre att det blir samma sak efter att vår nuvarande regering lämnar in vid nästa val.