Rymden.

2016-03-02 17:00
Bild: pcwallart

Hotet från rymden

Vi människor står själva för många hot mot vår värld, men risken att drabbas av en katastrof från rymden finns också. Med lite framförhållning skulle en sådan fara kunna avvärjas.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


För 66 miljoner år sedan slog en tio kilometer stor stenklump ned i det som nu är Mexikanska golfen. En enorm tsunami bredde ut sig över havet, och stoft kastades upp i atmosfären och grumlade den för flera år framåt. Chockvågen i jordskorpan kan till och med ha utlöst vulkanutbrott, som i så fall bidrog till att göra katastrofen ännu värre. Kratern mäter över 180 kilometer tvärs över, men effekterna påverkade hela jorden.

Det här nedslaget var ett starkt bidrag till att dinosaurierna dog ut. Vår civilisation skulle knappast stå pall för något liknande. Risken för det är i princip noll, men även en mindre smäll skulle kunna vara nog så obehaglig.

Om du tittar uppåt en mörk natt kan du ha turen att se det vi kallar stjärnfall, rymdkorn stora som knappnålshuvuden som brinner upp i atmosfären. När något större faller från rymden, kanske flera centimeter, blir det ett lysande eldklot som kan få åskådare att rapportera det som en ufo-observation. En rymdsten som är ett par hundra meter stor skulle kunna skapa förödelse över ett helt land, och en kilometerstor skulle vara en internationell katastrof.

Ett starkt lysande klot

I februari 2013 kom en rymdsten in i atmosfären över den ryska staden Tjeljabinsk. Den syntes som ett starkt lysande klot som sedan exploderade av hettan och trycket i friktionen mot luften. Chockvågen krossade många fönster, och över 1 000 personer skadades.

Stenen över Tjeljabinsk var ungefär 20 meter tvärs över innan den sprängdes. Astronomer beräknar att jorden träffas av så här pass stora kroppar från rymden i genomsnitt med 150 års mellanrum, men det är en ganska osäker siffra. Det finns gott om små korn som korsar jordens omloppsbana kring solen, men inte lika många av de större. Solsystemet är fullt av steniga eller metalliska asteroider och isiga kometer, i olika storlekar. Det är ett pågående projekt att kartlägga hur många det finns som kommer nära jorden.

Flera observatorier världen runt har automatiska astero­idfinnarprogram, som söker igenom himlen efter asteroider och kometer som kretsar kring solen i banor som korsar jordens. Det svåra är att de är små och oftast ganska mörka i färgen, vilket gör det till en utmaning att få bra mätningar så att det går att räkna ut hur den rör sig. Ungefär 1 000 nya upptäcks ändå varje år, och banorna för över 13 000 är redan kända.

Behöver bevakas

Vid det här laget räknar asteroidjägarna med att de har upptäckt i stort sett alla jordnära asteroider som är en kilometer eller större, och många av dem med diameter på över 140 meter. Ingen känd asteroid eller komet befinner sig på kollisionskurs med jorden. Lite mer än 1 500 kända kroppar är potentiellt farliga, om banan skulle störas lite av till exempel en planet. Det är dessa som behöver bevakas extra noga.

Om ett hot mot jorden skulle upptäckas behöver vi tänka ut ett sätt att avvärja det. Det blir inte fråga om att skicka upp någon Bruce Willis-typ med en atombomb (som i filmen Armageddon). Att spränga en asteroid eller komet som kommer mot jorden kan rentav vara värre än att låta den vara – istället för en enda krater blir det ett regn av stenar som kan peppra flera kontinenter.

Tiden är en viktig faktor. Eftersom det inte finns några färdiga asteroidfångare redo på avfyrningsrampen behövs förberedelsetid.

Det allra bästa vore att upptäcka en hotande asteroid flera år i förväg. På tillräckligt långt avstånd behövs bara en riktningsändring på någon bråkdels grad för att undvika kollision med jorden. Då kan det räcka med att skicka ut en rymdsond som lägger sig intill asteroiden och påverkar den med sin lilla gravitationskraft.

Studier pågår

Det finns också många idéer om att placera en liten motor på asteroiden för att fösa den åt sidan, eller att använda laser, eller bara att skicka en rymdsond att kollidera med den för att ge den en knuff. I desperata situationer skulle kärnvapen kunna komma i fråga–inte för att spränga en asteroid utan för att ge en chockvåg som kan rucka den ur sin farliga bana.

Just nu pågår en förstudie för det första försöket att faktiskt styra om en asteroid i dess bana. En dubbel asteroid som heter Didymos kan bli försöksobjektet, två rymdstenar som kretsar kring varandra. Paret kommer inte så nära att det är ett hot, men under 2022 är Didymos så pass nära jorden att den passar bra som försöksobjekt. Rymdstyrelserna i USA och Europa (Nasa och Esa) samarbetar om att skicka dit ett par rymdsonder för att både undersöka asteroidparet och att knuffa till den ena för att testa hur det går att rubba dess bana. Om projektet blir godkänt och finansierat kommer sonderna att skickas upp med en raket hösten 2020, för att två år senare komma fram till Didymos.

Så småningom skulle jorden kunna ha ett försvar mot asteroider på irrvägar.

Läs vidare på nästa sida: Fem av de gåtor som astronomer brottas med