– Vi har de senaste veckorna varit hårdast belastade i Sverige. Jag jobbade långa pass i helgen, både lördag och söndag. Då slet vi som djur och märkte ingenting av att vi får hjälp från andra regioner. Sedan var jag ledig två dagar och först idag känns det lugnare, säger hon.
I Region Jönköping aktiverades krislägesavtalet i januari men i slutet av februari larmade regionen om att det inte var tillräckligt. Jönköping blev först i landet att be om nationell hjälp för att kunna avlasta personalen och skicka patienter till andra regioner.
Bättre nu än i fjol
Emma Wallin börjar vanligtvis dagen runt sju. På krisavtal har sköterskorna inga raster och får inte lämna avdelningen utan måste hela tiden vara tillgängliga.
– Jag är jättetrött och sliten, men jämfört med hur det var under våren så är det bättre nu. Då fick vi ta extra pass, och hade materialbrist, läkemedelsbrist, vi hade inte skyddskläder som räckte. Nu kan vi åtminstone sjukdomen.
Men under krisavtalet är tröttheten det stora problemet, menar Emma Wallin.
– Man är sen i tanken och då kan det förstås hända allvarliga incidenter. Mitt jobb kräver att man alltid är på tårna.
Runt åtta på kvällen får hon gå av.
– Att vara iva-sjuksköterska är som en livsstil. Som det är nu träffar jag knappt mina barn. De sover när jag går och när jag kommer. Men jag kan tycka att det blir mycket fokus på de med familjer, jag har ändå en familj att komma hem till, som stöttar mig. De som är ensamma och kommer hem till fyra väggar, vilka har de att ventilera med?
Sa upp sig
Emma Wallin fick egentligen nog i somras. Hon sa då upp sig och började på en vårdmottagning.
– Det handlade mest om att få ihop privatlivet, det håller inte att jobba tolv helger i rad med en sambo som också jobbar oregelbundet.
Men på grund av personalbrist blev Emma Wallin snart inkallad till iva-avdelningen igen.
– Jag var bara borta sex veckor innan jag blev förflyttad. Jag hade rätt mycket traumatiska minnen av våren och sommaren, hur man ska orka och hinna med, det kändes väldigt tufft, men sedan var det inte riktigt så jobbigt som jag föreställde mig.
Tanken är att Emma Wallin ska gå tillbaka till sin nya anställning om två veckor men hotet om att en tredje våg ska nå Jönköping gör att hon är beredd på att det kan bli en förlängning på iva.
– Alla jobb har sina nackdelar och fördelar. Stämningen är ändå förhållandevis god, det är ingen annan som kan förstå det vi varit med om senaste året. Det har byggts upp så fina relationer mellan sjuksköterskor, undersköterskor och läkare, vi bär varandra, de är min andra familj, säger hon.
Instagram som terapi
Johanna Berggren jobbar som sjuksköterska på akutvårdsavdelningen på Ryhov men jobbade tidigare under krislägesavtalet på infektionsavdelningen. I början på januari startade hon Instagramkontot Covidsköterskor tillsammans med en grupp sjuksköterskor.
– Vi vill dela med oss av vardagen så att folk får inblick i hur det faktiskt är. Det har också blivit lite av en terapiform, att få ner svart på vitt de tankar som maler i huvudet. Vi har fått en jättefin respons. Någon skrev att en anhörig blev sjuk strax efter att hon följde vårt konto, och att det var skönt för då visste hon mer om vad som skulle hända.
Hon minns dagarna under krislägesavtalet som en lång paus i livet. När hon väl var ledig var hon för trött för att orka göra något.
– I vanliga fall hade jag börjat runt sju och slutat vid tre, fyra. Vid den tiden var man redan trött, det värkte i hela kroppen, men det var bara att fortsätta. Vi med småbarn fick lämna barnen på förskola även när vi inte jobbade, de gjorde nog de flesta, även om det tog emot. Men jag hade inte orkat om jag inte fått de dagarna för att sova och bara vara, säger Johanna Berggren.
Inte närvarande mentalt
Ibland är det svårt att koppla bort det som hänt på jobbet när hon kommer hem.
