– Vi bjöd in journalister för några år sedan, men då var det ingen som kom, berättar en redaktionsmedlem på Proletären för mig medan vi tar oss ned för trapporna från tidningsredaktionen till det stora rum som fungerar som både kongresshall och matsal för deltagarna under helgen.

Udda förhållningsregler

För att kongressdeltagarna från skilda delar av landet ska kunna ”känna sig trygga” när de talar på scen får jag bara vara med och lyssna under den första av kongressens tre dagar, får jag förklarat för mig när jag hör av mig och frågar om pressackreditering.

Inte heller får jag spela in något som sägs i talarstolen, jag får inte fotografera vissa internationella gäster utan tillåtelse – och om jag vill referera till diskussionerna som hålls så bör jag också göra det med ”viss försiktighet”, blir jag meddelad.

Det här har sina förklaringar.

Dels är Kommunistiska partiet ett i många delar slutet parti i jämförelse med andra partier. För att kunna bli medlem krävs att du blir inröstad som en sådan av andra medlemmar. Dessutom krävs det att du aktiverar dig för partiet – passiva medlemmar som bara betalar medlemsavgiften utan att aktivera sig, vill man undvika.

Samtidigt har få andra svenska politiska rörelser likt det som då hette KPML(r) varit utsatta för så många försök till infiltration från Säpo-agenter under åren, om man får tro partiets egna vitbok i ämnet.

I justitiedepartementets rapport om Säpo-övervakningen av svenska vänsterrörelser mellan 1965-2002 ges också vid handen att ”ingen aktivitet, inget möte eller demonstration där KPML(r) var inblandat var så obetydlig att Säpo skulle anse övervakning onödig” – åtminstone fram till så sent som 1998.

Säpos intresse för Kommunistiska Partiet tycks dock med åren ha avtagit i takt med att möjligheterna till en svensk kommunistisk revolution i allmänhet, genomförd av det här partiet i synnerhet, har tett sig allt mer osannolik.

”Spelar ingen politisk roll”

I brist på möjligheter att verka parlamentariskt kämpar partiet fortfarande på med demonstrationer och med att vara synliga i stadsbilden genom de drygt 30 avdelningar som finns kvar ute i landet. Senaste valet blev ett stort bakslag och partiet tappade de få mandat man haft i en handfull olika kommuner. 

Den parlamentariska kampen kan nu bara föras i Lysekil där man trots färre röster ändå behöll två mandat i kommunfullmäktige.

Flera lokala avdelningar i partiet har också lagts ner sedan förra kongressen – och även om det inte bara är gråa hjässor och gubbkepsar bland de dryga hundratalet kongressdeltagarna i Göteborg, utan också en del yngre förmågor, så har medlemsantalet sjunkit sedan förra kongressperioden. Det drabbar även partiets tidning Proletären, som fått se lösnummerförsäljningen halveras sedan 2017 till följd av att allt färre medlemmar står ute och säljer den.

– Partiet spelar ingen politisk roll i Sverige alls idag. På 1970-talet var man i delar av landet en politisk kraft på arbetsplatserna, det är man inte längre, menar Ulf Bjereld (S), statsvetare som också var medlem i partiet fram till 80-talet.

Hans egen bakgrund i dåvarande KPML(r) började med en vänsterövertygelse präglad av Vietnam-kriget. När han flyttade till Göteborg som ung var partiet den största politiska vänstergrupperingen i staden. 

– Det var naturligt att då sugas upp i det partiet. Hade jag kommit till Stockholm hade jag kanske sugits upp av andra rörelser. Men när jag studerade statsvetenskap började jag betrakta marxismen-leninismen som en politisk ideologi och verklighetsuppfattning, och inte som en vetenskaplig sanning. Då skrev jag ett brev till avdelningsstyrelsen för att berätta att jag lämnar partiet för att jag inte delade dess värderingar, helt enkelt.

Ishackor mot trotskism

Det tycks också vara tufft för partiet att få till samarbeten med andra små och stora politiska organisationer i nu aktuella nätverk för demonstrationer mot Nato-medlemskap och till stöd för Palestina, av diverse verksamhetsrapporter från medlemmarna i talarstolen under kongressen att döma.

De tog över gruppen helt. Trotskister i ett nötskal.

I en av partiets avdelningar i norra Sverige har exempelvis samarbetet med ett nybildat Palestina-nätverk knakat i fogarna då trotskister, det vill säga en annan sorts kommunister, funnits med i nätverket.

– De tog över gruppen helt. Trotskister i ett nötskal, konstaterar en ung man i talarstolen och lockar fram en skrattsalva från publiken.

Relationen med just den trotskistiska delen av vänstern är också något som historiskt har varit ett blodrött skynke för (r):arna. I Proletären fanns till exempel under en period en egen sektion som hette veckans ishacka (Trotskij mördades med en sådan i Mexiko 1940), vilken delades ut till varje vecka till vänsterpersoner som kritiserade stalinismen. 

