Ingen kommer undan skurhinken

Vad händer om vi ställer städningen i centrum för den politiska analysen? Om vi bygger hela samhället utifrån behovet att ta hand om det vi lämnar bakom oss, smutsen och skräpet? Det frågar sig socialantropologen och genusvetaren Fanny Ambjörnsson i sin nya bok ”Tid att städa: Om vardagsstädningens praktik och politik”, som släpps i veckan.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141

– Det är en extremt vardaglig syssla, som vi sällan pratar särskilt mycket om, men som samtidigt är väldigt laddad. Den går rakt in i en diskussion om genus, klass och makt, väldigt långt bakåt i tiden, säger Fanny Ambjörnsson till ETC.

– Men när jag försökte se mig omkring vad som finns skrivet om städning, så blev jag väldigt förvånad över att det inte gjorts nästan några studier om det. Det är inget som folk har intresserat sig för inom vetenskapen. Men inte heller feminismen har tagit de här frågorna på allvar, mer än att man har diskuterat frågan om RUT-avdrag.

Varför tror du att det är så?

– Städningen är svår att omfamna. Annat omsorgsarbete är också repetitivt och ständigt återkommande, men städning uppfattas ofta som det minst belönande, om man jämför med saker som blir något, som att renovera huset, laga en middag, uppfostra barn. Städningen är i sin essens det minst produktiva av de reproduktiva arbetena. Den upplevs som bäst när den inte ens syns. Därför är den också nästintill motsatsen till är modernistiska framgångsprojektet, som riktar sig framåt och uppåt. Städningen handlar snarare om att titta nedåt och bakåt in i det som vi lämnar bakom oss, det som ingen vill se längre. Sedan har städningens låga status också att göra med genuskopplingen, att det sorterats som en kvinnosyssla och kvinnosysslorna har inte räknats som riktiga och viktiga eller storslagna.

I boken intervjuar Fanny Ambjörnsson både kvinnor och män om praktiken att städa, och känslorna inför det. Hon berättar att det blev tydligt att ämnet var mer laddat för kvinnor än män. Kvinnor hade ett betydligt större behov av att prata om städningen, medan intervjuerna med männen blev kortare, det fanns mindre att säga. I intervjuerna med kvinnorna tog också deras mammor stor plats. Bilden av mammans städning, eller mammans syn på hur rent ett hem ska vara och hur den egna städningen mäter sig mot den man växte upp med, är hela tiden närvarande.

Varför har många kvinnor sin mamma på axeln när det gäller städning?

– Det första som hände när jag intervjuade kvinnor var att de förhöll sig till mamma eller mormor, ett arv bakåt i tiden. Vilket jag har svårt att se att man gör inom andra områden. Det är något med omsorgsarbete som får en att trilla bakåt i tiden.

Jag vet hur ofta min mormor dammsög. Varför vet jag det?

– Städning är visserligen en rad praktiska handlingar, som inte borde behöva vara så kulturellt laddade. Men mina intervjuer med kvinnorna visar att dammsugning och skurande minst lika mycket handlar om att vara en respektabel kvinna. Att ha ett hem att visa upp, eller att eventuellt göra uppror mot idéer om hur man tar hand om ett hem. Jag var tvungen att söka mig bakåt i historierna, för att förstå varför till exempel en högutbildad kvinna brakar ihop och gråter för att hon inte kan städa bakom diskbänken på rätt sätt. Vi tänker oss att vi är färdiga med gamla tiders kvinnoideal men idealen är så seglivade och går in i varandra. Människorna som kanske är döda sedan lång tid tillbaka lever i oss också, genom sina sätt att torka av diskbänken eller kommentarer om hur man ska göra och inte göra.

Jag vet inte ens om jag kan städa på riktigt, som man ”ska”. Tror du att en massa värdefull kunskap har gått förlorad, när vi aldrig pratar om städning?

– Det tror jag. Dels tror jag att det finns en massa kunskap som vi inte uttalar, att vi har en massa kroppslig kunskap. Och dels finns en massa kunskap som gått förlorad över generationer för att vi inte har betraktat det som kunskap. Vi har inte skrivit ned den eller lyft upp den, som man har gjort med exempelvis matlagning. Det finns ingen medialisering av städning, som det finns kring mat och barn. Det finns inget som liknar föräldratidningar eller kokböcker och matlagningskurser när det kommer till städning. Det är som om vi inte förmår att göra uttalad kunskap av städning, för att det är så kulturellt laddat av nederlag.

Ja, jag föreställde mig nu hur det skulle vara att få en handbok om städning i julklapp. Det kändes inte så bra.

– Nej, man skulle känna sig lite misslyckad.

Hur kommer det sig att städning är så symbolladdat? Både ett nitiskt rent hem och ett smutsigt kan ju till exempel kopplas ihop med psykisk ohälsa.

– Normer för vad som är ett städat hem förändras över tid. Däremot verkar balansgången mellan vad som upplevs som alltför smutsigt och alltför rent vara ett konstant tillstånd att förhålla sig till, framför allt för kvinnor. Det är lätt att tippa över gränsen för vad som är normalt åt båda håll och då riskerar man att framstå som smått galen.