– I perioder har jag varit närvarande fysiskt men inte mentalt efter att ha gått och tänkt på det jag sett. Jag har alltid jobbat med svårt sjuka patienter, naturligtvis har det avlidit personer på infektionsavdelningen tidigare men inte i den här omfattningen. Något som också drabbat mig mycket är den svåra dödsångesten en del patienter haft när det är svårt att andas och när de insett hur svårt sjuka de är. Det är svårt att bemöta och bearbeta i efterhand.
Johanna Berggren blev nyligen tillfrågad om hon ville fortsätta arbeta under krislägesavtalet.
– Men att vara borta fem dygn per vecka från mina barn i veckor är inte värt de extra pengarna när jag kunde tacka nej.
Tio timmars fritid
Alla sjuksköterskor kan däremot inte tacka nej. Katja Fogelberg är intensivvårdssköterska på Karolinska sjukhuset i Huddinge och arbetar sedan januari för andra omgången på ett år under krisavtalet.
Hon jobbar nätter och vaknar vanligtvis runt fyra, fem på eftermiddagen, hämtar barn på fritids, lagar middag och skyndar sig sedan till arbetet som börjar vid sju på kvällen och slutar runt halv åtta på morgonen.
– Jag är borta nästan 14,5 timmar hemifrån, sedan har jag tio timmar kvar att sova och göra något annat.
Direktiven för covidvården har förändrats under året allt efter att kunskapsläget vidgats. Fler patienterna hålls exempelvis nu vakna för att förbättra lungkapaciteten.
– Det är ganska mycket pyssel med de patienterna som är vakna. Jag och en undersköterska har tillsammans haft tre patienter, då får man springa från den ena till den andra. När de varit intuberade har man nästan kunnat ha fyra, fem patienter, men då blir man rätt slut. I vanliga fall har jag en patient. Det finns också så många komplexa apparater, där varje tjut är ett rop på något. Har jag fyra patienter bredvid varandra måste hjärnan verkligen tänka vilket tjut som är viktigast. I detta ska vi försöka få dem att andas, kämpa, och orka överleva.
Det som gör covidvården ännu svårare är att man inte får ha anhöriga på avdelningen. Enligt Katja Fogelberg kan anhöriga hjälpa patienterna att hålla sig lugna och personalen att förstå vilka patienterna är.
– Är det till exempel någon som aldrig sover på en sida ska man väl inte lägga personen på den sidan här heller. Det kanske vi inte får reda på nu utan den kontakten.
”Som ett krig efter ett slag”
Under våren arbetade iva-sjuksköterskorna i Stockholm ofta 62-timmarsveckor och mellan april till och med augusti 12,5 timmarspass. Den vanliga iva-avdelningen med 16 platser, som redan var underbemannad, ökade till fyra avdelningar. Chefer, vårdpersonal från andra avdelningar och bemanningspersonal kastades in.
– I början av pandemin kändes det lite som att vi stod i ett krig efter ett slag. Patienterna strömmade in, ofta när värdena i blodet redan var katastrofala. I början av pandemin när man hörde att läkare i Italien började dö blev man rädd för sitt eget liv också. Vi var helt slutkörda den första perioden.
Familjen har också påverkats av de långa arbetsdagarna.
– Min son som är tio år, sa sist jag skulle jobba: går du och jobbar nu blir jag arg, vi kan vara fattiga, du behöver inte jobba. Han är så trött på att jag ska gå och jobba hela tiden men det är ändå bra att jag jobbar natt. Hade jag jobbat på dagen hade jag kanske fått en kvart men nu får jag ändå två och en halv timme med honom.
Efter sommaren är det många som har sjukskrivit sig och en del är på gränsen att göra det idag också, menar Katja Fogelberg. Nu schemaläggs varje sköterska inte mer än 42 timmar per vecka men med 12,5 timmarspass.
– Det är fortfarande mer än vad man orkar. Jag är sliten och vill egentligen inget annat än att hoppa av tåget, men alla vi som kan iva-vård är grundbulten, vi har så många inlånade och de kan inte den specifika vården vi ger. Men man är så trött in i själen. Speciellt efter demonstrationen som var i helgen där folk tror att covid inte finns. Vi lever i så olika världar, folk där ute tycker att det är så jobbigt, men kom till oss då, jag hade också velat sitta i zoommöte i soffan och druckit kaffe. Den ljusning som vi ser nu i alla fall är att det bli vår, med tanke på att fallen sjönk förra året när det blev varmare, och vaccineringen såklart.