Traditionen att se rött mot trotskister verkar fortfarande vara vid liv då diverse bråk med sådana grupperingar i politiska nätverk är ständigt återkommande under verksamhetsrapporteringen från talarstolen under kongressen.

Interna stridigheter om migration

Ideologiskt är det den stalinistiska tolkningen av marxism-leninismen som historiskt gått genom partiet som en mycket röd tråd. Små partier med samma inriktning finns eller har funnits i de flesta europeiska länder.

– Den kommunistiska rörelsen splittrades i en ytterkant som tog avstånd från utvecklingen i Sovjet och mer kikade på Kina eller Albanien eller något annat land som föredöme. Det lite unika med det här partiet var att man inte sneglade så mycket på något särskilt land, utan behöll sitt oberoende. Det var ganska ovanligt ur ett europeiskt perspektiv, säger Ulf Bjereld.

De stora politiska striderna inom partiet har de senaste åren dock haft en helt annan karaktär än fraktionsstriderna på 70-talet – och de har gått så långt att att vissa av avdelningarna sett så många som upp till hälften av medlemmarna lämna.

Tidigare ordföranden Robert Mathiasson och en krets kring honom försökte sig på en ändrad inriktning för partiet strax före decennieskiftet. Dels genom att ta fram en ny partisymbol utöver den tidigare med hammaren och skäran (en ej demokratiskt förankrad kupp enligt nuvarande partiledning) och genom att ha mindre fokus på att prata om kommunism. 

Men också genom att driva på för en hård ny linje kring invandringspolitiken. 

I ungefär samma veva gjorde flera andra knutna till Kommunistiska partiet liknande politiska resor. Joel Nilsson bildade organisationen Framåt Sverige i Helsingborg, i Malmö bildades Malmölistan av Nils Littorin (vilket gjorde att Kommunistiska partiets avdelning i staden nästan gick under) och Välfärdspartiet socialisterna rekryterade profilerade partimedlemmen Karl Gustav Nilsson (kanske mest känd som ”bankslaktaren” efter ett viralt framträdande på Nordeas årsstämma 2018).

Gemensamt för alla dessa lokala organisationer är att de kombinerar invandringsfientlig politik med någon sorts vänsterretorik. Precis som Kommunistiska partiet misslyckades man dock att få representation i respektive kommunfullmäktige.

När ytterkanterna möts

Förre partiledaren Robert Mathiasson har efter att han lämnade som partiledare figurerat i flera högerextrema sammanhang – bland annat som skribent för Nyheter Idag och på den högerradikala Svenska bok- och mediemässan.

– Det är egentligen en gammal diskussion, att ytterkanterna inom politiken möts. Det kan finnas ideologiska likheter mellan vänster och höger. Man vill ofta ha en väldigt stark stat och har en kollektivistisk människosyn där det är gruppen som är viktigast, säger Ulf Bjereld.

Från vänster är den gruppen klassen, från höger är den gruppen nationen, menar han.

– Det som kännetecknar ytterkanterna är inte sällan också att det finns en fundamentalistisk övertygelse om att man har rätt, man har skådat ljuset. 

”Nyliberal invandringspolitik” 

Povel Johansson är ordförande i Kommunistiska Partiet sedan några år tillbaka, och visar runt i lokalerna strax innan kongressens första dag når sitt slut. Vi slår oss ner i ett konferensrum i en av husets övre våningar.

Var står Kommunistiska partiet i migrationsfrågan idag?

– Vi värnar om rätten till asyl. Samtidigt är vi kritiska till den oreglerade arbetskraftsinvandring som sker. Segregationen är ett resultat av en nyliberal invandringspolitik där samhället inte tar något ansvar för dem som kommer hit, utan det är Bert Karlsson-kapitalister som ska göra det. Vi vill ha en planerad ekonomi där samhället ser till att det finns bostäder, arbeten och skolor för de som kommer hit.

En del personer som har varit framträdande i Kommunistiska partiet har ändå gått åt ett tydligt håll långt högerut i frågor kring migration och invandring. Ligger det något i det som brukar kallas för hästskoteorin här – att de som står längst ut till höger och till vänster i politiken hittar gemensam sak i vissa frågor?

– Jag tror inte det automatiskt är så att konservativa och socialister skulle ha några extra beröringspunkter, men det är klart att det finns en del frågor där vi har samma linje som SD – som till exempel EU-utträde och EU-skepticism. Tidigare var det en ganska självklar vänsterposition att vara emot EU-medlemskapet. Nu är det inte så längre. Det är vi och SD som är emot.

Kan ni tänka er att samarbeta med SD om en sådan fråga?

– Jag har inget principiellt emot att samverka i en sakfråga egentligen. Vi har röstat för deras motioner när de lägger sådana i fullmäktige lokalt som vi tycker är bra. Vi är pragmatiska. Men jag tror varken vi eller SD är intresserade av något partisamarbete.

Finns det inte fler beröringspunkter med SD? De har ju företrädare som, åtminstone tidigare, uttryck uppskattning gentemot Ryssland och Putin.