– Men det handlar också delvis om klass. Det har funnits en potential för övre medelklass och överklass att kunna strunta i smutsen i hörnen, för att man har status ändå. Det kan ju vara ett sätt för en kvinna att signalera att hon har viktigare saker för sig. Jag har känslan av att det inte riktigt är så längre. Även den bohemiska stökigheten har fått stå tillbaka lite. Nu ska det helst vara spotless överallt. Rena ytor och bortplockat och luftigt.

Är det Rut som har förändrat det?

– Kanske, att den som har råd kan betala för någon annan som tar hand om smutsen.

Hur politisk är frågan om städning?

– Städning har länge varit en icke-fråga fram tills RUT-diskussionen dök upp. Då blev det väldigt brännande direkt. RUT passade inte in i bilden av Sverige, varken som ett jämställt eller jämlikt samhälle. Men nu, ett tiotal år senare, kan man säga att den ideologiska striden är över. RUT diskuteras inte längre. Nu har vi blivit ett land som övriga Västeuropa, som har haft städhjälp som lösning på problemet med städningen utan några större ideologiska skrupler.

Hur har feminismen förhållit sig till städning?

– Det fanns en del intresse för städning, hushållsarbete och omsorgsarbete på 70-talet, när man tänkte kring vad som är arbete och vad som inte är arbete. Ganska ofta blev städningen ändå huvudsakligen en symbol för det vi vill lämna bakom oss. Kvinnor har ju genom tiderna suttit så djupt fast i skurhinken att städning blev något man skulle bort ifrån. Det går en tydlig ström genom hela 1900-talets feministiska historia där man har velat göra sig av med de här sysslorna. Lämpa över dem på någon annan, i bästa fall dela dem lika med männen, men hur som helst inte fastna i klegget.

– Men historien visar att vi inte har kommit undan. Kvinnor är numera förvärvsarbetande i nästan lika hög utsträckning som män, men även om män tar mer av ansvaret i hemmet, sköter kvinnor fortfarande merparten. Och även om vissa kan underlätta vardagen med att betala för någon som hjälper till varannan vecka, så löser det inte själva grundproblemet. Man måste fortfarande städa mellan städningarna, plocka undan och torka upp. Det här är fortfarande en olöst fråga – något vi helt enkelt inte kommer undan.

Jag visste inte att hembiträden hade fått vänta så mycket längre än andra arbetare på åtta timmars arbetsdag. Hur kommer det sig att arbetarrörelsen gick med på det?

– De fick åtta timmars arbetsdag 1971, vilket är helt bisarrt med tanke på att övriga arbetstagare fick reglerad arbetstid redan under 1930-talet. Man tog inte i den frågan, den blev för svår att hantera. Det fanns tongivande medelklasskvinnor inom arbetarrörelsen, Alva Myrdal bland andra, som hade behovet av hembiträden för att kunna göra det de gjorde. Kvinnor som ville ut i offentligheten som behövde hembiträdena. Och männen har aldrig lagt några större resurser på att driva kvinnofrågor.

Alva Myrdal hade under 30-talet idéer om att kollektivisera delar av hushållsarbetet och under 70-talet kom kraven på en kollektiviserad barnomsorg, men nu var det länge sedan vi tänkte kollektivt kring hushållsarbete. Vad tänker du om möjligheterna att så den typen av frön?

– De här frågorna framstår ju både som helt rimliga och samtidigt fullständigt utopiska i dagens samhällsklimat. Hur tar vi egentligen hand om skräpet vi lämnar bakom oss, både hemma och i samhället i stort. Skulle vi ha omhändertagandet av det vi lämnar bakom oss som utgångspunkt för samhällets organisering, skulle vi ju få lägga om livet helt. Mer kollektiva lösningar, mindre konsumtion. Vi skulle få tänka annorlunda kring vad som är ett riktigt och viktigt arbete helt enkelt. Jag tänker att det vore möjligt att politisera städningen på en annan väg än RUT-diskussionen och ställa den i centrum för en feministisk vänsterpolitik. Riktningen ”framåt” och ”uppåt” som vi har haft har ju gjort att vi inte har brytt oss om vad vi lämnar bakom oss, varken i form av klimatnedskräpning eller slöseri på människokraft. Jag tror aldrig att vi hade hamnat här om vi hade haft städningen i fokus.

– Med en annan syn på samhället skulle städningen förmodligen inte heller upplevas så tröstlös och tråkig som den är för många nu. Vissa av personerna jag intervjuade var faktiskt väldigt förtjusta i att städa. De njöt både under tiden och efteråt. Visserligen hade de skapat en sorts utrymme för sig själva, där de bestämde sin egen standard och inte var trängda av partners och barn. Men det var ändå en påminnelse om att städning skulle kunna betraktas som något annat om vi valde att lyfta den som någonting viktigt. Som en rutinartad mental vila, kanske mer likt yoga än hopplöshet.

Jag har ingen rutin, men jag vill gärna komma dit att jag hade en idé om hur det skulle göras och hur arbetet skulle fördelas, så jag kunde vila i det. Nu är det som en brandutryckning varje gång. Men det är ju skönt när det är klart.

– Ja, det är skönt när det är klart.