– Kanske, men vi skulle inte kalla oss för särskilt Rysslandsvänliga. Vi är Nato-motståndare, men inte Putin-vänliga. För oss är Putin en högernationalist och borgerlig politiker, så vi har inget till övers för honom.

 Den ukrainska regeringen hade inte funnits om inte Nato hade stöttat den.

En av talarna på kongressen benämnde regeringen i Kiev som marionetter…

– Den ukrainska regeringen hade inte funnits om inte Nato hade stöttat den. Den ukrainska statsbudgeten hålls under armarna av bidrag från västvärlden. Så är det ju bara. Det är bara ett konstaterande, tycker jag.

”Vi tar inte avstånd från Hamas”

Vad gäller internationell politik är det inte bara liknelsen av den ukrainska regeringen vid marionetter – påfallande likt hur den ryska propagandan pratar om densamma – som sticker ut ordentligt för det här partiet idag.

Tillsammans med andra i partiledningen ska Povel Johansson strax lämna kongressen för att åka ut med de internationella gästerna och visa upp Proletären FF:s klubbhus i utkanten av Göteborgs västra förorter. Proletären FF är den partikopplade fotbollsförening som funnits sedan 1972.

Bland dessa internationella gäster på kongressen utmärker sig två personer när jag sitter och lyssnar på de olika framförandena från hörnet för åhörare. Inte bara för att de råkar ha församlingens kanske mest välstrukna kostymer. Utan också för att de är representanter för ett av få länder i världen som fortfarande är under kommunistisk diktatur: Nordkorea.

På knagglig engelska håller Nordkoreas ambassadör i Sverige, Ri Won Guk, ett tal inför kongressen med hälsningar från det nordkoreanska kommunistpartiet – och möts av rungande applåder. Själv avråds jag från att språka med nordkoreanerna eftersom ”de är här som gäster, inte för att bli intervjuade”, vilket en av partitidningens redaktionsmedlemmar påpekar för mig.

– Vi är glada för det utbyte vi har haft med Nordkorea i 30 år nu ungefär, säger Povel Johansson med ett brett leende.

Varför är du glad över att representanter för en regim som avrättar människor är här som gäster på er kongress?

– Framför allt handlar det om att vi vill ge stöd till ett land som hotas av utplåning. Det är fortfarande krig i Korea, det är bara vapenstillestånd. Det handlar om varje folks rätt att välja sin egen väg utan att bli bombade till stenåldern, helt enkelt.

Men är det system som finns i Nordkorea eftersträvansvärt i Sverige, tycker du?

– Nej, vår linje är att den svenska arbetarklassen ska utforma de politiska förutsättningarna i Sverige och leda det politiska arbetet. Men vi fördömer inte den palestinska motståndsrörelsen för att de inte gör precis som vi hade tänkt och önskat. Och vi vill inte fördöma Nordkorea för att deras samhälle inte ser ut precis som det samhälle vi drömmer om.

Hur menar du?

– Alltså, det här att vänstern ska sitta och ta avstånd från olika länder för att de inte är helt bra, vi tycker inte att vänstern ska hålla på med sådant. FNL-rörelsen höll inte på och tog avstånd från vad den vietnamesiska motståndsrörelsen gjorde – de attackerade också civila. Och så hela den antikoloniala kampen – ANC avrättade också civila. De sprängde bomber inne på köpcenter. De gjorde hur mycket grejer som helst. På samma sätt tar vi inte avstånd från Hamas. Det är alltid en tragedi när civila dör. Men så är det i krig. Och just därför måste Israels ockupation ta slut så snabbt som möjligt.

Dagen efter jag har åkt hem från kongressen läses en hälsning från den av EU och USA terrorstämplade organisationen Folkfronten för Palestinas befrielse, PFLP, upp. Även synen på Hamas mest våldsamma handlingar som legitim del i ett motstånd mot Israels ockupation av Palestina är något som tycks vara grundmurat bland deltagarna på det här partiets kongress.

Skithögar som inte vågar ge sitt fullhjärtade stöd till palestinierna.

Mördandet av civila israeler den 7 oktober i fjol beskrivs från talarstolen som att ”det palestinska folket reste sig”. Och övriga vänstern beskrivs av en rödhårig kvinna i pensionsåldern under ett av anförandena som ”skithögar som inte vågar ge sitt fullhjärtade stöd till palestinierna under det pågående folkmordet i Gaza av rädsla för att stämplas som Hamas-sympatisörer”.

– Jag menar att det är ett hyckleri att många tycker det är självklart att vi ska skicka vapen till Ukraina, men att det är helt otänkbart att man ska beväpna Palestina. Vissa förtryck och ockupationer är tydligen bra, säger Povel Johansson.

Långburkar, kött och potatis

När den första dagen för kongressen lider mot sitt slut möbleras möteslokalen om till matsal. På menyn, tillredd i köket intill mötessalen av partiets kongressvolontärer, står kött, potatis och öl på långburk.

En växande matkö ringlar långsamt fram mot utspisningen.